Jag kämpar och kämpar men står kvar på samma plats,
mitt liv är ett fort, ett ruttet palats,
Mitt hjärta är ärrat, det blöder och skriker,
jag har många funderingar på det ni kallar livet,
Jag funderar dagligen på vart jag är påväg,
om jag någonsin kommer kunna bygga upp min värld,
Jag har lärt mig att kämpa fått hjälp av min familj,
men det jag hatar mest är alla minnen som finns,
Gråtande ögon och kolsvarta nätter,
den rena fina vodkan med mina sömntabletter,
Ärren på handleden, smärtan som tär i mig,
jag önskar jag kunde berätta allting för dig,
Men nånstans tar det stopp nånstans tar det slut,
och vissa mörka nätter känns det som vägen ut,
Men jag ska kämpa, jag ska visa mig stark,
jag vill och ska ta livet med en klackspark..

Alla har vi berg och monster att besegra,
vissa är större och vissa är ditt sätt att leva,
Men ta tag i dig själv och visa att du kan,
stå rakt med båda fötterna så får du bra balans,
Ge inte upp för då är kampen slut,
döden han vinner du tar den fega vägen ut,
Rannsaka dig själv och tro på det du gör,
på så vis kan du leva lycklig tills du dör,
Det låter som en klyscha men det är det inte,
du kan vinna även om det är mörkt som på vintern,
Du måste bara våga ta initiativet,
tränga bort tankarna på att ta det sista klivet,
Det är inte lätt men det är så livet är,
tro mig jag vet för jag är själv där,
Ligger på botten och endast ser mörker,

Svårt att förstå att man är där,
hur självmordstankar känns och att leva i misär,
Du kan klara dig ur det, du kan om du vill,
våga tro på dig själv våga lita på din framtid,
Berget kan vara stort men du är inte klen,
och börja klättra i tid innan det är för sent,
Faller du så res dig upp, börja om igen,
ge inte upp om ditt liv känns som ett skämt,
När du sedan börjar ser ljuset i ditt liv,
då kommer du vara glad över att just du finns till,
Det är lång väg å gå, men det är det värt,
du kommer kunna le, och det låter egenkärt,
Men nånstans tar det slut, för nånstans kommer ljuset,
nånstans kommer även du att finna glädjeruset,
Någonstans där du kan känna glädje med livet,
men du måste kämpa ta inget för givet..

Det är så mycket jag behöver få ur mig, så mycket jag vill dela med mig av. Men det är svårt att sätta ord på mina kännslor, det finns inga ord för det här är inte männskligt. Det är inte männskligt att jag ska känna och må såhär. Kan ni förstå kännslan av att ständigt varje dag gå runt och oroa sig för att man ska må så dåligt så att man tar sitt liv? Jag har kämpat så länge nu för att må bra, kunna leva ett normalt liv. Tror ni att jag är så glad som jag vissar, att skratten och leendernaär äkta? Åt helvete, för dom är så långt i från äkta dom kan bli. Jag kan aldrig känna mig glad, jag kan aldrig skratta och le en enda dag utan att jag fejkar. Det går inte en jävla natt utan att jag gråter mig tills sömns, drömmer mardrömmar eller ligger vaknen för jag inte kan sova. Ovaset vad jag gör så kan jag inte må bra, jag känner mig så misslyckad jag klarar ju inte ens att vara glad och det klarar ju alla! All säger till mig det är dags att gå vidare nu. Men hur i helvete ska jag klara av det? Jag har så många år bakom mig med självhat, självmisshandel och det kommer jag aldrig bli fri ifrån jag kommer aldrig kunna älska mig själv för den jag är och jag kommer aldrig kunna sluta skada mig själv. Jag förlorade han som stog mig närmast och som jag älskade mest, den enda som förståg mig, min förebild. Jag har blivit sårad så oehört mycket. Dom säger att tiden läker alla sår men mina sår har blivit till ärr som aldrig kommer läka. Allt bara skiter sig, allt jag gör går åt helvete. Jag orkar inte kämpa för att leva längre, jag vill bara få ett slut på detta jag klarar inte mer.

