Jag mår bra efter omständigheterna. Mamma börjar må bättre och återhämtar sig fint och det gör våran familj med. Sen Johan dog så har vi varit splitrade på något sätt och det här har varit som en väckarklocka för oss alla och vi har börjat om från början med att försöka få tillbaka våran relation till varandra. Vi går i familje terapi nu och jag är närmare min pappa än vad jag någonsin har varit och jag är förvånad att han har mått så dåligt över våran dåliga realation, han har en förmåga att ha den där kännslokalla sidan utåt.

Jag har mer tid åt mina syskon och vi gör massa roliga saker tillsamans.

Jag har börjat att arbeta igen på gymet och gör det en delägare ska göra och det känns hur skönt som helst och jag är verkligen taggad att ta igen allt som jag missat.

Min kille och jag är väldigt kära och att han inte har sprungit iväg efter det här gör mig så enormt lycklig och lugn, han är verkligen min jämnlike.

Min deperation och borderlinen är underkontrollen med hjälp av kombon medicin och ny behandling.

Det känns verkligen som jag håller på att få en ny start vilket gör mig så otroligt lugn och glad, man ska aldrig ge upp det är det jag lär mig mer och mer. Det är min tur nu att få det bra och vara lycklig!

Bloggen är väldigt lagd åt sidan för mig och jag vågar inte riktigt gå in och kolla statistiken för jag tror jag har förlorat för många av er läsare kanske till och med er alla, för jag har lovat mer och mer inlägg att jag ska bli med aktiv och jag har försökt men sen så kommer saker i vägen som jag måste ta itu med. I veckan så kännde jag faktiskt att jag hade kommit till en punkt där det är bättre att lägga ner bloggen att sluta skriva men sen så loggade jag in idag och såg era fantastiskt underbara kommentarer som fick mig tankar på att sluta bara försvinna och nu har jag rejällt mycket mer lust att skriva. Jag undrar nu om ni vill forsätta läsa min blogg och tycker att den är intressant? Om ni är på så är jag på

Det här tack vare såna här kommentarer som gör bloggandet så värt: