jag ber så fruktansvärt om ursäkt för att jag inte har uppderat, jag har jätte dåligt samvete och jag lovar er jag ska ta upp bloggen igen.

Men det finns en anledning till att jag inte har  bloggat. Från första stund jag startade denna blogg så har ni verkligen stötat mig och jag har vuxit väldigt mycket av det ska ni veta. När ni skriv att jag var eran förebild att jag var den starkaste ni kännde till så gjorde ni min värld mycket bättre och det har jag levt på under den här tiden och kommer göra.

som ni vet hamnade jag på psyket och ligger fortfarande här men jag förflyttades till en  privatklinik. Så hela sommaren har gått ut på att överleva att orka. Jag har alltid sagt: När jag inte orkar mer och ligger som djupast ner på botten då är det då mitt liv  är över. Jag har aldrig mått såhär dåligt, jag har aldrig varit såhär djupt ner på botten. Det som skrämmer mig  mest är inte att jag inte klarar av att ta mig upp ur sängen, jag orkar ingenting. Utan konstigt nog hur människor ser mig just nu.  Jag är så van vid att fejka göra allt i min makt för att inte vissa hur dåligt jag mår. Men nu skiter jag i det. Det gör så fruktansvärt ont att se läkare och allt som har med det här att göra på gång på gång försöka och försöka få mig att må bra men  inte lyckas. Över 2 långa samtal per dag, massor med lugnade. Massor av  behandlingar och nu ser jag i deras ögon att dom snart inte vet vad som ska göra, vad och hur dom ska få mig lycklig och få tillbaka livgnistan. Jag har förlänge sen  tappat hoppet och det är den största misstaget man kan göra som människa.

Jag vet faktiskt inte hur allt kunnde gå så fruktansvärt fel. Hur kan jag plösligt bli den tjejen igen som har tappat allt. Jag skämms så fruktansvärt för att jag inte är starkare just nu. Men psykologer, läkarare och min  familj försöker varje dag tala om för mig att jag klarar det här jag kommer komma upp från botten för jag klarade mig såhär länge. Jag har klarat mig sen jag var 14 men jag klarade inte mer. Jag hatar mig själv för att jag inte har gjort mitt liv bättre. Jag hade det jätte bra, jag ägde ett gym och var personligtrännare, tjänade jätte bra och älskade mitt jobb. Jag fick hjälpa tjejer som mådde dåligt 2 dagar i veckan. Och pang så sabbar jag allt. Jag visste ju att jag skule falla men inte såhär och inte så hårt.

Det gör så ont att skriva detta inlägg. Jag har alltid haft en konstigt relation till min pappa. Jag kan lova er hade han kunnat byta ut mig och Johan hade han gjort det för han skäms så fruktansvärt över oss.  Och kom inte och säg till mig att han älskar mig för det vet ni inget om. Min pappa är inte som alla andra och det är inte på ett positivt sätt. Han skämms till och med över att jag mår dåligt.

Jag kommer ihåg att vi skulle ha möte med skolan för att diskutera om hur vi skulle göra medans jag  var på ett behandlingshem. Mamma och jag gick ifrån bilen rakt igenom hela skolan hand i hand men pappa gick bakvägen till där vi skulle ha möttet. Jag var så sårad. Han gick bakvägen för att ingen skulle se honom och han skällde ut mamma och mig mellan rader för att vi hade skämt ut honom genom att ta den vägen. Nu skulle så rykten gå att hans dotter ska läggas in på behandlingshem och vem skulle göra affärer med honom då?

Min pappa är väldigt speciell. Han är en stor affärsman och utan hans pengar skulle han inte va någonting. Allt kretsar runt pengar för honom, han gör verkligen vad som helst för pengar. Han har alltid tänkt på sitt rykte och att allt ska så så himla fint ut utåt fast det egentligen hade varit ett helvete av skam om allt skulle komma ut. Han förnekade till och med flera gånger att Johan var hans son när folk frågade han Johan tog droger. Ibland har jag tänkt att det kan ha varit en av orskaerna som drivde honom till självmord.

