Det är tomt här på jorden,jag saknar min ängel
förstår inte vad som hände, känner ingen värme
du och jag mot världen brosan
nu håller jag hakan högt när jag somnar gråtandes
jag höll dig så hårt men du släppte min hand
nu kan jag inte sluta gråta för att du var mitt allt
du var mitt allt men himlen skifta nyans
och nu finns det bara minnen av det som engång fanns
Jag hade ristat in våra namn i himmlen
du försvann som löven med vinden
jag faller ihop när jag tänker på våra minnen
och allt jag kan göra är att torka tårar från kinden
Du var min förebild han som förståg mig
men gud ville ha tillbaka sin vackraste ängel och det fick han
Du lämnade min sida
och min kudde fångar alla mina tårar som rinner ut

När solen har slocknat går den att tända
det är kallt här på jorden kommer vindarna vända?
Jag dansade på rosor nu dansar jag på glas
och jag lider tills den dagen då mitt hjärta slagit klart
Du var veken som bärde min låga men stearinet tog slut
vi var lågorna i elden, våran syskon kärlek den spred ljus
men lågan den slocknade försvann i en storm
sitter ensam med en tändare försöker börja om
Men gasen är slut det finns bara en gnista
är bandet mellan oss som var så starkt borta?

Tog sidorna slut i boken vi skrev?
Den skulle sluta lyckligt men handlingen blev fel
Du var ljuset i livet men solen gick ner
för jag glömde bort att allt det vackra har ett slut
vi ses i nangial nu går jag mot mitt ljus

I flera år höll ja/vi på att stötta dej
Men en dag hade du försvunnit från oss/mej
Det gick snabbt, hann ej säga farväl

För man blir ju inte bara av med sitt liv
Du hade det jobbigt i flera år
Jag vet att din själ var full av sår
Du var med om mer än de flesta
och du klarade det mesta

Du vilar nu långt däruppe i det blå
Jag ville ej du ett sånt här slut skulle få
Djupt i mitt/våra hjärtan kommer minnerna alltid finnas kvar
Alla fina minnen, du var så underbar

En älskad bror, jag älskar dej så
Livet har passerat, en bror som du kan man aldrig mer få
Nu flyger änglar runt din kropp jämt
Att vi förlorade dej är det värsta som har hänt

Alla våra minnen passerar nu förbi
Sörjandes vid din grav kommer jag förbli
Åker överallt till alla platser du vart
Från ögonen rinner det tårar och allt blir svart

Det är så svårt att förstå att du ej finns
Ända tills döden i mitt hjärta vi/jag dej minns
Alla våra år är nu ett minne blott
Du ska veta jag aldrig så här dåligt mått

I en ring dansar älvorna i skogens glänta
Vill träffa dej, orkar knappt vänta
Och i paradiset flyger änglarna vid din sida
Jag ber varje dag, att du aldrig mer ska lida

Du är en underbar person som ej förtjänade detta slut
Alla växter har vissnat och dött ut
Det är så tomt och allt känns så grått
Tack, för den bästa bror/son/pojkvän/vän/ vi/jag någonsin kunde ha fått!

Du lämna allting vind för våg, många undra, ingen såg
Nåt riktigt skäl till  ditt farväl
Be mig inte att förstå
Hur du kunde göra så '
En del av mig  försvann med dig
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här

Mina minnen kommer och går
Några  bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina  minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till  det barn jag då var

Jag undrar vem jag är för dig
Och hur det känns  att minnas mig
Att inte se det som jag blev
Har du ännu bilden kvar, där  vi leker du och jag
Din stolta blick
Det var innan du gick
Men jag har  vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här

Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje år
Andra känns  så starka som om allt var igår
Mina minnen är det jag har
Och alla frågor  utan nåt svar
De som du lämna till det barn jag då var

Nu när du vill  komma hit
Efter denna långa tid
Ska jag då le och spela med
Jag vet ju  inte vem du är
Vad du vill och vart det bär
Den tid som flytt, kommer  aldrig mer på nytt
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här

Mina minnen kommer och går
Några  bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina  minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till  det barn jag då var

Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje  år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till det barn jag då var

Jag minns hur jag var hemma hos mina föräldrar, jag var riktigt nära att ge upp. Hela jag var ett vrak, jag hade till och med slutat prata och tänka om en morgondag.  Mina ögon var blodsprängda, jag stirrade ut i ingenstans samtidigt som min kind var blött för tårar jag släppt. Jag hade svårt att prata, för min röst hade tagit stryck av mitt skrikande. Min hy var röd flammig, jag hade inte orkat sminkat mig på veckor.

