Ikväll eller imorgon kommer en ny design och header på bloggen, har ni några önskemål? Skriv bara då

Stiftelsen – Vart jag än går

jag ber så fruktansvärt om ursäkt för att jag inte har uppderat, jag har jätte dåligt samvete och jag lovar er jag ska ta upp bloggen igen.

Men det finns en anledning till att jag inte har  bloggat. Från första stund jag startade denna blogg så har ni verkligen stötat mig och jag har vuxit väldigt mycket av det ska ni veta. När ni skriv att jag var eran förebild att jag var den starkaste ni kännde till så gjorde ni min värld mycket bättre och det har jag levt på under den här tiden och kommer göra.

som ni vet hamnade jag på psyket och ligger fortfarande här men jag förflyttades till en  privatklinik. Så hela sommaren har gått ut på att överleva att orka. Jag har alltid sagt: När jag inte orkar mer och ligger som djupast ner på botten då är det då mitt liv  är över. Jag har aldrig mått såhär dåligt, jag har aldrig varit såhär djupt ner på botten. Det som skrämmer mig  mest är inte att jag inte klarar av att ta mig upp ur sängen, jag orkar ingenting. Utan konstigt nog hur människor ser mig just nu.  Jag är så van vid att fejka göra allt i min makt för att inte vissa hur dåligt jag mår. Men nu skiter jag i det. Det gör så fruktansvärt ont att se läkare och allt som har med det här att göra på gång på gång försöka och försöka få mig att må bra men  inte lyckas. Över 2 långa samtal per dag, massor med lugnade. Massor av  behandlingar och nu ser jag i deras ögon att dom snart inte vet vad som ska göra, vad och hur dom ska få mig lycklig och få tillbaka livgnistan. Jag har förlänge sen  tappat hoppet och det är den största misstaget man kan göra som människa.

Jag vet faktiskt inte hur allt kunnde gå så fruktansvärt fel. Hur kan jag plösligt bli den tjejen igen som har tappat allt. Jag skämms så fruktansvärt för att jag inte är starkare just nu. Men psykologer, läkarare och min  familj försöker varje dag tala om för mig att jag klarar det här jag kommer komma upp från botten för jag klarade mig såhär länge. Jag har klarat mig sen jag var 14 men jag klarade inte mer. Jag hatar mig själv för att jag inte har gjort mitt liv bättre. Jag hade det jätte bra, jag ägde ett gym och var personligtrännare, tjänade jätte bra och älskade mitt jobb. Jag fick hjälpa tjejer som mådde dåligt 2 dagar i veckan. Och pang så sabbar jag allt. Jag visste ju att jag skule falla men inte såhär och inte så hårt.