Jag har förståt att det är många unga perssoner som läser min blogg och nu tänker jag ta upp att förlora sin oskuld.  Jag var 14 år när jag förlorade min oskuld, jag var alltså inte byxmyndig, egentligen tycker jag det är löjligt att sätta upp en åldergräns på när man får ha sex. Det är olika från persson till persson när man är redo att ha sex och känner man att man är redo före 15 då ska man ha det tycker jag, bara man är redo och är med på det och tycker det känns bra. Det finns massor som tycker lika dant och det finns oxå massor som tycker det är bra att det finns en åldergräns, jag säger inte att jag har rätt i den här frågan absolut inte, men jag säger bara vad jag tycker.  Jag var som sagt 14 år när jag förlorade oskulden och det var mitt uppe i allt mitt självhat och identitet kris och den killen jag var med fick mig verkligen att tycka om mig själv så jag tyckte det var rätt självklart att vi inte skulle vänta tills jag var 15, han var 15 och jag var 14. Han tog i mig på ett sätt som fick mig att fatta att jag inte var en hora och världens fulaste som jag fick mig själv att tro, när han tog min oskuld så blev faktist mitt liv bättre. Det gjorde lite ont när han trängde igenom mig, men både han och jag hade fått höra att tjejen MÅSTE vara våt och kåt när han börjar för annars gör det skit ont, så han slickade mig, det rekomenderar jag verkligen till alla be er kille slicka er före han kommer in i er, det blir både skönare för dig och honom och det gör inte ont. men jag hade en bästakompis som tyvär inte fick det såhär bra när hon förlorade oskulden. Hon var olyckligt kär i en kille som tyvär utnytjade henne, han var redan ihop med en annan men höll på med min kompis och sa att han älskade henne osv och dom hade sex, hon hade så frukstansvärt ont efter så hon stannade hemma från skolan dagen efter, hon skyllde på mag ont till sina föräldrar. Och när jag kom hem till henne dagen efter så var hon helt förstörd, det gjorde naturligtvis ont för mig att se henne sån så då åkte jag raka vägen hem till honom och skällde ut honom efter rader och bad han välja sin tjej eller min bästa vän och valde han inte henne så skulle han ge fan i henne och dra åt helvete, och vad tror ni det svinet gjorde? jo han valde sin flickvän, min bästa kompis kännde sig så utnytjad och kännde sig som en idiot för att hon gick med på att ha sex med honom. Därför MÅSTE det kännas rätt för er när ni förlorar oskulden och med rätt kille eller tjej för det kommer hänga med erat sex liv hela livet! Så känns det inte rätt att ha sex med den tjejen eller killen så ha det inte, jag vet att det är jätte svårt att säga nej för att man vill inte såra den andra men ni måste vara ego på den fronten för det är ni som ska leva med det. Hoppas att ni tar till er lite av det jag säger

Idag har jag fått vakna i min älsklings famn, det var helt underbarat, och vi har inte gått upp än, vi ligger fortfarande kvar i sängen, men han spelar x-box och jag skriver, nej han vet inte att jag skriver dena blogg och det kommer nog han aldrig få veta. Hans tåg var framma här cr 14.30 tiden igår och varje gång jag ser honom stå där på perågen så blir jag alltid lika glad och lycklig och får samma kännsla som första gången jag såg honom. Jag sprang till honom denna gång och eftersom jag är så lätt så kan han bära mig. Bara doften av honom får mig helt knäsvag. Inatt så grät han faktist, och det är absolut inte många gånger jag har sett han göra det, för han är inte en sån kille, han är den coola killen med stora muskler, och såna har man ju fått för sig att dom inte gråter men inatt grät han och det var för att jag drömmde, drömmde en mardrömm om min bror, jag kännde lite av hans smärta när han hoppade framför tåget och då vaknade jag upp i tårar och skrik hans namn rakt ut, och när jag tittar på min pojkvän så ligger han och gråter, då fick jag mig faktist en rejäl tankeställare. Jag vet att han är orolig för att jag mår inte bra och han ser hur jag kämpar i mot sorg och saknad och självklart gör det ont för honom. Att se han gråta fick mig verkligen att inse att han tycker att det är jätte jobbigt. Men han är ett så bra stöd, jag kan verkligen prata med honom och orkar jag inte, orkar jag inte med dagen så finns han bara där och kramar och pussar mig, i hans famn får jag lugn, det är mitt favorit ställe. Det är väldigt många som säger att jag ser så liten ut när vi kramas eller pussas, han är väldigt stor och muskellös och ganska  lång och jag är liten och kort, men det är jätte mysigt, för jag liksom sjunker in i hans famn. Ju mer vi träffas ju mer säkrare är jag på att han och jag kommer leva livet tillsamans. Förlorar jag honom så förlorar jag allt, för han är allt jag behöver och allt jag vill ha, ingen är som han, ingen är som min stora kärlek. Första natten när man inte har setts på ett tag är så underbar, vi rullar runt och har det jätte mysigt, man är som i en egen blubba och skiter i alla andra bara man får vara med den andra. Förlåt att detta inlägg blev bara svammel men jag vet inte var jag ska ta vägen, jag är så förbaskat jävla kär!Nu måste jag sluta för nu ska vi äta frukost! Hoppas ni får en jätte bra dag!

