Älskade läsare, det är så oehört mycket som händer i mitt liv just nu och jag måste få några dagar på mig att försöka fixa detta. Så jag har bestämt att jag tar en bloggpaus tills helgen, då kommer jag berätta mer. Puss på er alla!

Jag kännde att jag var tvugen att sätta mig ner och skriva lite, även fast jag inte har tid med det egentligen. Idag är det min födelsedag och jag blir 21 år, inte en så jätte stor födelesedag.

Det är med både glädje och sorg att jag fyller år just nu. Glädjen är ju att jag får varandra tillsamans med människorna jag älskar och ha kul. Men sorgen är ju att jag inte får dela den med 2 personer, det är min bror och R som dog igår. Det känns jätte tungt utan dom speicelt R eftersom han dog igår och det var han som planerade festen för mig ikväll. Chocken har inte landat än så jag skrattar och gråter om vart annat.

Jag försöker ändå göra det bästa av det för mina anhörigas skull. Jag vill inte må såhär dåligt på min födelsedag, då ska man ju vara glad och lycklig. Jag är ju ny opererad också, opererades i Torsdags men jag är inte så jätte öm och stell. Jag har vräckt i mig mina tabletter för jag ska orka ikväll, att jag ska orka spela den här glada och lyckliga tjejen.

Jag skriver mer imorgon, då kommer ni får läsa om hur det är att fira en födelsedag för första gången på 21 år utan 2 av dom du älskar.

Det har hänt i gen! Jag har förlorat en person jag älskar, FAN! Okej andas nu, ta det lugnt.

Lite innan 14.00 idag så får jag ett telefonsamtal, jag svarade precis som vanligt: Hej det är
******, med min glada röst. Och jag hör någon som gråter och säger; ******, han kanske dör!
Jag frågar vem det är som ska dö och hon berättar, jag faller ner på knä och skriker. Hon som ringer är hans syster och hon ber mig genast åka in till sjukhuset. Jag släpper allt och springer ut till bilen och kör raka vägen till sjukhuset och springer så fort jag kan ditt hon sa. När jag kommer fram så ser jag människor som sitter och gråter, hon ställer sig upp och kramar mig hårt och säger; Det gick inte att rädda honom.
Jag  minns inte så mycket men jag minns att jag hör mitt eget skrik som hörs på flera hundra meters avstånd.

Läkarna ville att någon skulle identifera honom och jag vill inte att hans familj skulle se honom sådär för jag gjorde själv det misstaget med min bror. Så jag säger att jag gör det. Jag samlar mod och går in till operations salen där dom försökt rädda hans liv. Jag blundar och går fram till bordet där han ligger. Det var en chock för mig, där ligger en kille som står mig väldigt nära som jag älskar, en vän som alltid ställt upp för mig. Hans ansikte och huvud var sönder krossat efter smällen. Det var svårt att känna igen honom men man känner alltid igen en person som betyder något. Jag gav honom en kyss i pannan och säger; Vila i frid gubben. Sedan går jag ut och faller ihop.

Nu så sitter jag här och försöker fatta vad som har hänt. Han som lämnade mig var en toppen kille som jag kännt i stort sett hela mitt liv. Han stog mig väldigt nära, och vi visste nästan allt om varandra. Det känns oehört tungt nu. Vi träffades i stort sett varje dag, jag var hans trännare ibland. Vi tränade bara inte ihop, vi umgicks väldigt mycket på fritididen. Träffades vi inte varje dag så pratade vi i telefon.

Hur dog han då? Jag kommer inte gå in på några detaljer. Men det var en singel MC olycka. Jag ber er kör aldrig med alkohol i blodet, inte ens om det gått en natt. Han hade varit på fest och sov över hos några kompisar till oss och troode det var lugnt att köra nu men det var det inte.

Jag hatar detta! Jag vill inte mer!

