Hej. Just nu sitter jag på jobbet (gymet) och ska snart ha ett pass. Idag har varit en ganska intressant dag faktiskt. Först imorse så kom en kille in som var döv och ville börja träna, jag har absolut ingen erfarenhet av det men absolut tog jag imot honom med öppna armar. Hatar när människor med handikapp ska strunta i grejer som bara "normala" människor gör som tex träna och tyckte han var hur grym och modig som helst. Efter några minuter kommer en av mina anställda in vars morbror är döv så då kunde hon hjälpa till. Detta var killens första träning sen han bliv döv för 5 år sen och han köpte ett årskort och han gick ut med jätte stort leende, och själv stod jag också där med ett stort leende och detta gjorde min dag. Sen så har jag haft hand om 2 gymnasie klasser, som hade sin idrotts lektion här. Faktiskt väldigt roligt att lära ut och dom var absolut intresserade. Älskar när jag har såna dagar jag älskar mitt jobb och alla som väljer att träna på mitt gym. Imorgon kommer veckan ämne som jag redan vet vad det är och tänk lite på det så håll utkik imorgon, ha det bra så länge!

Nu har jag väldigt lite batteri kvar, min kille har data laddaren till hans dator och jag glömmde min laddare hemma. Jag låg och tänkte tillbakas lite förut, precis när jag startade bloggen. Helt otroligt hur stor bloggen har växt egentligen. Från början så skulle bara bloggen vara för mig, liksom att jag skulle få skriva av mig. Men sen så började mer och mer människor komma hit och jag fick tillräckligt självförtoende att göra "reklam" för min blogg. Jag har faktiskt börjat inse själv att jag har en bra blogg som skiljer sig från så många andra.

Jag vill bara spy på alla bloggar där allt är så perfekt fast egentligen så är det inte det, att man måste fejka leenden för att man måste se bra ut och sminka sig i timmar för en enda bild. Jag skriver precis vad jag vill, tycker och tänker och gillar ni det inte så är det inte mitt problem för jag kommer aldrig någonsin ändra mig för att passa in någonstans och verkligen inte i bloggvärlden. Jag vinner  väldigt mycket på att faktiskt skriva en sån här blogg, och det är absolut inte många som vågar det.

På tal om att göra reklam. Jag tänkte först inte göra det men det är ju egentligen självklart hur skulle min blogg växa om inte jag vissade att jag fanns och min blogg?

Bloggen och er läser betyder så sjukt mycket för mig. Bloggen har blivit som en dagbok för mig, jag skriver om hur jag mår ser på saker och ting. Efter några månader kan jag gå in och jämföra hur det var då och nu. Jag hjälper människor, har fått så otroligt fin respons från er och många tackar mig. Jag gör ju det utan att riktigt tänka på det, det som är svårt för mig skriver jag om och ger tips. Ni har också hjälpt mig väldigt mycket igenom svåra perioder, ni förstår inte hur en kommentar kan ge mig mer styrka att orka och le.

Jag har flera gånger funderat på att lägga ner för ibland så vänder jag ut och in på mig själv och skriver för djupt  så då tar jag bara en paus sen så är jag i forum för att skriva igen. Och jag är så glad att jag faktiskt driver den här bloggen och jag kan helt ärligt inte tänka mig ett liv utan den här bloggen för då skulle jag stänga in mig själv allt för mycket.

Nu är snart batteriet dött men vill bara säga att jag är så otroligt stolt över att det är JAG som driver den här bloggen och att den blivit så stor!

Jag ska börja skriva inlägg om veckans ämne. Veckans ämne är som det låter att en gång i veckan så kommer jag välja ett ämne att skriva om mina åsikter och kunskaper om det. Som ni vet som följer mig så kommer det vara väldigt djupa ämnen som inte många vill prata om och ämnen jag har nära hjärtat.

Idag är veckans ämne självmord. Självmord, jag rysser och mår dåligt av bara ordet. Självmord är någon som tar livet av sig, som "mördar" sig själv. Jag tycker inte självmord är ett bra ord för att beskriva att något/någon drev någon person så mycket att den inte klarade mer, som inte hade ork eller kraft kvar. Jag har väldigt mycket saker omkring självmord i mitt liv.