Detta inlägg skriv jag på 5 minuter utan att ens tänka på vad jag skrivm nu lätt jag verkligen mitt hjärta prata.

jag minns den dagen jag föll ner och jag blev sjuk
såg med andra ögon på min kropp, hur jag såg ut
kunde inte lyssna på de orden som jämt sas
att jag dög som den jag var
jag tappa greppet, greppet om mitt liv
och det enda jag fokuserade på var att gå ner i vikt
jag märkte inte själv hur jag blev tunnare och mindre
vänner reagerade, men blåste bort de som vinden
jag rasade i vikt, jag blev smal jag blev liten
men ingen kunde fatta vad det hela var som vitsen
jag vill bli smal för att känna mig glad
trodde att maten jag åt fick mig att inte må bra
men nu i efterhand så förstår jag hur det var
när jag nu kan se bilder och se hur smal jag var
trodde jag hade kontroll, men jag tappade den helt
och om jag inte hade fått hjälp så hade jag inte överlevt

jag ville ta mig ut och jag lyckades tillslut
tryck inte ner dig själv du är fin som du ser ut
blickarna du får dem är bara för din skönhet
lyssna på mig vännen nu jag hoppas att du gör det

jag minns vad det hela var som startade allt
jag skulle straffa mig själv för att jag kände mig så kass
jag sa till mig själv att när jag nått en gräns
så kan jag sluta och få vara lycklig igen
jag vågade inte berätta fastän jag ville ha hjälp
och att jag nådde 40 kilo skrämde mig
jag bollades med tankarna, jag kände mig så dum ibland
jag visste jag inte vad fet var, men jag hade redan satt mig fast
kunde inte ta mig ur, jag var så less på all ångest
ville tillbaka till tiden då jag inte brydde mig om de
då jag kunde äta mat utan att må dåligt nästa dag
inte ställa mig på vågen och se kilorna ramla av
jag vet jag har gått framåt men har flera mil att gå
jag ska försöka hålla fast och kämpa för mitt mål
för jag vill inte längre tänka, jag vill bara leva
för skiten skrämmer mig och jag vill inte ha den mera

