Idag är det ett år sen min storebror tog sitt liv, valde att lämna mig och allt han hade. Att det har gått ett år är ofattbart. Ett år av  total pannik, mörker tårar, skrik och smärta. Hur har jag överlevt? Jag som inte trodde jag kunde leva utan dig.

Hur har jag klarat ett år utan min bästa halva? Han som förstod och älskade mig mest? Jo jag hade inget val och det skulle du inte eller ha. Du vill så gärna ta ditt liv för du är helt slut, du har inga krafter kvar och du orkar inte stoppa tårarna och låter bara mörkret komma. Men du skulle aldrig ovaset hur dåligt du mår ha hjärta till att ge dina föräldrar och syskon en till sorg, att sörja 2 av sina barn eller syskon.

Dom säger att det första året är den jobbigaste perioden och jag hoppas verkligen det för det här året har varit det jobbigaste i mitt liv. "sår läks med tiden, det kommer bli lättare" det här har jag fått höra hela mitt liv speciellt under detta år och nu har jag kommit på ett svar; Ja sår läks med tiden men inte ärr, hur ska döden efter din bror bara bli ett sår som läker? Det gäller att hitta en väg till att leva med smärtan,sorgen,mörket och saknaden men bara för det så läks inte såren. Att hitta den vägen krävs år med jobb, du kommer hamna på botten det är säkert. Jag vet att jag en dag kommer resa mig från botten och få tillbaka en del av mitt liv för jag har lärt mig att hantera allt med honom att göra. Men det kommer ta lång tid men när jag väl gör det så har jag vunnit. Men det här kommer förfölja mig hela mitt liv. Den som är starkast är inte den som faller utan den som reser sig upp igen. Dom orden ligger så nära hjärtat. Jag vet att jag är stark och det vet du också men du måste tilåta dig falla för att kunna sörja och det har jag lärt mig nu efter 1 år.

Att sörja är inte att tycka synd om dig själv. Jag har ett väldigt starkt budskap till alla er som har förlorat någon; Jag ber er att verkligen ta tag i sorgen och inte skjuta upp det och stänga av dig själv och alla kännslor. Det är först nu jag kan sörja min bror för jag har varit så rädd för hur ont det ska vara och det kommer ta längre tid för mig att kunna komma tillbaka till ett riktigt liv och självklart så gör det ondra och jobbigare. Det är något jag har lärt mig.

Just denna dag var då mitt liv gick i tusen bittar. Ni förstår Johan och jag var så grymt nära. Han hade drogmissbruk och jag hade problem med självhat och identietkris och vi mådde verkligen så dåligt och det gjorde så att vi tydde oss till varandra, vi stötade varandra till max och lovade att aldrig aldrig ta självmord för både ville det. Så det var ett så stort svik och jag har dagar jag bara skriker rakt ut; Jag hatar dig Johan, din stora idiot.

Jag kommer aldrig glömma den kvällen då jag fick reda på att han hade hoppat. Jag var hemma hos mina föräldrar och fickade, vi var jätte glada för vi troode det gick åt rätt håll för Johan. Men rät som det är så knackar det på dörren och pappa går och öppnar. 3 poliser och en präst klampar in i vårat kök och ber oss sätta oss ner för jag hade atomatiskt ställt mig upp. Så säger dom det som hela våran familj byggt upp och som fall. Johan *********** har tyvär avlidit, han hoppade framför ett tåg av egen vilja. Jag såg min pappas ögon fyllas av dysterhet, något som jag aldrig kan beskriva. Pappa är alltid den som är familjens ledare, han är den ultimata affärsmannen som alltid var så stark. Men från det ögonblicket så bliv han så liten. Jag hörde min mamma skrika, ett skrik som fick poliserna att gråta. Jag kunnde inte förstå att det var såhär, jag kunnde helt enkelt inte tro på det. Jag ringde helt enkelt min brors mobil och när han inte svarade då visste jag att det var sant. Min pappa tog mig i hans famn och där satt vi och försökte ta in att Johan hade lämnat oss som var helt omöjligt.

Jag önskar att jag kunnde säga att min familj har kommit närmare varandra men vi har snarare gilidit ifrån varandra. Självklart älskar vi och stötar varandra men det är så svårt att förstå sig på hur den andra sörjer. Jag har inte varit den bästa stora systern för mina 2 kvar levande syskon, jag har dragit mig undan delvis för min skull men också för deras. Dom ska inte se sin syster såhär. Vi gör vårat bästa för att hålla ihop våran familj, men det kommer alltid vara en person som fattas, en siffra för lite.

Det tar tid att leva med sorgen och saknaden och det är inte något du lär dig på 1 år.