Idag är det ett år sen min storebror tog sitt liv, valde att lämna mig och allt han hade. Att det har gått ett år är ofattbart. Ett år av  total pannik, mörker tårar, skrik och smärta. Hur har jag överlevt? Jag som inte trodde jag kunde leva utan dig.

Hur har jag klarat ett år utan min bästa halva? Han som förstod och älskade mig mest? Jo jag hade inget val och det skulle du inte eller ha. Du vill så gärna ta ditt liv för du är helt slut, du har inga krafter kvar och du orkar inte stoppa tårarna och låter bara mörkret komma. Men du skulle aldrig ovaset hur dåligt du mår ha hjärta till att ge dina föräldrar och syskon en till sorg, att sörja 2 av sina barn eller syskon.

Dom säger att det första året är den jobbigaste perioden och jag hoppas verkligen det för det här året har varit det jobbigaste i mitt liv. "sår läks med tiden, det kommer bli lättare" det här har jag fått höra hela mitt liv speciellt under detta år och nu har jag kommit på ett svar; Ja sår läks med tiden men inte ärr, hur ska döden efter din bror bara bli ett sår som läker? Det gäller att hitta en väg till att leva med smärtan,sorgen,mörket och saknaden men bara för det så läks inte såren. Att hitta den vägen krävs år med jobb, du kommer hamna på botten det är säkert. Jag vet att jag en dag kommer resa mig från botten och få tillbaka en del av mitt liv för jag har lärt mig att hantera allt med honom att göra. Men det kommer ta lång tid men när jag väl gör det så har jag vunnit. Men det här kommer förfölja mig hela mitt liv. Den som är starkast är inte den som faller utan den som reser sig upp igen. Dom orden ligger så nära hjärtat. Jag vet att jag är stark och det vet du också men du måste tilåta dig falla för att kunna sörja och det har jag lärt mig nu efter 1 år.

Att sörja är inte att tycka synd om dig själv. Jag har ett väldigt starkt budskap till alla er som har förlorat någon; Jag ber er att verkligen ta tag i sorgen och inte skjuta upp det och stänga av dig själv och alla kännslor. Det är först nu jag kan sörja min bror för jag har varit så rädd för hur ont det ska vara och det kommer ta längre tid för mig att kunna komma tillbaka till ett riktigt liv och självklart så gör det ondra och jobbigare. Det är något jag har lärt mig.

Just denna dag var då mitt liv gick i tusen bittar. Ni förstår Johan och jag var så grymt nära. Han hade drogmissbruk och jag hade problem med självhat och identietkris och vi mådde verkligen så dåligt och det gjorde så att vi tydde oss till varandra, vi stötade varandra till max och lovade att aldrig aldrig ta självmord för både ville det. Så det var ett så stort svik och jag har dagar jag bara skriker rakt ut; Jag hatar dig Johan, din stora idiot.

Jag kommer aldrig glömma den kvällen då jag fick reda på att han hade hoppat. Jag var hemma hos mina föräldrar och fickade, vi var jätte glada för vi troode det gick åt rätt håll för Johan. Men rät som det är så knackar det på dörren och pappa går och öppnar. 3 poliser och en präst klampar in i vårat kök och ber oss sätta oss ner för jag hade atomatiskt ställt mig upp. Så säger dom det som hela våran familj byggt upp och som fall. Johan *********** har tyvär avlidit, han hoppade framför ett tåg av egen vilja. Jag såg min pappas ögon fyllas av dysterhet, något som jag aldrig kan beskriva. Pappa är alltid den som är familjens ledare, han är den ultimata affärsmannen som alltid var så stark. Men från det ögonblicket så bliv han så liten. Jag hörde min mamma skrika, ett skrik som fick poliserna att gråta. Jag kunnde inte förstå att det var såhär, jag kunnde helt enkelt inte tro på det. Jag ringde helt enkelt min brors mobil och när han inte svarade då visste jag att det var sant. Min pappa tog mig i hans famn och där satt vi och försökte ta in att Johan hade lämnat oss som var helt omöjligt.

Jag önskar att jag kunnde säga att min familj har kommit närmare varandra men vi har snarare gilidit ifrån varandra. Självklart älskar vi och stötar varandra men det är så svårt att förstå sig på hur den andra sörjer. Jag har inte varit den bästa stora systern för mina 2 kvar levande syskon, jag har dragit mig undan delvis för min skull men också för deras. Dom ska inte se sin syster såhär. Vi gör vårat bästa för att hålla ihop våran familj, men det kommer alltid vara en person som fattas, en siffra för lite.

Det tar tid att leva med sorgen och saknaden och det är inte något du lär dig på 1 år.