Jag minns dagen som den våre igår, när jag för första gången fick ett modelljobb. Jag och min familj hade tagit kort hos en känd fotegraf, jag var 16  år då. Fotografen drog mig undan och sa att jag skulle passa perfekt som modell, att jag har glimten i ögat och det där lilla extra. Jag bliv helt ställd, jag var och är fortfarande inte frisk från min identietkris och själv hat. I mina ögon var jag den fulaste människan på jorden och jag kunnde inte fatta att han ville ha mig som model när han kunnde ta vilken snygg tjej som helst. Han gav sitt nummer och bad mig tänka på saken. När jag berättade för mamma och pappa så tyckte dom direkt att jag skulle svara ja, dom visste att detta kunnde bli nyckeln till att äntligen bli fri.  Jag sa ja, alla som sa att jag hade ett fint utsende kunnde ju inte ha fel så jag svarade ja för att besvisa för mig själv att jag inte är så ful, att jag är värld någonting. Jag skulle plåtas för ett klädesmärke utomlands. Jag var så sjukt nervös, jag hade ingen fokus alls. Fotegrafens assisten som var en modell hon märkte detta väldigt tydligt och ställde sig brevid mig och jag troode aldrig att man kunnde ha så kul när man plåtades, jag glömmde av pressen och bara hade kul och så vissade han mig bilderna. Jag kännde inte igen mig själv, jag troode det var någon annan för så där snygg  troode jag inte att jag kunnde vara. Sen så plåtades jag själv och jag fick hur mycket beröm som helst för bilderna. Att jag svarade ja var ett oehört stort steg framåt, jag hade fått en ny syn på mig själv. Mitt självhat bliv väldigt litet från den dagen och det är tack vare att jag tog jobbet. Jag har haft cr 15 modell jobb sen dess och varje gång så överaskar jag mig själv. Jag gillade inte att ha pressen på mig att vara snygg och leverera bra bilder, jag var alltid rädd för att misslyckas. Men med tiden så har jag inset att jag levererar super bra bilder, och att jag blir bra på dom. Nu tycker jag att det är super kul att vara modell, och att få se alla bilder på sig själv det går inte att beskriva. Att ta det där modelljobbet är nog det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Jag har fått en helt ny syn på mig själv. Ni vet vilken svår identitetskris och självhat jag haft, men från den dagen så har jag vuxit. Nu tror jag på mig själv. Att Modellagenturer ringer och bokar mig det är fortfarande som om tiden stannar för ett tag. Modell världen är väldig ytlig, och det är väldigt hård konkurrens. Men jag kan förmedela den extra skönheten som inte många kan, som  alltid kommer göra så att jag kommer få modelljobb. Jag förlitar aldrig mig på mitt utsende, jag tar ut min inreskönhet så att den hamnar på bild. Ni kanske tycker det är skitsnack, men inreskönhet måste man förmedela. Man kan vara hur hård som helst på en bild men finns det inte värme så blir det ingen bra bild. Till alla er som tycker ni är fula, att ni är misslyckade testa då att ta kort på er själva så får ni se att ni verkligen är vackra. till och med den fulaste personen kan bli den vackraste på bild.

Godmorgon på er, jag gick faktist upp extra tidigt för att skriva ett inlägg en aplåd för mig.

Idag så ska jag vara modell för ett företag ni vet att jag inte kan skriva vilket.Jag ska fotoas ihop med en kille som jag gjort förut, han är en helt fantastisk kille. Många i modellbranchen är så ytliga av sig men det är verkligen inte han. Han är så oehört snygg så man blir helt svimmfärdig i hans närhet och det bästa av allt är att han har en underbar personlighet, han vågar verkligen bjuda på sig själv och det gör jobbet så mycket roligare.

Jag vet inte om jag ska älska eller hata att vara modell. Jag har plåtats hos fotegrafer cr 15 gånger. Och ni kanske ni blir jätte förvånande för jag har inte den typen som är modell. Men det är av dom stegen för mig för att kunna bli frisk från min identietkris och mitt självhat. Det är så många som säger till mig: Satsa på det här, du skulle bli en stor super modell och modellagenturerna skulle slåtsas om dig, om du flyttade och satsade helt på att vara modell. Men det kommer jag aldrig göra, jag kommer aldrig flytta ifrån Sverige och jag kommer aldrig ha modellandet som det enda jobbet. Ni vet ju att jag hatar att folk tar mig för mitt utsende, för min insida är precis lika vacker. Så det är därför jag inte kommer satsa på modellandet.

När jag ska vara modell så försöker jag göra allt jag kan för att min insida verkligen ska fastna på bild för det är den äkta skönheten som kommer in ifrån.

Ne nu måste jag gå för jag ska vara där om 1 timme, ni får ha en jätte bra dag, puss!

Hej på er! Inte ofta jag sitter alldeles ensam hemma på en Fredag kväll för som sagt jag är en fest tjej men nu när jag har Fido kan jag inte gå ut lika ofta och jag stannar gärna hemma med honom, så nu när han ligger brevid mig i soffan och sover så tänker jag skriva om hur jag lyckades sluta skära mig.

Jag har skärt mig sedan jag var 14 år och nu är jag 20, och det är verkligen verkligen inget jag är stolt över och vill vissa upp.

Många människor tänker: Dom som skär sig vill bara ha uppmärksamhet.

