Detta är något jag aldrig troode jag skulle skriva, fanns inte ens i min vildaste fantasie. Men jag har tydligen Borderline, fick detta besked i Fredags. Läkarna som jobbar här som är väldigt professionella och har utret mig ända sen jag kom hit och nu har dom kommit fram till att jag har Borderline Personlighetstörning. Va fan jag har inte någon jävla störning! Jag mår bara så sjukt dåligt men för det betyder det inte att jag har en störning. Jag kan inte få in det ovaset hur mycket dom försöker och jag försöker.

Så fort jag började prata och berätta om mitt liv så förstod dom väl ganska snabbt att jag hade någon störning. Jag har depressioner hela tiden, och det är ganska ovanligt. Oftast så brukar depersionerna komma och gå men jag har haft det ständigt sen jag var 15 drygt. Men jag växlar enormt mycket i humöret, en timme kan jag vara jätte ledsen och nästa timme besgera världen. Läkarna menar att när jag får utbrott så är det då jag skadar mig själv, och det är utrbrott av ångest och pannik som det svartnar. Jag har skrivt förr om hur pannik och ångest sköljer över mig, det blir svart och jag vet inte vad jag gör utan jag vill bara fly. Och jag har nog haft Borderline sen jag var ett barn för dom tror att detta är grunden för mitt enormt stora självhat. För instablietet i självbild och identitetskänsla är mycket stor del i denna sjukdom.

Jag lever oerhört mycket på gränsen, jag kan närsomhelst må så dåligt att jag gör vad som helst för att ta mitt liv. Jag känner också en så stor tomhetskännsla och oftast känner jag mig ensmaste i världen. När jag beskriv allt det här så är det ganska uppenbart för mig själv att jag har Borderline men  det är så sjukt svårt.

Har du någon efarenhet av detta eller är det så att du till och med har Borderline? Jag behöver all infomation från människor som vet hur detta funka och vet hur det är att leva med detta. Det är inte samma sak att få infomation från läkarna. Tack så jätte mycket på förhand.

Känner mig så inlåst!

Jag har bestämt mig jag ska ta min behandling och ge mig fan på att jag ska få mitt liv tillbaka. Jag är så trött på att må dåligt så jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag har kännt den kännslan i så många år, sen jag egentligen var 14.

Jag har så många gånger tänkt ta mitt liv och jag är enormt stolt över mig själv att jag inte har gjort det än. Jag visste någonstans inom mig att det kommer en dag då jag inte orkar mer där jag inte ens är kapabel till att ta mitt liv därför ligger jag här. Det är så många som har sagt till mig; Du kan inte hålla på såhär.

Och jag har vetat det inerst inne men skjutit upp det. Jag har varit så oerhört rädd för att hamna där jag är nu. Ett hem för folk som inte klarar mer, som har tappat bort livsgnistan.

Jag har så svårt att aceptera att JAG är en av dom.

Hur kunnde mitt liv av miljarder liv bli såhär? Jag har så många frågor som jag aldrig kommer få svar på. Jag har verkligen gjort allt för att må bra och ha ett fungerande liv men jag har inte lyckas och det skäms jag för, jag är så otroligt besviken på mig själv. Samtidigt som jag vet att jag har fått bära mer än den starkaste hade klarat.

Det är så konstigt att människor säger till mig att jag är den starkaste dom vet, den starkaste skulle inte må såhär då tänker jag. Men kanske är det så att jag har blundat för hur stark jag är och bara sett ner på mig själv med hat. Jag har inte haft det lätt i mitt liv, och det har du nog inte heller men det kommer till en punkt då din stryka är allt du har, det enda som håller dig i liv och då är man så mycket starkare än någon och du själv tror.

Jag vill få ett liv där jag mår bra men det är så fruktansvärt svårt med allt jag har gått igenom, jag stöter på det så fort jag vaknar på morgnen. Alla sår som har blevit ärr kommer aldrig läka jag måste lära mig att leva med dom och det  är min kamp som någ kommer hålla på hela livet. Och så fort jag tänker på det så blir det svart, för jag vet inte om jag orkar det för det krävs så pass mycket.

Jag ska försöka blogga men jag måste också hitta tillbaka till mig själv och ett liv.

Det är lite mer än 1 månad sen jag bloggade, och det har hänt så otroligt mycket. Men jag ber om förlåtelse för att jag inte bloggar och helt ärligt vågar jag inte titta på min statistik.

På min brors årsdag så bloggade jag ju men jag fick aldrig ur mig hur dåligt jag faktiskt mådde. Men jag visste aldrig på morgnen att den dagen skulle bli den absolut tuffaste i mitt liv. Jag troode aldrig att jag skulle få känna på dom tuffaste dagarna igen jag hade när jag var i 15 års åldern och verkligen kämpade för att klara varje liten timme men det fick jag göra. Alltså nu pratar jag om 1 maj för ungefär 1 månad sen och inte 1 år sen. Jag har mått så dåligt i flera månader precis som när jag var ung då jag behandlades och fick äta mediciner för depration osv. Jag kännde verkligen att när som helst kommer helvetet bryta ur på riktigt som aldrig förr. Jag var helt borta den dagen på hans årsdag, hela familjen gick tills hans grav och bara grätt till och med pappa och farfar grät som dom aldrig brukar. Sedan gick vi hem allihop och försökte äta och ta oss igenom den dagen men jag klarade det verkligen inte så jag ville åka hem men mamma och pappa förstod att det inte var en bra ide. Jag gick iallfall och la mig i mitt flickrum och somnade direkt men jag vaknade av att jag såg in i Johans rum och han stod där, jag såg det såklart. Jag sprang ditt men han var inte där och då bryt helvetet ut. Jag skrik, och kastade porslin i vägen till och med på mig själv, jag kommer inte ihåg något förutom att jag ville ta mitt eget liv. Jag vaknar upp på psykakuten och får berättat för mig att jag hade försökt ta mit liv genom att kasta en stor stor och tung kruka i huvudet på mig. Dom röntgar mitt huvud och plåstrar om mig osv för att fixa min skador fysiskt. Sen börjar det pysiska, dom pratar med mig och gör några tester och bestämmer att jag ska läggas in på ett behandligshem för självmordsbenägna.

Jag låg på sjukhusets pyskavedelning i 2 nätter sedan så fick jag komma till det här hemmet som jag är på nu. Det finns olika skaler på hur självmordsbenägen man är och jag behandlas för att jag har mycket stor risk för att ta självmord, från 1-5 på skalan är jag 4,5. Jag har ännu större risk att skada mig själv. Det jag behandslas för är; Mycket stor självmordsbenägenhet, allvarlig självskadandebetende, kraftig desperassion och jag utreds också för borderline personlighetsstörning.

Jag visste väl egentligen att det här skulle hända men jag visste inte att det skulle kännas såhär. Så oerhört mycket sår från förr går upp nu. Jag hatar verkligen det här stället och jag vet inte när eller om jag kommer bli frisk från dom här sjukdomarna som det faktiskt är.

Det här tog mig 1 timme att skriva. Jag kommer självklart skriva mer men som ni förstår så måste jag verkligen kämpa i mot mig själv för att inte skada mig eller i värsta fall ta mitt liv.