Jag såg min mamma stå i dörren, jag ser att något inte är okej med henne. Det var länge sedan jag såg min glada och pigga mamma, men vem man vara glad och pigg när man förlorar sin son? Jag minns hur hon går och sätter sig brevid mig, hon försöker ha ett poker face som att allt var bra men jag ser på min mor när det är något som tynger henne. Hon tog mina händer och tittade rakt in i mina ögon. Jag kommer aldrig glömma dom ögonen, dom var fyllda med sorg, saknad men framförallt med räddsla.

Hon sa: Min älskade töss, jag vet att du har det jätte tufft. Jag vet att det du går igenom är ett rent helvete. Men du måste lyssna på mig. Jag har förlorat en son, din bror. Ett barn kommer alltid fattas mig, vi kommer alltid vara 1 person mindre i våran familj. Jag vaknar upp på morgonen och får ständigt påmina mig själv att min stora pojk, mitt första barn inte finns i livet längre. Att jag aldrig kommer få krama om honom och säga: Mamma älskar dig. Han bliv aldrig förstår för det, men nu är han borta så jag kommer aldrig få göra det igen. Men på senaste tiden har jag blivit rädd för att jag ska förlora en dotter. Jag vill och kommer inte klara av att förlora ett barn till, skärskild inte dig. Du är mammas lilla töss. Jag är så stolt för vad du har lyckats gå igenom, du har gått igenom saker som ingen annan skulle klara. Du är den starkaste jag vet, och jag vet att du kommer kunna gå igenom det här med. Jag är så stolt över att jag har dig som dotter. En mor kunnde inte bli stoltare. Så vad du än gör så kämpa gumman för få har dött utav att kämpa vidare, många har dött utav att ge upp. Och du ska inte ge upp, du ska vara här på jorden. Du är den starkaste och vackraste kvinna jag vet. Så snälla älskling, lämna inte din mor.

Det var första gången jag verkligen insåg att min mamma verkligen fruktade för mitt liv. Och mamma har rätt jag kommer gå igenom det här

Vilken skit natt och dag. Jag drömmer ofta om min bror, om minnen och om han som person och saker han har sagt och gjort men jag drömmer väldigt sällan att han kommer tillbaka och att allt är som vanlig igen. Men inatt så gjorde och jag kan inte inte beskriva kännslan av att tro att den man älskar över allt annat äntligen har kommit hem, efter alla sorg,skrik,tårar och saknad så har han kommit hem och sedan vakna och inse att allt bara var en dröm, han har inte kommit tillbaka och kommer aldrig göra! Jag vaknade upp i fullständig pannik, jag skrik rakt ut. Skriket var så högt så att min granne kom och frågade vad som var fel och jag kunnde inte få fram ord. Jag bara skrik och grät så han ringde min mamma. Jag känner min granne ganska väl.  Jag har legat och skakat, så mycket har jag gråtit och skrikit.

Jag är så trött på att sorgen och saknaden tar över mig. Jag blir rädd för mig själv, när det här händer som hände inatt så tvivlar jag faktist på om jag verkligen kommer kunna må bra en dag. Hur ska jag kunna styra över min sorg och saknad istället för att den ska styra över mig och mitt liv?  Jag vet inte svaret och jag tvivlar på om jag någonsin kommer veta det. Det har gått 254 dagar sen han dog och man tycker ju fan att jag skulle kuna hantera och styra sorgen och saknaden.