Såklart som fan att vi inte vill ha uppmärksamhet, jag fattar inte ens hur en människa kan tänka så om människor som skaddar sig själva. Hade vi viljat ha uppmärksamhet så hade vi skärt oss i ansiktet osv bara för att folk ska se. Vi som skär oss är inte stolta över att vi skär oss och vi mår så dåligt.

Jag började som sagt att skära mig när jag var 14 år gammal, egentligen är det ganska sent för dom flesta som börjar skära sig börjar redan i 10 års åldern, men det är självklart olika till persson till persson och hur dåligt man mår.

Första gången jag skärda mig var faktist av en ren olyckshändelse jag var jätte trött och skulle skära upp sallad till tacos, jag var ensam hemma för mina föräldrar jobbade och mina syskon var i skolan. Jag hade varit hemma den dagen och klagat på migrän fast egentligen var jag bara för trött för att gå. Jag råkade slinta med kniven så att jag skärde mig i handleden och jag kommer ihåg precis som det vare igår vilken kick jag fick. Det var som jag upptäckte en drömm värld, min alldeles egen som ingen skulle få ta del av. Jag tryckte lätt med kniven mot min hud och jag älskade hur jag såg att jag fick ett sår. Ibörjan så gjorde jag bara lätta sår och inte alls djupa som fort gick bort men sen så blev det allt djupare och jag strävade efter att få se blod, se mitt blod rinna för fullt. Jag älskade smärtan, jag troode till 110% att jag förtjännade det och det är det värsta man kan tänka för man blir helt blind. Man ser inte såren som kan skappar själv hur illa dom ser ut och man vet verkligen inte när gränsen är nådd.

Jag satt inne i mitt rum en dag och skära mig och skärde mig, jag slutade aldirg, tårarna bara rann och jag skakade. Jag var i min egna värld och allt var mörkt jag var som besatt. Jag skulle precis sätta kniven mot min pulsårder för att få slut på allt lidande, jag visste att om jag skärde mig där så skulle jag bli en ängel och det var det jag ville då. Precis då kom min mamma in, jag var inte beredd på att hon skulle komma för hon skulle egentligen komma hem om 3 timmar, hon skrik världens hemska skrik, det kom verkligen från hjärtat jag hörde på hennes skrik att hon verkligen ville ha kvar mig i livet, hon russade fram och slåg kniven hur min hand och satte sig brevid mig och sa: Men älskade gumman vad har du gjort med dig själv?

Sedan så ringde hon till min psykolog och la in mig på akut psyk avdelnigen. Hade inte mamma kommit så hade skärandet bli min död.

Jag fick medicin, jag fick lugnade, jag pratade och pratade. Du kan få hur mycket medicin som helst, du kan prata och få hjälp i massor. Men det är DU som måste bestämma dig för att skärandet måste få ett slut. Och det är jätte svårt, för jag har fallit tillbaka väldigt väldigt många gånger.

Det finns inte magiska mediciner, det finns inga magiska tips som gör att du slutar. Men det här är mina tips som funkar för mig:

Göm knivar och vassa föremål när du mår dåligt, för mår man dåligt så gör man vad som helst för att må bra.

När du känner att du mår dåligt, man känner oftast på sig att man kommer skära sig så var med någon.

 Var med någon som känner till att du skär dig som kan hindra dig att skära dig. För jag lovar försöker du skära dig så kommer perssonen stoppa dig.

Prata med en persson som du vet hjälper dig. Man får en mycket klarare bild när man har pratat med någon och väljer oftast ett annat beslut än det du hade innan du pratade.

Belönna dig själv när du har varit nära att skära dig men lyckas stå i mot. Det kommer stärka ditt självförtroende något enormt och du kommer få det mycket lättare att stå imot nästa gång för då kommer du veta att du lyckades förra gången.

Om du misslyckas och inte kan stå imot att skära dig utan gör det ändå så sluta inte kämpa, man misslyckas alltid någon gång   .