Älskar dig!

3 år;

Hon titta pår sig själv och ser en drottnig

8 år;

Hon tittar på sig själv och ser Askugen eller Törnrosa

15 år;

 Hon tittar på sig själv och ser en fet, finnig och ful tjej (Mamma, jag KAN inte gå till skolan och se ut så här!)

20 år;

Hon tittar på sig själv och tänker "jag är för smal/tjock. för kort/lång, för stripigt/lockigt hår

- men bestämmet sig för att gå ändå

30;

hon tittar på sig själv och tänker " Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår" - men bestämmer sig för att hon inte har tid att fixa till sig så hon går ändå

40 år;

hon tittar på sig själv och tänker " Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår"- Men säger "Jag är åtminstonde ren" och går ändå

50 år;

 Hon tittar på sig själv och tänker "Jag är och gå vart jag vill"

60 år;

Hon tittar på sig själv och påminner sig om alla människor som inte ens kan se sig själva i en spegel längre. Går ut och övervinner världen.

70 år;

Hon tittar på sig själv och ser vidsom, skratt förmåga - och går ut och njuter av livet

80 år;

Bryr sig inte om utseendet. Sätter bara på sig den rosa hatten och går ut för att ha kul i den här världen

Kanske skulle vi alla sätta på oss den där rosa hatten tidigare

I detta inlägg tänker jag skriva om att vara självgod och egoistisk, jag skriv ju ett inlägg om självförtroende men det är verkligen inte samma sak. självgodhet är i mina ögon verkligen inte bra, man tror att man är bättre, störe och vackrare än alla andra och har rättigheter att sätta sig på folk och trycka ner dom, man tror helt enkelt att man är bäst och alla andra är sämst. Detta är vad jag tycker, självklart finns det inget rätt och fel vad man tycker om självgodhet, men detta är vad jag upplevt själv med självgodhet. Jag vet inte om det är värre om tjejer eller killar är det. Killar kan bli väldigt elaka om dom är självgoda, dom kan tro att dom kan sätta sig på tjejer och behandla dom som skit, och det hatar jag verkligen. Tjejer kan bli jävligt hårda, tjejer är faktist elakare än vad killar är mot varandra (självklart är det inte alltid så), t.ex en tjej kan tro att hon är så jävla snygg och få vilken kille som helst, det kan vara på krogen. Ser jag en sån tjej så vill jag bara kräkas, ofta så spelar dom på utsende och vill bara ha sex och bli rika dom spelar ett sånt jävla hårt och fult spel och vill göra allt för att vinna dom skiter i om dom måste döda sin egen mamma , och jag fattar inte varför. Jag hade en kompis för länge sedan som fick en flickvän som var så självgod, hon troode aldrig på att hon kunnde göra något fel, det var alltid andra som hade fel och hon rätt. Ingen fick säga något till henne, inte ens att hon skulle dra upp byxorna lite för dom hade åkte ner eller att hon hade något i ansiktet, sa man något sånt så bröt tredjevärldskrigt ut. Att bli ihop med en tjej eller kille som är självgod är väldigt svårt, jag såg på min kompis hur jobbigt han hade det för han fick inte ens säga något negativt, det var bara hon som fick det. Egoistisk och självgodhet behöver inte hänga ihop, en persson kan vara jätte självgod men inte egoistisk och tvärtom. Att vara egoistisk för mig är att man skiter i alla andra och bara tänker på sig själv, jag tänker inte jag skriva att jag hatar såna perssoner, för hata är ett väldigt starkt ord. Men man måste faktist tänka på någon annan än sig själv. Det finns människor i världen som har det tusen gånger så svårare som dig som måste ha hjälp.
Jag skulle aldrig kunna vara egoistik, min vänner och familj går alltid förre mig själv, jag sätter dom alltid i första hand. När min kompis mådde väldigt väldigt dåligt för hans blevande fru dog i en bilolycka så var jag tillsamans med honom så fort jag hade tid  jag har väldigt olika tider när jag jobbar, ofta så jobbar jag kväll, jag jobbade hela kvällen och sen så kom jag hem till honom och fanns vid han sida hela natten och dagen och sen jobba, så höll jag på tills jag visste att han inte skulle göra något dummt. Jag skiter i om jag inte mår bra, bara dom jag älskar mår bra. Och jag skulle aldrig klara av att förlora någon och inte veta att jag fanns där för h*n. Jag säger alltid till min familj och vänner: Jag finns alltid här, du kan komma hem till mig, du kan ringa ovaset om det är mitt i natten så tar jag i mot dig med en bamse kram,jag finns alltid här och kommer alltid göra.

