Hej på er, om jag nu har några läsare kvar. Jag vet att jag har lovat gång efter gång att bli mer aktiv och skriva mer det har jag försökt det svär jag på, men det händer saker hela tiden som gör att jag har svårt att orka blogga svårt ens att kunna leva ett fungerande liv. Jag är så sjukt trött på allting och att allt verkligen ska gå i mot mig och min familj. Min mamma har fått en hjärtattack den 16 och nu vill jag bara göra allt jag kan för att min mamma ska återhämta sig till sitt normala. Jag har flyttat hem till mamma o pappa för att kunna vara delaktig i både mamma och ta hand om mina syskon. Bloggen är och kommer bli lidande men jag hoppas att ni har förstående och jag bloggar när jag har tid och ork. Jag har förlorat min bror jag kan inte förlora min mamma. Familjen går i första hand och min pojkvän och bloggen sist men jag kan inte göra på ett annat sätt. Jag hoppas eran påsk blir jätte bra. Jag ska ta mina syskon till en påskmarknad nu. Vi ses om ett tag, kanske några veckor eller kanske bara några dagar. Häll utik!

Här får ni en iaf en bild på mig som inte är så vanligt och jag hoppas att det kompenserar lite.

Åh herregud vilken usel bloggare jag är! Men ni vet varför och det tycker jag gör min blogg lite charmig. Jag börjar återhämta mig från det svarta eller vad jag ska säga, jag kan inte säga att jag återhämta från min deperation för det gör jag verkligen inte men jag börjar komma till den punkten igen där jag har den under kontroll. Jag har varit inne på min privat klinik 2 veckor och ändrat lite mediciner. Det känns verkligen som en mini semster ni vet, man tar igen allt och hinner tänka och vila. Kanske ska göra det här varnan månad? Ne ni ser att jag börjar få tillbaka min humor iaf och jag gick in på statstik och ni hänger kvar vilket glädjer mig för hela tiden det här händer tror jag att ni ska tröttna vilket skulle vara ett slag i magen. Jag ska absolut börja med bloggen igen och känner att en period av mycket bloggade kommer :)

Jag har gjort det igen!

Inatt stod jag vid spegeln inne i badrumet, tittade på mig själv med avsky och tårarna bara rann. Jag måste göra nånting som gör att min smärta kommer ut! Jag öppnar skåpet där jag har mina mediciner, häller i mig några. Sedan ser jag rakhyveln!  Jag tar bort rakbladet och i nästa sekund så ser och känner jag att jag skär mig, så djupt jag bara kan. Jag sätter mig ner på golvet och ser hur blod forsar. Det här var jag den jag en gång var, jag har slutat skära mig och misshandla mig själv!

Allt går så fort och jag hinner inte tänka hinner inte stoppa förän jag hamnar där igen. I min egna värld som förr, där det bara är jag, rakbladet och blodet. Jag skär och skär så djupt jag bara kan, tänk att det kan vara så skönt! Jag förtjänar det! Jag tar ut min smärta på mig själv för det är mitt fel att jag förtjänar det här!  Allt är mörkt för mig det enda jag vet och fokuserar på är hur mycket jag förtjänar det här och saknat efter skadat mig själv igen.

Som 14 åring började jag skära mig och nu är jag där igen, jag är inne i mitt självskadebetende igen. Jag som svärde och lovade mig själv att aldrig aldrig mer göra såhär mot mig själv. Nu sitter jag här med plåster och bandage på ärren. Jag har fått mer ärr som inte kommer gå bort tack vare att jag kommer in i min egna bubla, jag ser och fattar inte när jag har gått för långt. Jag ska bara skada mig själv, det är det enda!

Den här gången är det min kille jag ska tacka för att jag inte gick så långt att jag skärde mig vid dom viktigaste delarna så att jag dog. Det gjorde ont att se hans förtvivlan och frustration nä han kom in och såg allt det här. Förr i tiden var det mammas  som stoppade mig och nu är det han. Varför utsätter jag honom för det här? Jag är ingen tjej man kan vara ihop med och samtidigt må bra. Jag borde skada mig själv mer för jag är en usel människa!