Men först och främst: Tro på dig själv, bestäm dig verkligen för att göra allt du kan för att stå i mot och kämpa för det. Du kommer inte komma någonstans om du inte tänker kämpa.

Jag skärde mig först i armarna men sen så slutade jag med det för att kunna gå i lite sexigare kläder så då skärde jag mig på magen, låren, ryggen osv.

Jag skär mig fortfarande men det är väldigt väldigt sällan, och ovasett om jag inte kan stå i mot och skär mig så slutar jag inte kämpa för jag vet att jag en dag kommer bli helt oberonde av att inte skära mig även fast det är en lång tid kvar.

Jag hoppas ni hade någon hjälp av detta, och har ni mer frågor så är det bara höra av sig.

Förlåt om det finns många stav fel men jag blir så ivrig när jag skriver

Jag fick en kommentar igår av en tjej som läser mina inlägg och texter väldigt väldigt noga och hon undrade vad jag mennade med det här: Vill jag må bra får jag börja med en sak, förlåta mig själv och ge tillbaka mitt liv, för det var det jag stal.

Hon ville veta vad jag mennade med att förlåta mig själv.

Jag måste egentligen förlåta mig själv för vad jag har gjort mot mig själv, men det är inget jag kan förlåta innan jag har slutat med det och jag har inte det, jag kommer nog göra det i hela mitt liv.

Nu pratar jag om fysiskt och psykiskt misshandel mot mig själv som jag har gjort och håller på med än. Och det är verkligen inget jag är stolt över, för vem vill ha sår på armarna, vem vill vara på botten? Ingen!

Jag började med att misshandla mig själ pykiskt, det är nästan värre än fysiskt, för det är så svårt för man tänker hela tiden och tankarna om sig själv går aldrig att komma ifrån som du kan komma bort från misshandeln.

Jag kränkte mig själv dagligen, jag tänkte saker om mig själv som är förbjudna och som på lång sikt gjorde att jag tappade hoppet om mig själv, att jag troode att jag inte klarade ett skit, att jag inte hade en framtid. Att göra så mot sig själv det är helt ofattbart men jag gjorde och gör det än men nu gör jag det i mildaregrad.  Jag klarade inte av saker som jag egentligen klarade och det var bara för att jag sabbade för mig själv medvetet.

Efter jag hade misshandlat mig själv pyskiskt så över gick det fysiskt.

Jag började skära mig, jag älskade verkligen kännslan, jag vill få ont. Jag skärde mig så illa att jag fortfarande har ärr kvar men det är inte på armarna. Första tiden så gjorde jag det på armarna och då var det löst men sen så övergick det till hårdare och hårdare för mitt självhat var så starkt och jag ville se mig själv lida. När jag skärde mig så hårt så bliv det stora ärr som tog flera månader att läka så då var jag rädd för att någon skulle se det så då började jag skära mig på andra ställen. Jag skärde mig på mage, låren, ryggen där jag kom åt mm. Jag älskade kännslan av att se såren blöda så mycket, och det hemska var att jag verkligen verkligen troode på att det skulle hjälpa mig, men det hjälpte ju mig inte jag fick inte ut några kännslor förutom självhat.  

Jag lyckades iaf misshandla mig fysiskt för min mamma kom på mig så hon gömmde alla knivar och vassa föremål och jag hamnade på hem osv där jag inte lyckades. Och jag hade tolt pannik när jag inte fick skära eller skada mig på något annat sätt, för jag var så besatt av smärtan.

Men att sluta misshandla mig själv psykiskt kommer jag nog aldrig göra, det märks inte på mig att jag verkligen misshandlar mig själv psykiskt men jag gör det. Jag försöker verkligen stå i mot men mitt självhat är för starkt.

