Godmorgon mina härliga läsare. Kom ni ihåg att dra tillbaka klockan? Vi fick faktiskt sova en timme längre och det gör ju ingenting värre när vi ska dra fram. I helgen har jag haft en underbar tid med min mamma. Vi hade filmkväll i går och i Fredags så gick vi på stan och åt tre rätters. Jag är så tacksam mot min mamma från skillnade från min pappa så har hon stöttat mig hela tiden. Hon har varit mitt bästa stöd och gjort så jag orkat kämpa. Det är därför jag inte har hunnit göra en header och ny design än men den kommer snart jag lovar. Nu ska jag ut på en lång promenad med Fido. Kommer ett inlägg om honom senare så titta in om några timmar :)

snart kommer en helt fantastisk header och ny design jag lovar.

Jag mår bra nu,MEN jag har en lång resa kvar. Som min psykolog sa som följt mig sedan jag var 14: Din resa kommer hålla på hela livet, men du måste se till att det är du som bestämmer och uppfyller allt du vill.

Jag blir inte frisk över en sommar. Jag har fått så många diagnoser men när jag fick diagnosen borderline var faktiskt en lättnad. Jag fick så många svar och bekreftelse. Nu måste jag hantera sjukdomen för nu äntligen vet jag vad det är för fel på mig. Jag har besätmmt mig för att kämpa aldrig mer vara så långt ner på botten som jag var. Men det kommer inte vara lätt och det vet jag. Jag vet att jag alltid kommer brottas med minnen och tankar. Men jag har lovat mig själv att jag ska göra mitt allra bästa och mer kan jag inte göra. Jag har fått så mycket kämpar glöd. Och jag vet att jag är stark men kommer aldrig fatta hur stark jag är.

och TACK till alla er som skriver så fina kommentarer. Ibland kan jag bara skriva tack för jag blir så stum helt ärligt. Det går verkligen rakt in i hjärtat på mig och nu får mig att kämpa, ni får mig att inse att jag är stark och vacker. Ni är underbara för mig!

Känns som tusen år sedan jag skriv och det har varit mycket som hänt. Jag fick en inflamation i magen pga bristen mjälte för jag hade körtelfeber och jag opererades. Och sen bliv jag ganska fort frisk som var så himla skönt och nu mår jag bra. Så jag åkte tillbaka till kliniken jag behandlas på för mitt psyke men jag har skrivits ut därifrån för cr 1 vecka sedan. Både jag och dom anser att jag längre inte har några självmordstankar och är kapabel till självmord. Jag har varit inskriven sedan sommaren började men då var det tvångsvård. När jag låg där på sjukhuset och faktiskt var nära döden så kom det upp för mig: Vad fan, du har allt du behöver, du har en familj fantastiska vänner och jobb som du älskar och du får hjälpa andra. Jag är faktiskt glad över att mjälten brast för det har fått mig att värdesätta så mycket mer. Jag kommer alltid ha mina minnen, saknaden och sorgen av min bror, såren från min barndom och mina perioder men jag har inset att det finns så många som har det värre än mig. Jag kommer helt klart blogga mer men det är så mycket jag måste ta tag i så jag hoppas ni håller kvar och har tålamod :)