Och nu kom jag till en gräns. Han valde att inte gå till mitt första samtal med min familj på behandlingshemmet för att han känner flera läkare där. visst jag hade fattat om han inte ville gå ditt för att han kännde läkarna jag behandlades av men han väljer att inte gå ditt för att det finns personer han kan träffa som försämrar hans rykte. Hur fan kan han göra såhär? Tänka på sin jävla affärer och rykte framför sin dotter som är längst nere på botten som är bered på att ta livet av sig. Det här är oförlåtligt.

Detta är något jag aldrig troode jag skulle skriva, fanns inte ens i min vildaste fantasie. Men jag har tydligen Borderline, fick detta besked i Fredags. Läkarna som jobbar här som är väldigt professionella och har utret mig ända sen jag kom hit och nu har dom kommit fram till att jag har Borderline Personlighetstörning. Va fan jag har inte någon jävla störning! Jag mår bara så sjukt dåligt men för det betyder det inte att jag har en störning. Jag kan inte få in det ovaset hur mycket dom försöker och jag försöker.

Så fort jag började prata och berätta om mitt liv så förstod dom väl ganska snabbt att jag hade någon störning. Jag har depressioner hela tiden, och det är ganska ovanligt. Oftast så brukar depersionerna komma och gå men jag har haft det ständigt sen jag var 15 drygt. Men jag växlar enormt mycket i humöret, en timme kan jag vara jätte ledsen och nästa timme besgera världen. Läkarna menar att när jag får utbrott så är det då jag skadar mig själv, och det är utrbrott av ångest och pannik som det svartnar. Jag har skrivt förr om hur pannik och ångest sköljer över mig, det blir svart och jag vet inte vad jag gör utan jag vill bara fly. Och jag har nog haft Borderline sen jag var ett barn för dom tror att detta är grunden för mitt enormt stora självhat. För instablietet i självbild och identitetskänsla är mycket stor del i denna sjukdom.

Jag lever oerhört mycket på gränsen, jag kan närsomhelst må så dåligt att jag gör vad som helst för att ta mitt liv. Jag känner också en så stor tomhetskännsla och oftast känner jag mig ensmaste i världen. När jag beskriv allt det här så är det ganska uppenbart för mig själv att jag har Borderline men  det är så sjukt svårt.

Har du någon efarenhet av detta eller är det så att du till och med har Borderline? Jag behöver all infomation från människor som vet hur detta funka och vet hur det är att leva med detta. Det är inte samma sak att få infomation från läkarna. Tack så jätte mycket på förhand.

Känner mig så inlåst!

Jag har bestämt mig jag ska ta min behandling och ge mig fan på att jag ska få mitt liv tillbaka. Jag är så trött på att må dåligt så jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag har kännt den kännslan i så många år, sen jag egentligen var 14.

Jag har så många gånger tänkt ta mitt liv och jag är enormt stolt över mig själv att jag inte har gjort det än. Jag visste någonstans inom mig att det kommer en dag då jag inte orkar mer där jag inte ens är kapabel till att ta mitt liv därför ligger jag här. Det är så många som har sagt till mig; Du kan inte hålla på såhär.

Och jag har vetat det inerst inne men skjutit upp det. Jag har varit så oerhört rädd för att hamna där jag är nu. Ett hem för folk som inte klarar mer, som har tappat bort livsgnistan.

Jag har så svårt att aceptera att JAG är en av dom.

Hur kunnde mitt liv av miljarder liv bli såhär? Jag har så många frågor som jag aldrig kommer få svar på. Jag har verkligen gjort allt för att må bra och ha ett fungerande liv men jag har inte lyckas och det skäms jag för, jag är så otroligt besviken på mig själv. Samtidigt som jag vet att jag har fått bära mer än den starkaste hade klarat.

Det är så konstigt att människor säger till mig att jag är den starkaste dom vet, den starkaste skulle inte må såhär då tänker jag. Men kanske är det så att jag har blundat för hur stark jag är och bara sett ner på mig själv med hat. Jag har inte haft det lätt i mitt liv, och det har du nog inte heller men det kommer till en punkt då din stryka är allt du har, det enda som håller dig i liv och då är man så mycket starkare än någon och du själv tror.