Många som förlorar en anhörig säger att dom gått vidare utan att menna det. Man kan inte gå vidare på några månader. Står en person närma och man älskade honom/henne så kommer man sörja hela livet, man kommer alltid sakna men jag vet att man lär sig att leva med sorgen och saknaden. Min bror kommer alltid vara borta, han kommer alltid fattas mig. Men jag hoppas att jag en dag kan någorlunda kan gå vidare, kunna bli samma person igen innan han lämmade mig fast bätte person. 

Många tar farväl när dom begraver den som gått bort, men jag kunnde aldrig göra det. Jag mådde så oehört dåligt, och jag ville inte inse att det var min egna bror som låg i den där kistan.  Jag visste att när jag väl insåg att min bror är död så skulle mitt liv rassa ner. Och det rassade ner, och jag försöker bygga upp det men ni ser ju hur det går. Jag insåg nog helt och hållet att han är borta när jag låg på sjukhuset, för han skulle aldrig låta mig vara där om han inte var där och såg till att jag överlevde. Jag vet faktist inte hur man säger hejdå, hur ska jag säga hejdå för alltid till min bror? Snälla hjälp mig!

Det sista du sa till mig var: Jag älskar dig. Men ibland så tvivlar jag, inte på att du älskade mig men om du verkligen fattade hur ditt beslut skulle påverka dom som älskade dig. Hur kunnde du se in i mina ögon, säga att allt var bra, att allt var på rätt väg? Du ljög mig rätt upp i ansiktet. Om du bara sa som det var, att du skulle lämna oss. Jag har också ljugit för dig, sagt att allt har varit bra men jag hade aldrig lämnat dig på detta sätt. Jag har försökte finnas för dig i alla lägen, ovasett hur du var tillbaka. Jag vet att du inte alltid var dig själv, att drogerna gjorde dig till en annan människa. Men jag troode aldrig att du skulle svika mig och våra syskon på detta sätt. Vad fan tänkte du med? Om du bara hade bett på hjälp, om du bara hade fått komma in på ett behandligshem där du kunnde bli ren från skiten. Men du valde att avsluta allt, att sluta kämpa. I bland har jag också lust med det, att skita i allt, låta världen sakna mig. Men vet du vad? Jag tänker inte svika dom som älskar mig som du gjorde.

 Jag är arg inatt , jag är sällan arg på dig för att du gjorde som du gjorde men inatt är jag det. Jag har så svårt att aceptera att du valde att lämna mig, det vore en annan sak om du var med om en olycka med du valde att lämna mig, våra syskon, mamma och pappa. Tycker inte du att mamma och pappa har lidit nog? Att dom har fått gått igenom för mycket saker, saker som har knäckt dom? Varför ska dom behöva sörja sin son? Ser du inte hur våra syskon lider, hur dom vill ha tillbaka sin store bror? Dom gråter sig tills sömns, dom fattar inte hur deras store bror kunnde lämna dom. Jag har förklarat om och om igen att du inte mådde bra men då säger dom alltid: Men du mår ju inte bra men du lämnar oss inte.
Hade du kunnat spola tillbaka tiden, och aldrig lämnat oss så hade du nog gjort det. För det är så många som lider på grund av ditt beslut, ett beslut du bara tog sådär. Ett beslut och sedan var allt över! Imorgon kommer jag ha skuldkännslor för at jag är arg på dig inatt, att jag bara vill ge dig en rak höger, att få dig att fatta hur ditt svik har förändrat människors liv till det negativa. Men du har svikit, du har gett dom som älskade dig ett av dom största sviken man kan ge. Jag vet att du hade det jätte svårt, att du bara hade 2 alternativ. Att det bara var en tids fråga innan drogerna skulle ta ditt liv. Du fattade aldrig hur saknad du skulle bli hur tomt det är utan dig. Det är fan en kamp på liv och död varje dag utan dig. Om jag slutar andas, om jag dör nu så är det ditt fel. För du förstår inte hur svårt det är att kämpa i mott en så stor sorg! Ser du inte hur det här knäcker mig!?

Hur fan kunnde du!?