Självgodhet och egoistiskt kan försvinna här ifrån, för vi behöver inte, och alla ni som är självgoda och egoistiska, sluta upp med det tänk på dom ni älskar i stället och vi är alla lika värda, ovasett hur vi ser ut och är som perssoner!

Jag vill tacka för alla jätte fina kommentarer ni skickade igår, det värmde verkligen och ju mer beröm jag får och ju mer jag får bekräftat att ni gillar och känner igen er i mina inlägg så kommer jag skriver mer och verkligen gå in för det här. Så ett stort jätte tack till er alla! Det var några som undrade om jag hade någon mail eller hade bloglovi´n men det hade jag inte, såklart jag hade en mail och msn men eftersom tanken är ju att jag ska vara anonym så skapade jag en mail där ni kan kan kontakta mig, mailen är: Sannigen@hotmail.com var INTE rädda för att kontakta mig, det vore jätte roligt om ni gjorde det!

och här kan ni följa mig på Bloglovi´n: http://www.bloglovin.com/blog/3016032/sannigen?claim=j2armpgpbpa">Följ min blogg med Bloglovin

Detta inlägg kommer bli väldigt jobbigt att skriva, för det är så djupt och personligt, jag skriver väldigt personliga och djupa inlägg, det är det bloggen är grundad på men detta är väldigt jobbigt att berätta och prata om överhuvudtaget men vill ändå skriva detta för att jag vet att det kan hjälpa andra i samma sitation och kanske kan ni hjälpa mig, för jag är verkligen inte bra på att vara stark just nu. 1 Maj så tog min bror livet av sig genom att hoppa framför ett tåg, han var bara 25 år.  179 dagar är det sen han valde att avsluta sitt liv. Vi tar det från början så ni fattar. Min storebror var världens bästa storebror tills han började med drogerna, innan så var han den stolta och beskydande brosan som alltid fanns där. Han och jag lekte och kom väldigt bra everens när vi var små, och han och jag höll alltid varandra i handen när vi gick på stan men sen märkte jag att han tyckte att det var lite pinsamt men han ville inte säga något för att han var rädd för att såra mig, vi har jätte kul som små.  När han började 7:an och bytte skola där bara sjuor,åtto och nior gick så gick allt åt helvete rent sagt ut. Han hammnade i fel gäng, han började röka och snusa och skolka. I 8:an så började han med knark, i början var det inte så tunga droger men det var så pass tunga så att han tvingades bo på ett ungdomshem, jag bådde verkligen jätte dåligt den tiden han bodde där för jag är 5 år yngre än vad han är, så när han gick i 8:an gick jag i 3:an jag fattade inte så mycket men jag var så rädd för att han aldrig skulle komma hem igen. Han kom hem efter 4 månader för dom på hemmet kunnde inte kontrolera honom. Han sjunk längre och längre ner i skiten och började skita helt i skolan och jag tyckte det var så konstigt att han var så hård och elak mot alla men inte mot mig, han var som vanligt mot mig.  