Min bror tog ju självmord, Johan. 1 Maj 2011. Jag fick veta det när jag var hemma hos mina föräldrar, 3 poliser och en präst kommer in och säger: Johan *********** har tyvär avlidit, han hoppade framför ett tåg av egen vilja. Det är det värsta besked jag någonsin fått och någonsin hört någon säga. Det går inte att beskriva hur det är att vara anhörig till någon som tagit självmord, som valt att lämna dig ensam kvar och valt döden. Sorg procesen blir aldrig klar, man sörjer aldrig färdigt och man kommer aldrig riktigt kunna gå vidare. Det är värre när en person faktiskt tar livet av sig än dör en naturlig död. För man kommer alltid få leva med det, jag kommer alltid få leva med att min bror valde ta livet av sig att jag inte var tillräcklig. Johan hade ett långt missbruk bakom sig och var anledningen till att han faktiskt valde att lämna denna värld. Han skulle ha knarkat i hjäl sig om han inte tagit självmord. Saknaden är fruktansvärd och jag mår så dåligt över och kommer aldrig förlåta honom för att han valde att ta självmord, jag har acepterat att han är död men inte att han tog självmord.

Det är så många unga tjejer och killar idag som faktiskt funderar på självmord. Som inte ser sig själva bra nog, att livet är ett helvete och mår så fruktansvärt dåligt. Jag var en sån tjej i min ungdom och spåren sitter självlart fortfarande kvar. Jag hade så många psykiska problem och självmord låg alltid nära till hanns. Att man tänkte: Klarar jag inte det här så kan jag alltid ta självmord. Men jag hade aldrig modet att faktiskt ta livet av mig. Jag tänkte allt för mycket på min familj och vänner. Många säger att självmord inte är modigt och man kan se det på många sätt. Det krävs mycket att få en människa att ta livet av sig men det är inte fegt att ge upp. Det finns dom som kämpat och råkat ut för så mycket att dom aldrig kan få ett bra liv igen att deras liv är förstörda. Men det är fegt att inte försöka, för ovaset hur svårt man har det så blir det bättre med tiden fast man fortfarande har kvar ärr och minnen det gäller bara att orka så länge. Det är fegt och orätvisst att lämna sin familj och vänner i en otroligt stor sorg.

Jag har borderline och 10-20%  som har diagnoserats av det tar faktiskt självmord. När man får såna fruktansvärda humör svägningar och dalar som är djupare än den högsta toppen är man både bered fysiskt och psykiskt att ge upp. Jag kommer aldrig släppa tanken på självmord men jag vet att här och nu att jag inte tar självmord. Men när dalen är som djupast då vet jag att jag löper väldigt stor risk för att få ett infall och ta självmord.

Till alla som funderar på självmord: Du tror att ingen skulle bry sig men titta runt omkring dig. Du har en familj som skulle gå sönder av sorg, dina väner skulle förlora en underbar kompis. Jag vet att du mår förjävla dåligt att du inte ser något ljus. Men det finns hjälp att få, ditt liv behöver inte sluta med att du ger upp. Du är så värdefull och du är inte dålig på någotsätt. Sätt dig ner med någon och säg som det är att du funderar på självmord. Och våga be om hjälp, det är inte skamfyllt att be om det utan det är starkt och modigt att säga som det är.

vad har ni för syn på självmord och tankar om det? Har ni någon anhörig eller i din närhet som tagit livet av sig?

Hela min eftermiddag har varit jätte jobbig framtills nu då jag gick in och kollade statistiken. Eftersom jag varit ganska frånvarandrade så troode jag faktiskt att jag hade tappat er och jag har inte vågat gå in och kolla om det var så men det vissade sig att ni inte har övergett mig. Jag bliv så enormt glad över att jag fortfarande har över hundra läsare. Det kanske låter konstigt men jag älskar er och tycker att ni är helt underbara att ni orkar följa mig trots mina kurver, en period skriver jag jätte mycket och nästa inget alls. Om det inte hade varit för er så skulle jag inte kommit såhär långt och jag är mer än tacksam för erat stöd. För mig betyder ni så ´mycket fast jag inte alls vet vilka ni är! Tack tack tack tack!

   Ni vet den kännslan när hela din kropp skriker och gör ont, när du har mörker över dig och verkligen känner av hur du mår och känner. Då vill man vara den staraskte i hela världen, låta mörkret inte ta över hela dig. Bara le mot den och låtsas som det inte finns.

Jag hatar att bara mörkret kan komma på några timmar och trycka ner mig så enormt mycket. Det är det svåraste med borderline. Att mitt humör sväger så sjukt mycket och jag kan inte kontrollera det. Jag vet att det kommer bli bättre med tiden, jag får hjälp med att försöka kontrollera det men fan vad svårt det är. Jag var så enormt glad imorse och vaknade upp brevid min kille, jag kännde att mitt liv var bra. Och sen under eftermiddagen så kom mitt förflytna ikapp mig och tryckte ner mig igen. Att en heldag inte kan gå utan att jag är på samma humör. Det är skit jobbigt faktiskt, att inte ro för och veta när du kommer tryckas ner. Jag kan sitta i soffan, gråta fullständigt gallet mycket och sen går allt över och jag går därifrån med ett leennde.

Ni måste tro att jag är dum i huvudet men det är så jag fungerar och jag gör allt jag kan för att kunna hantera det. Jag äter mediciner och går i behandling för det. Jag vet att för er som inte har någon personlighetsstörning eller borderline att det är svårt att förstå men jag försöker att beskriva och förklara så gott det går.

Det var ett tag sedan och det har hänt en heldel.

För det första så var resan perfekt men som jag skriv väldigt kortfattat fick vi virus. Vi skulle åka hem på kvällen så på dagen så var vi på en marknad och tog var sin kebab med bröd och det skulle vi ju inte gjort. Min lillesyster började spy på planen jag fattade inte varför, hon har flygit så mycket och är absolut inte åksjuk. Sen började min bror och sen jag så då valde vi att åka in. Då valde läkarna att lägga in oss på på en smittavdelning. Köttet vi åt hade så mycket bakterier i sig. Som tur var så fick vi bara stanna i 3 dagar på sjukhuset men vi hade väldigt med all julmat och godis. Jag hade 39 gr feber på julafton men jag är väldigt glad att mina syskon var så frisk som dom var. För mig är det liksom okej att vara sjuk för jag är vuxen men dom är barn och då blir det direkt mycket allvarligare och svårare.

Sen så är jag inte singel längre, jag har skrivit en gång om en kille tror jag när vi var på dejt tillsamans. Den här killen har tränat på mitt gym i 1 år och vi har smygtitat och flörtat med varandra, pratat och skojat vi har också träffats på fester och äntligen tog han första steget att bjuda ut mig. Jag skriv också hur orolig jag är för att det inte ska gå pga att jag har borderline osv men han är mycket medveten om det. Deustom så har hans syster diagnoserats med borderline så han vet lite vad han ger sig in på men vi ska gå i terapi tsm eftersom jag gör det och båda han och jag vill att han ska sätta sig in i min sjukdom och varför jag reagera på ett sätt osv. Jag är jätte kär, allt jag kunnat drömma om faktiskt.  Och det som känns skönt är att vi har bestämmt att ta det väldigt sakta med vårat förhållande. Vi är ett par och vi har ingen andledning att skynda oss att bli sambos och den här biten. Äntligen har jag hittat någon som kan förstå mig.

Livet leker just nu men det kan vända vilken sekund som helst eftersom jag har borderlien och det tillhör sjukdomen. Ni märker själva att jag har kommit så långt med att hantera min sjukdom, nu kan jag aceptera och prata om den som jag absolut inte kunnde i somras.

Lovar att bli mer aktiv här!

Hoppas ni har lite tolamåd, det kommer ni vinna på :)