 

Veronika Norberg

8 maj 2012 16:49

Livet är jädrans tufft att leva! kram

http://www.veronikas.bloggplatsen.se

 

Annie

9 maj 2012 00:14

Jag förstår hur du känner och mår, men du ska leva för dig bror! Inte vara ledsen och så, eller klart att du ska vara de men håll de inne och lev för din bror, gör så att han är stolt över dig uppe i himlen! Jag har en kompis som förlorat sin pappa, han lever för honom och försöker göra honom stolt uppe i himlen! Jag tror att din bror är väldigt stolt över dig, och inte vill att du ska vara ledsen eller något sådant! Lev för honom! Kram

 

Stina

9 maj 2012 00:43

Måste säga att du är otroligt stark. Jag förlorade en kär vän för ganska exakt tre månader sen, och det går inte en dag utan att jag saknar henne. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att förlora någon som står en så nära som en familjemedlämm.. Känner sorgen med dig <3

 

J

15 maj 2012 11:12

Jag hittade din blogg idag och har läst många inlägg runt januari där du och din kille gick skilda vägar för att han sårade dig..
Jag känner just nu att jag vill dö, min kille sårade mig så frutkansvärt i helgen på min studentbal av alla dagar. Han visste att jag mådde dåligt innan
och det skulle bli en kväll att minans för mig och han av alla människor gjorde att jag kände mig förudmjukad, sviken, och rädd.
Han kom till mig dagen efter och grät, bad om förlåtelse på sina knän, sa att han älskar mig och att han var full... Men hur kan man göra så fel och skylla på att man var full?
Jag kan inte förlåta honom nu...
Hans bästa kompis ringde mig igår och bad honom förlåta honom och träffa honom och prata. Jag vill bara vara ensam, jag kan inte förlåta förstår ingen det?
Orkar inget mer än att ligga i sängen, gråta, vill inte äta heller... Ännu en sak som gör allt värre är att inga av mina vänner bryr sig om mig. Min bästa?? vän
sa att hon fanns för mig men hon ljög, hon såg att jag höll på gråta igår på skolan men ignorerade mig och stod och skrattade med andra..
Jag vet inte hur jag ska ta mig upp ur det här, hur jag ska förlåta min kille, hur jag ska kunna känna mig älskad igen. hur jag ska va förlåta mina s.k vänner..
Jag orkar inte vara den perfekta tjejen nå mer som alal tror mår bra men som innerst inne känner sig ensam och har ingen lust att leva längre...
Vet inte vad jag ska ta mig till, att jag skriver till dig vet jag inte. Men du berörde mig med din blogg och texter.... dina dikter träffade mitt hjärta som fan.

Förlåt att jag stör dig... Jag fyller 19 år nästa månad om du undrar, det är snart studenten men jag känner för att skita i den och skolan som är kvar. Orkar inte mer :*(
Du skrev många fina dikter, om ens minnen med personen och allt... det var precis så, han var mannen i mitt liv trodde jag... hur ska man glömma tårarna bara rinner?

Jag är ledsen för din bror, jag har själv förlorat personer från livet men jag vet att det betyder ingenting för att jag skriver det...

http://sootnoten.blogg.se

 

Bismillah

21 maj 2012 14:53

intressant blogg. ska vi följa varandra på bloglovin?:)

http://quraninswedish.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag mår bra efter omständigheterna. Mamma börjar må bättre och återhämtar sig fint och det gör våran familj med. Sen Johan dog så har vi varit splitrade på något sätt och det här har varit som en väckarklocka för oss alla och vi har börjat om från bö...

Bloggen är väldigt lagd åt sidan för mig och jag vågar inte riktigt gå in och kolla statistiken för jag tror jag har förlorat för många av er läsare kanske till och med er alla, för jag har lovat mer och mer inlägg att jag ska bli med aktiv och jag h...

Hej på er. Nu har jag lite tid och ork att försöka få ur mig ett vettigt inlägg, skriv ett inatt som aldrig publicerades för det var väldigt rörigt och osammanhängande. Som jag skriv har min mamma fått en hjärtattack och det är för 19 dagar sen och d...

Hej på er, om jag nu har några läsare kvar. Jag vet att jag har lovat gång efter gång att bli mer aktiv och skriva mer det har jag försökt det svär jag på, men det händer saker hela tiden som gör att jag har svårt att orka blogga svårt ens att kunna ...

Åh herregud vilken usel bloggare jag är! Men ni vet varför och det tycker jag gör min blogg lite charmig. Jag börjar återhämta mig från det svarta eller vad jag ska säga, jag kan inte säga att jag återhämta från min deperation för det gör jag verklig...