Han började festa och var inte hemma så ofta. Socialen fick gripa in och satte han på ett ungdoms hem när han var 16 och när han var 17 år så kom han ut. Ungdomhemmet hade inte förändrat honom ett skit, han forsätte att dricka och knarka, det blev bara värre och värre och ju äldre jag blev ju ondare gjorde det för jag hade en ständig oror för vad osm skulle hände. När han var 18 så flyttade han ut, 1 dag efter hans föddelesdag, han flyttade till sin kompis som tyvär var lika dan som han. Jag försökte hålla kontakten med honom men jag var bara 13 år. Han kom hem på föddelsedagar och högtider, det var väldigt sällan jag fick se min bror, så klart det gjorde ont för mig, jag fick växa upp med en bror som knarkade och drack, det är som en hemsk mardrömm, som man aldrig vaknar upp från. Jag blev större och vi kom faktist varandra närmare, för jag både psykist dåligt, jag har skrivit om det förut att jag hatar både min insida och utsida och hade en identiet kris. Jag försökte verkligen få honom att sluta med allt det där och bli som en normal människa, jag ville inget annat än att han skulle bli min gammla bror. Han var en helt annan när han drack och knarkade. Tiden gick och vi hade kontakt men det gjorde mer och mer ont i mig, för han sjunk bara längre ner i skiten, och jag orkade inte, jag hade ståt ut med det nästan hela min uppväxt. 30 April så bjud han ut mig på middag och vi hade det jätte trevligt och mysigt och på väldigt länge hade jag faktist hopp om att han skulle bli som vanligt igen. Så det kom som en rejäl chock när jag var hos mamma och pappa för att fika när 3 poliser och 1 präst kommer hem och säger att han han har valt att läma oss, det var som en kniv i bröstet. Han kämpade verkligen på slutet med att lägga av och bli som en vanlig persson men det kom för sent han skulle kämpat för länge sedan. Han var så nere i skiten så han kunnde aldrig ta sig upp igen. Det är väldigt jobbigt utan honom jag var hans lilla tjej, han sa alltid det och jag kan fortfarande höra det i mitt huvud. Jag brottas med sorgen och saknaden från honom och det är tuff, men jag vet att han har det bättre i himmlen. Jag kommer alltid älska och sakna honom. Ända sen han dog så har jag kännt av hans närhet, jag tror att det är han som har fått mig att orka, orka forsätta leva.

BÖRJA ALDRIG ATT KNARKA, SNÄLLA GÖR INTE DET FÖR DET ÄR SÅ SVÅRT ATT SLUTA! NI ANAR INTE HUR MYCKET NI SÅRAR OCH FÖRSTÅR ERA VÄNNER OCH FAMIJ NÄR NI KNARKAR. Jag har upplevt det här i hela min uppväxt och jag har sett hur mycket knark kan förstöra en persson, pröva aldrig knark inte ens en gång för det kan förstöra hela erat liv! DET ÄR INTE VÄRT DET!

Detta är till alla som inte tror att man kan ha ett långdistands förhållande;

Jag och min kille bor 50 mil från varandra, det är väldigt väldigt långt och ibland så känns det som 50.000 mil. Jag har skrivit om hur jag och han träffades: http://sannigen.bloggplatsen.se/2011/10/23/6510024-jag-ar-din-du-ar-min-vi-ar-varandras/

