Ni som är mina trognaläsare ni vet att jag har länkat till en tjej som sjunger så grymt fint om gud och det tänker jag göra idag också. Jag har börjat prata med henne och det är helt sjukt vad hon har gått igenom. Allt ifrån att bli misshandlad till att använda droger till att vara hjärtsjuk. När jag började prata med henne så var jag lite osäker på vad hon kunnde ge mig men hon har gett mig så jätte mycket. Både från gud, hon är verkligen skit stark i sin tro och kan hon tro på gud nu när hon ligger på sjukhuset 19 år gammal för att hennes hjärta inte klarar av att slå mer då kan nog alla tro på gud. Han har förändrat så jätte mycket för henne, och man märker verkligen att hon lysser av hans kärlek. Och att hon har använt droger sen hon var 14 som min bror det har gett mig mycket mer förståelse, nu vet jag mer varför han gjorde så och si. Hon har också en sån jävla grym röst så man blir helt stum och att det hon sjunger kommer från hjärtat det är hon guld värld för. Nu ligger hon på sjukhuset och kämpar mot sitt hjärta som hon har gjort sen hon var nyfödd, och läkarna har förberet henne på att hennes hjärta när som helst kan sluta slå.

Bara för att du inte tror på gud så kan du inte gå in och lyssna. Gå in och lyssna nu för att hylla henne och jag vet att när hon väl kommer se hur många som har gjort det kommer ge henne så mycket mer kraft och vilja att kämpa. Släng gärna in en kommentar vad du tyckte till henne på sidan

Gör en godgärning nu och var en god medmänniska!

http://www.youtube.com/watch?v=E9bZqcMrwmU

Idag fick jag en väldigt jobbig telefonsamtal det var min lilla syster på 8 år som frågade om inte jag kunnde komma hem för hon hade bakat min favorit kaka.Direkt när jag hörde hennes röst började tårarna rinna, jag saknar henne och min lillebror (12 år) så himla mycket. Jag träffade dom senast dagen före min födelsedag och det var i Januari och det har jag valt också. Usch så hemskt det låter att att välja att inte träffa sina syskon men någonstans är det för deras bästa. Dom är så små och jag vill inte lägga mer tyngd på dom. Dom har sorgen efter våran bror, dom förstår inte varför han inte finns längre och var han nu är. Dom pratar om honom som om han fortfarande fanns och att han kommer tillbaka. Helt plösligt sa min bror en dag; Idag så ska jag åka och hälsa på brorsan jag har saknat honom så mycket så jag ska ge honom en drake en såndär grön och stor som han alltid lekte med tsm med mig. Dom ser också hur mamma och pappa har det, det är också något jag har valt att blunda för. Jag vill inte se mamma och pappa må så dåligt och sörja våran bror, jag vill inte att dom ska må dåligt att dom faller isär som dom gör. Jag mår liksom mer dåligare när jag ser att min familj mår så dåligt som dom gör och då vill jag inte att dom ska se sin stora syster må så dåligt. Och man kan ju inte komma ifrån att man mår hemskt dåligt och vill inte leva mer när man förlorar sin son eller bror. Hela livet förändras och helt plösligt så ska man leva med att han är död, att det alltid kommer fattas en person på familjemiddagar och högtider.

Min familj kommer nog aldrig bli detsamma igen det är jag väldigt säker på. Vi är 5 nu och inte 6, det fattas ju för fan 1 person och det finns inte ord för hur tomt det känns. Man ska få tillbaka en fungerande vardag mitt upp i sorgen och det är nästan det svåraste. Jag glömmer av mig ibland när jag mamma och jag pratar tex om middagar då rabblar hon upp alla som ska komma men då säger jag; Men Johan då, kommer inte han? Ibland så känner man hat från den döda, jag hatar inte min bror men ibland så känner jag hat. Hur kunnde kan splitra och förstöra våran familj såhär, hur kunnde han ge våra syskon den har starten på livet? Men han ville ju inte ge oss mer smärta, för smärtan för oss bliv bara större och större för oss när han var i livet för han sjunk ju bara längre och längre ner i drogerna. Och det går inte att komma ifrån att man skyller på sig själv. Kunnde jag ha gjort något annat? Bliv det såhär pgu mig? Jag tror att pappa lägger mest skuld på oss själv han puschade både mig och Johan så grymt mycket, pressen från honom var enorm och det var så jobbigt att leva upp till kraven och det var ännu värre att göra honom besviken. Han gav nästan aldrig Johan någon riktig kärlek, han gav det han troode var kärlek och det var att ställa så stora och höga krav. Man ska ju hålla ihop under sorg och svåra tider men man glider ifrån varandra för man sörjer så olika och till slut så förstår man inte den andra. Har du förlorat någon familjemedlem? Hur påverkade det din familj?

Som ett litet barn,Som behöver trygghet
Behöver jag dig nu.
Jag har börjat igen,Jag har börjat känna ångesten.
Det lilla svarta tomma hål Inom mig som igentligen
Inte alls existerar har kommit tillbaka.
Det gör ont, att varje dag känna att något är fel.
Jag hade glömt hur fruktansvärt dåligt man kunde må.
Jag förståg inte hur bra jag hade det förän du lämna mig.
Det smärtar mig att veta att jag inte kan känna, känna mig lycklig.
Jag har börjat igen.
Jag har börjat att gråta långt in på natten.
Jag har börjat att skrika i min kudde igen,så mycket att mina skrik blivit till viskningar.
jag är tillbaka på ruta ett igen

Jag har försökt skriva något i över 10 minuter, men allt jag får ut är; Fan vad allt är jobbigt och orätvisst

Idag har det varit jätte hemskt, verkligen sådär att man bara vill ramla ihop på golvet och aldrig mer vakna. Jag har självklart jobbat idag, bara för att jag har liggat och skrikit hela natten så ska jag inte vara hemma. Inte fått någon sömn alls men det är ingen ursäkt för att inte gå till jobbet. Jag var där klockan 06.00 idag och har jobbad stenhårt hela dagen. Mina kolegor, vänner och familj dom säger till mig att jag ska sluta jobba så mycket, att ta ledigt några veckor. Men då blir jag arg för jag vet inte hur jag kommer klara att inte vara syselsatt hela tiden, jag kommer ju gå under. När jag hade ett pass med en vän förut så bröt jag verkligen ihop han jobbade med hantlarna och allt kom helt plösligt över mig. Det är en av nakdelarna att göra så som jag gör, inte känna, inte tänka och inte sörja. Men som tur var så kännde jag han så han förståg ju och tog ut mig till fika rummet och tog hand om mig där.

När jag kom hem förut så slängde jag mig i soffan och tog på mig en filt, jag stängde av helt och hållet och bara tittade rakt ut medans bilder kom upp i mitt huvud. Jag såg mig och min bror när vi var små och lekte, när han åkte in på behandlingshem och jag troode aldrig jag skulle få se honom igen. Jag såg hur R låg där alldeles blodig med krossat ansikte och huvud. Det var som en skräckfilm och jag var helt kännslokall. Jag kunnde inte göra något, jag var som förlamad.

Nu så orkar jag inte hålla mina ögon öppna, mitt huvud är helt trött. Men jag vet att jag inte kommer somna och jag vet att det kommer vara lika dant imorgon och dagen efter det