Jag kämpar och kämpar men står kvar på samma plats,
mitt liv är ett fort, ett ruttet palats,
Mitt hjärta är ärrat, det blöder och skriker,
jag har många funderingar på det ni kallar livet,
Jag funderar dagligen på vart jag är påväg,
om jag någonsin kommer kunna bygga upp min värld,
Jag har lärt mig att kämpa fått hjälp av min familj,
men det jag hatar mest är alla minnen som finns,
Gråtande ögon och kolsvarta nätter,
den rena fina vodkan med mina sömntabletter,
Ärren på handleden, smärtan som tär i mig,
jag önskar jag kunde berätta allting för dig,
Men nånstans tar det stopp nånstans tar det slut,
och vissa mörka nätter känns det som vägen ut,
Men jag ska kämpa, jag ska visa mig stark,
jag vill och ska ta livet med en klackspark..

Alla har vi berg och monster att besegra,
vissa är större och vissa är ditt sätt att leva,
Men ta tag i dig själv och visa att du kan,
stå rakt med båda fötterna så får du bra balans,
Ge inte upp för då är kampen slut,
döden han vinner du tar den fega vägen ut,
Rannsaka dig själv och tro på det du gör,
på så vis kan du leva lycklig tills du dör,
Det låter som en klyscha men det är det inte,
du kan vinna även om det är mörkt som på vintern,
Du måste bara våga ta initiativet,
tränga bort tankarna på att ta det sista klivet,
Det är inte lätt men det är så livet är,
tro mig jag vet för jag är själv där,
Ligger på botten och endast ser mörker,

Svårt att förstå att man är där,
hur självmordstankar känns och att leva i misär,
Du kan klara dig ur det, du kan om du vill,
våga tro på dig själv våga lita på din framtid,
Berget kan vara stort men du är inte klen,
och börja klättra i tid innan det är för sent,
Faller du så res dig upp, börja om igen,
ge inte upp om ditt liv känns som ett skämt,
När du sedan börjar ser ljuset i ditt liv,
då kommer du vara glad över att just du finns till,
Det är lång väg å gå, men det är det värt,
du kommer kunna le, och det låter egenkärt,
Men nånstans tar det slut, för nånstans kommer ljuset,
nånstans kommer även du att finna glädjeruset,
Någonstans där du kan känna glädje med livet,
men du måste kämpa ta inget för givet..

vad ska man göra när man inte vill va kvar
- fortsätt att kämpa till ditt sista andetag
hur ska man göra när alla skiter i
- Skit i vad dom säger, du är värd ett bättre liv
vad ska man göra när tårarna rinner
- håll huvet högt för snart vänder vinden
alla snackar på men jag fattar inte vad
vad ska man göra när man inte vill va kvar
- fortsätt att kämpa till ditt sista andetag
jag kan inte andas, jag vet inte vad
som gör att jag mår som jag mår idag
får inga svar, varför jag inte mår bra
men jag har vant mig vid livet som jag lever i
men jag vill kunna leva enkelt utan hjälp av terapi
stoppar i en medicin o försöker dölja smärtan
men ärren finns där, o svider för jämnan

Vad ska man göra när man lever i en mardröm
-Fortsätt att kämpa, du är inte kvarglömd
Vad ska man göra när man sticker ut
-Fortsätt var dig själv, hela livet ut

Jag menar, tänk nu alla gånger jag har fått en käftsmäll
För jag har sagt emot och vågat vart mig själv
Vad ska man göra när man, vill lämna världen
-Du får kämpa vidare, hela vägen
Det är inte så lätt som vissa andra tror
-Nej jag vet, men jag stöttar dig
Har aldrig mått så dåligt som när brosan dog
Jag tog mitt andra steg efter att jag föll ihop
Nu är jag här, vid sidan av graven
Sörjer mig med spriten, ensamhet och bladen
Hjärtat stanna, det pumpar inget mera blod
Jag kanske ser glad ut men det är bara vad du tror
Vad ska man göra när man mår som mig?
- Man ska kämpa vidare och aldrig säga nej
Hur vet du, hur gör du, precis som mig?
- Gäller o va vaken och aldrig säga nej

Det är tomt här på jorden,jag saknar min ängel
förstår inte vad som hände, känner ingen värme
du och jag mot världen brosan
nu håller jag hakan högt när jag somnar gråtandes
jag höll dig så hårt men du släppte min hand
nu kan jag inte sluta gråta för att du var mitt allt
du var mitt allt men himlen skifta nyans
och nu finns det bara minnen av det som engång fanns
Jag hade ristat in våra namn i himmlen
du försvann som löven med vinden
jag faller ihop när jag tänker på våra minnen
och allt jag kan göra är att torka tårar från kinden
Du var min förebild han som förståg mig
men gud ville ha tillbaka sin vackraste ängel och det fick han
Du lämnade min sida
och min kudde fångar alla mina tårar som rinner ut

När solen har slocknat går den att tända
det är kallt här på jorden kommer vindarna vända?
Jag dansade på rosor nu dansar jag på glas
och jag lider tills den dagen då mitt hjärta slagit klart
Du var veken som bärde min låga men stearinet tog slut
vi var lågorna i elden, våran syskon kärlek den spred ljus
men lågan den slocknade försvann i en storm
sitter ensam med en tändare försöker börja om
Men gasen är slut det finns bara en gnista
är bandet mellan oss som var så starkt borta?

Tog sidorna slut i boken vi skrev?
Den skulle sluta lyckligt men handlingen blev fel
Du var ljuset i livet men solen gick ner
för jag glömde bort att allt det vackra har ett slut
vi ses i nangial nu går jag mot mitt ljus

Det är så mycket jag behöver få ur mig, så mycket jag vill dela med mig av. Men det är svårt att sätta ord på mina kännslor, det finns inga ord för det här är inte männskligt. Det är inte männskligt att jag ska känna och må såhär. Kan ni förstå kännslan av att ständigt varje dag gå runt och oroa sig för att man ska må så dåligt så att man tar sitt liv? Jag har kämpat så länge nu för att må bra, kunna leva ett normalt liv. Tror ni att jag är så glad som jag vissar, att skratten och leendernaär äkta? Åt helvete, för dom är så långt i från äkta dom kan bli. Jag kan aldrig känna mig glad, jag kan aldrig skratta och le en enda dag utan att jag fejkar. Det går inte en jävla natt utan att jag gråter mig tills sömns, drömmer mardrömmar eller ligger vaknen för jag inte kan sova. Ovaset vad jag gör så kan jag inte må bra, jag känner mig så misslyckad jag klarar ju inte ens att vara glad och det klarar ju alla! All säger till mig det är dags att gå vidare nu. Men hur i helvete ska jag klara av det? Jag har så många år bakom mig med självhat, självmisshandel och det kommer jag aldrig bli fri ifrån jag kommer aldrig kunna älska mig själv för den jag är och jag kommer aldrig kunna sluta skada mig själv. Jag förlorade han som stog mig närmast och som jag älskade mest, den enda som förståg mig, min förebild. Jag har blivit sårad så oehört mycket. Dom säger att tiden läker alla sår men mina sår har blivit till ärr som aldrig kommer läka. Allt bara skiter sig, allt jag gör går åt helvete. Jag orkar inte kämpa för att leva längre, jag vill bara få ett slut på detta jag klarar inte mer.

Detta inlägg skriv jag på 5 minuter utan att ens tänka på vad jag skrivm nu lätt jag verkligen mitt hjärta prata.

- Jag orkar inte mer!

Hör jag mig själv skrika för ångesten äter upp mig.

Mina ben viker ihop sig och jag ramlar på golvet.

En tår rinner ner från min kind för saknaden efter dig är så stor.

Min kropp den börjar skaka av biefekten av mina tabletter.

Jag lyckas ta mig upp och tar mig till badrummet.

Öppnar med skakig hand badrummskåpet.

Och tar några tabletter till och hoppas på att det blir svart

Med misstag så ser jag mig spegelbild.

Där står en tjej jag inte känner igen.

En tjej som låtit det mörka ta över.

En tjej som tappat hoppet om att en dag kommer det bli bättre.

Rummet börjar snurra och med skakig kropp tar jag mig till sovrummet.

Jag ramlar ihop på sängen och det blir mörkt.

Jag bliv för svag, ångesten och panniken tog över.

Nu har jag flytt från verkligenheten, nu är jag trygg.

Men bara för några timmar, för snart vaknar jag upp och skriker:

- Jag orkar inte mer!