Jag vill få ett liv där jag mår bra men det är så fruktansvärt svårt med allt jag har gått igenom, jag stöter på det så fort jag vaknar på morgnen. Alla sår som har blevit ärr kommer aldrig läka jag måste lära mig att leva med dom och det  är min kamp som någ kommer hålla på hela livet. Och så fort jag tänker på det så blir det svart, för jag vet inte om jag orkar det för det krävs så pass mycket.

Jag ska försöka blogga men jag måste också hitta tillbaka till mig själv och ett liv.

Det är lite mer än 1 månad sen jag bloggade, och det har hänt så otroligt mycket. Men jag ber om förlåtelse för att jag inte bloggar och helt ärligt vågar jag inte titta på min statistik.

På min brors årsdag så bloggade jag ju men jag fick aldrig ur mig hur dåligt jag faktiskt mådde. Men jag visste aldrig på morgnen att den dagen skulle bli den absolut tuffaste i mitt liv. Jag troode aldrig att jag skulle få känna på dom tuffaste dagarna igen jag hade när jag var i 15 års åldern och verkligen kämpade för att klara varje liten timme men det fick jag göra. Alltså nu pratar jag om 1 maj för ungefär 1 månad sen och inte 1 år sen. Jag har mått så dåligt i flera månader precis som när jag var ung då jag behandlades och fick äta mediciner för depration osv. Jag kännde verkligen att när som helst kommer helvetet bryta ur på riktigt som aldrig förr. Jag var helt borta den dagen på hans årsdag, hela familjen gick tills hans grav och bara grätt till och med pappa och farfar grät som dom aldrig brukar. Sedan gick vi hem allihop och försökte äta och ta oss igenom den dagen men jag klarade det verkligen inte så jag ville åka hem men mamma och pappa förstod att det inte var en bra ide. Jag gick iallfall och la mig i mitt flickrum och somnade direkt men jag vaknade av att jag såg in i Johans rum och han stod där, jag såg det såklart. Jag sprang ditt men han var inte där och då bryt helvetet ut. Jag skrik, och kastade porslin i vägen till och med på mig själv, jag kommer inte ihåg något förutom att jag ville ta mitt eget liv. Jag vaknar upp på psykakuten och får berättat för mig att jag hade försökt ta mit liv genom att kasta en stor stor och tung kruka i huvudet på mig. Dom röntgar mitt huvud och plåstrar om mig osv för att fixa min skador fysiskt. Sen börjar det pysiska, dom pratar med mig och gör några tester och bestämmer att jag ska läggas in på ett behandligshem för självmordsbenägna.

Jag låg på sjukhusets pyskavedelning i 2 nätter sedan så fick jag komma till det här hemmet som jag är på nu. Det finns olika skaler på hur självmordsbenägen man är och jag behandlas för att jag har mycket stor risk för att ta självmord, från 1-5 på skalan är jag 4,5. Jag har ännu större risk att skada mig själv. Det jag behandslas för är; Mycket stor självmordsbenägenhet, allvarlig självskadandebetende, kraftig desperassion och jag utreds också för borderline personlighetsstörning.

Jag visste väl egentligen att det här skulle hända men jag visste inte att det skulle kännas såhär. Så oerhört mycket sår från förr går upp nu. Jag hatar verkligen det här stället och jag vet inte när eller om jag kommer bli frisk från dom här sjukdomarna som det faktiskt är.

Det här tog mig 1 timme att skriva. Jag kommer självklart skriva mer men som ni förstår så måste jag verkligen kämpa i mot mig själv för att inte skada mig eller i värsta fall ta mitt liv.

Idag är det ett år sen min storebror tog sitt liv, valde att lämna mig och allt han hade. Att det har gått ett år är ofattbart. Ett år av  total pannik, mörker tårar, skrik och smärta. Hur har jag överlevt? Jag som inte trodde jag kunde leva utan dig.

Hur har jag klarat ett år utan min bästa halva? Han som förstod och älskade mig mest? Jo jag hade inget val och det skulle du inte eller ha. Du vill så gärna ta ditt liv för du är helt slut, du har inga krafter kvar och du orkar inte stoppa tårarna och låter bara mörkret komma. Men du skulle aldrig ovaset hur dåligt du mår ha hjärta till att ge dina föräldrar och syskon en till sorg, att sörja 2 av sina barn eller syskon.