Jag måste förlåta mig själv för vad jag har gjort, jag misshandlar fortfarande fysiskt men inte alls så mycket och grovt. Hade jag inte slutat göra det så hade jag till slut lyckas ta mitt liv för jag var helt inne i det jag gjorde och ovasett hur ont det gjorde så forsätte jag, jag var i min egna värld där jag var djävulen och min kropp bara lydde.

Jag hade ingen respekt för mig och än idag så har jag fortfarande väldigt lite respekt.

Om man slutar fejka, bryter man ihop då? Och om man bryter ihop, är det en
underbar chans att få bygga upp sig själv på nytt?

Idag tänker jag skriva om att fejka att man bra, vilket jag har en väldigt stor efarenhet av. Det är sorligt med sant, jag har fejkat att jag mått bra i stort sett så länge jag kan minnas och gör än idag.

Jag är en jävel på att få alla att tro att jag mår bra och att mina leenden och skratt är äkta.

När jag mådde som sämst så var det en kamp att bara komma upp ur sängen, jag mådde så dåligt att jag aldrig fick lugn och ro, jag kunnde aldrig lugna ner mig så pass att jag kunnde sova. Jag kom inte upp vissa dagar för att pyskiskt och fyskiskt så funkade jag inte,.Mitt psyke bliv bara sämmre när jag låg och grät så att jag inte kunnde få luft och tänka så mycket som jag gjorde. Jag mådde verkligen inte bra fysiskt, kroppen behöver sömn för att fungera och min kropp fick inte det.

När jag väl kom upp så började det stora arbetet med att sminka över tröttheten. Jag hade överdrivet mycket smink men det var bara för att ingen skulle se att jag inte mådde bra. Mina ögon var röda och svullna av all gråtande, jag hade possar under ögonen, min hy var jätte förstörd. Det såg inte alls bra ut med all smink men det döljde iaf allt det där.

Jag kunnde inte heller bära linnen och t-shirtar med korta armar vissa perioder, jag skärde mig. Jag älskade hur ont det gjorde, för jag tyckte att jag förtjänande det. Men sen så slutade jag med det för att alla sa: Du har en sån fin kropp, vissa upp den istället för att dölja den.

När jag väl skulle till skolan (jag mådde som dåligast i årkurs 8:an 9:an första ring och andra ring)

Det var oehört jobbigt för mig, det krävde en oehörd styrka av mig för att orka spela. Spelet som jag spelade det var jätte hårt, det gick ut på att få allt och alla att tro att jag var världens gladaste och lyckligaste persson. Jag skrattade och gav leende på leende, men inuti mig så skrik jag av smärta. Jag fick låsa in mig på toaletten flera gånger för att orka spela, jag grät av mig och kom ut och spelade spelet igen.

När jag kom hem så fall jag ihop, jag gick raka vägen upp till mitt rum och kasstade mig i sängen och grät i flera timmar. När jag hörde steg i trappan så försökta jag sluta gråta omedelbart.

Jag fick väldigt bra betyg, det kan vara helt tvärtom för andra som mår dåligt att dom får dåliga betyg. Men för mig kämpade jag verkligen för att försöka leva ett bra och normalt liv. Jag ville vara den duktiga flickan.

Än idag så fejkar jag, jag gör det hela tiden. Jag kan konsten att lura människor men inte dom som verkligen känner mig. Frågar dom hur jag mår och jag svarar genom att ge dom världens största leende och säger att allt är bra så ger dom mig en skarp blick som tränger igenom mig och så säger dom: Du mår inte alls bra, sluta fejka nu *****

Jag har sagt så många gånger till mig själv: Sluta fejka nu *****, varför ska du fejka, du mår inte bra, ditt liv suger.

Jag har lärt mig på min resa och kommer lära mig mer att fejka leder bara till att man mår dåligare. Det finns människor som kan hjälpa dig om du bara vill släppa in dom. Jag vet hur svårt det är att släppa in dom och för mig så har jag fortfarande inte lärt mig det.

Fejka inte!

Är du ledsen så gråt, men skratta INTE om du inte är glad!