Dom säger att det första året är den jobbigaste perioden och jag hoppas verkligen det för det här året har varit det jobbigaste i mitt liv. "sår läks med tiden, det kommer bli lättare" det här har jag fått höra hela mitt liv speciellt under detta år och nu har jag kommit på ett svar; Ja sår läks med tiden men inte ärr, hur ska döden efter din bror bara bli ett sår som läker? Det gäller att hitta en väg till att leva med smärtan,sorgen,mörket och saknaden men bara för det så läks inte såren. Att hitta den vägen krävs år med jobb, du kommer hamna på botten det är säkert. Jag vet att jag en dag kommer resa mig från botten och få tillbaka en del av mitt liv för jag har lärt mig att hantera allt med honom att göra. Men det kommer ta lång tid men när jag väl gör det så har jag vunnit. Men det här kommer förfölja mig hela mitt liv. Den som är starkast är inte den som faller utan den som reser sig upp igen. Dom orden ligger så nära hjärtat. Jag vet att jag är stark och det vet du också men du måste tilåta dig falla för att kunna sörja och det har jag lärt mig nu efter 1 år.

Att sörja är inte att tycka synd om dig själv. Jag har ett väldigt starkt budskap till alla er som har förlorat någon; Jag ber er att verkligen ta tag i sorgen och inte skjuta upp det och stänga av dig själv och alla kännslor. Det är först nu jag kan sörja min bror för jag har varit så rädd för hur ont det ska vara och det kommer ta längre tid för mig att kunna komma tillbaka till ett riktigt liv och självklart så gör det ondra och jobbigare. Det är något jag har lärt mig.

Just denna dag var då mitt liv gick i tusen bittar. Ni förstår Johan och jag var så grymt nära. Han hade drogmissbruk och jag hade problem med självhat och identietkris och vi mådde verkligen så dåligt och det gjorde så att vi tydde oss till varandra, vi stötade varandra till max och lovade att aldrig aldrig ta självmord för både ville det. Så det var ett så stort svik och jag har dagar jag bara skriker rakt ut; Jag hatar dig Johan, din stora idiot.

Jag kommer aldrig glömma den kvällen då jag fick reda på att han hade hoppat. Jag var hemma hos mina föräldrar och fickade, vi var jätte glada för vi troode det gick åt rätt håll för Johan. Men rät som det är så knackar det på dörren och pappa går och öppnar. 3 poliser och en präst klampar in i vårat kök och ber oss sätta oss ner för jag hade atomatiskt ställt mig upp. Så säger dom det som hela våran familj byggt upp och som fall. Johan *********** har tyvär avlidit, han hoppade framför ett tåg av egen vilja. Jag såg min pappas ögon fyllas av dysterhet, något som jag aldrig kan beskriva. Pappa är alltid den som är familjens ledare, han är den ultimata affärsmannen som alltid var så stark. Men från det ögonblicket så bliv han så liten. Jag hörde min mamma skrika, ett skrik som fick poliserna att gråta. Jag kunnde inte förstå att det var såhär, jag kunnde helt enkelt inte tro på det. Jag ringde helt enkelt min brors mobil och när han inte svarade då visste jag att det var sant. Min pappa tog mig i hans famn och där satt vi och försökte ta in att Johan hade lämnat oss som var helt omöjligt.

Jag önskar att jag kunnde säga att min familj har kommit närmare varandra men vi har snarare gilidit ifrån varandra. Självklart älskar vi och stötar varandra men det är så svårt att förstå sig på hur den andra sörjer. Jag har inte varit den bästa stora systern för mina 2 kvar levande syskon, jag har dragit mig undan delvis för min skull men också för deras. Dom ska inte se sin syster såhär. Vi gör vårat bästa för att hålla ihop våran familj, men det kommer alltid vara en person som fattas, en siffra för lite.

Det tar tid att leva med sorgen och saknaden och det är inte något du lär dig på 1 år.

Det är väldigt många som lägger sig i mitt liv och ska "hjälpa" mig att leva som jag vill men egentligen är det hur dom vill att jag ska leva. Det är ditt liv och liv hur du vill, lova mig det!