Jag visste vad jag gav mig in på när han och blev ihop, men jag kunnde inte ge upp bara för att det är 50 mil mellan oss, jag visste att detta skulle bli något stort mellan oss. Det är väldigt jobbigt att ha 50 mil i mellan en själv och den man älskar, ibland kan det kännas skit hopplöst, och jag kan sakna honom så otroligt mycket. Har man tur så bor ens kille i samma stad och man kan träffas jämt. Men jag kan inte träffa mina älskling jämt, vi försöker träffas varannan helg, men ibland kan det dröja flera veckor innan vi träffas för både han och jag jobbar helg. Att inte träffa sin pojkvän på 2 veckor eller mer det är tufft alltså, jag kan ligga och gråta mig tills sömn. Men en av det positiva sakerna med ett långdistans förhållande är faktist att man börjar uppskata varandra mer, vi tar verkligen vara på den tiden vi får vara tillsamans. Och när man ser den andra på tågstation så får man tillbaka den där kännslan man fick när man precis hade träffas för första gången. När vi träffas så kan vi inte släppa ögonen från den andra, det är en underbar kännsla att få somna i hans famn när vi inte har setts på länge. Att bara få höra han andas gör så att jag sover som en prinsessa i min famn. Jag känner mig verkligen som en prinsessa, för han behandlarr mig verkligen som det. Han brukar alltid säga: Du är min alldeles egna prinsessa. Och varje gång blir jag lika glad. En av  dom viktigaste delarna i att ett långdistands förhållande ska funka är att man MÅSTE lita på varandra. Ni vet ju att jag har väldigt svårt att lita på folk så i början var det riktigt riktigt jobbigt för mig för jag visste inte vad han gjorde när vi inte träffades eller pratade, det jobbigaste var när han skulle ut och festa, det finns massor med snygga tjejer där utte och man gör väldigt dumma saker när man är full. Det tog ett tag innan jag kunnde lita på honom helt, men nu litar jag på honom till 110% och jag har inte en oron längre för att han ska träffa en annan för jag vet att han aldrig skulle göra så med det jag gått igenom. Man måste verkligen ha regelbunden kontakt, man måste prata varje dag för att må bra. Han är faktist den som ringer mest, och i flera förhållanden är det bara tjejen som får ringa till killen för att dom ska prata men jag är jätte glad att han ringer så mycket som han gör, han och jag pratar i flera timmar per dag och vi har alltid saker att prata om och jag skrattar alltid, han kommenterar det flera gånger att jag skrattar när vi pratar men då brukar jag svara tillbaka: Såklart jag skrattar jag är ju glad för att få prata med min älskling.
Vi sms:ar väldigt mycket också, vi skickar nog runt 50 sms per dag, det låter kanske jätte mycket men det blir väldigt lätt så att man skickar så mycket för man vill så gärna prata med den perssonen. Dom bästa sms:en är på morgonen, han börjar alltid jobba före mig på morgonen och då skickar han så underbara sms så dom gör min dag, jag får alltid en bra start på dagen genom det. Ibörjan var jag rädd för att han inte skulle vara sån som vissade kännslor, men han vissar så mycket kännslor och vågar säga och beskriva sina kännslor, och varje gång vi är ute på stan ihop så går vi tät tät ihop och när det kommer ett tjej gäng så trycker han mig extra nära för att visa att han har tjej och att han är så stolt för att jag vill vara hans tjej. Vårat mål är att vi ska flytta ihop och det är inte alls långt kvart nu, vi är redo att ta nästa steg och skaffa familj för jag är säker på att han och jag kommer leva ihop tills dödenskiljer oss åt.

Det går visst att ha ett långdistans förhållande, det är tufft men kärleken övervinner allt!

Människans värsta och största fiende är sig själv, det är verkligen så. I Detta inlägg tänker jag skriva om självförtroende för man kommer så långt på ett bra självförtroende, har man inget självförtroende, tror man inte på sig själv så är man själv sin största fiende. Jag har väldigt väldigt svårt att lita på folk, jag har några riktiga nära kompisar som jag vet att jag kan lita på, men man får inte mitt förtroende bara sådär, man måste förtjäna det och det tar väldigt lång tid för mig att kunna lita på en persson. Sådärför har jag alltid fått lita på mig själv, jag vet vad jag går för, jag vet vad jag kan. Men mitt självförtroende har inte alltid varit såhär bra, det har funnits perioder i mitt liv där jag har tappat hoppet om mig själv, där jag inte tror att jag klarar av något, att jag bara är störd idiot som inte kommer någonstans i livet. Killar kan verkligen förstöra en tjejes självförtroende, och blir man sårad så är det väldigt svårt att få tillbaka ett bra självförtroende. Men det jag har upplevt har jag blevit så mycket starkare av, och jag har klarar och orkat så mycket mer i mitt liv än vad jag trodde. Jag har haft mycket sorg här i livet, nu låter det som om jag är jätte gammal men jag är i 20 års åldern, när det händer något sorgligt, t.ex när man förlorar en persson som står en väldigt nära och som man älskar så då får självföretroendet en stor smäl. Mitt upp i min stora sorg där jag försökte kämpa varje dag men bara sjunk djupare och djupare så såg jag på min familj och mina vänner hur oroliga dom var för att dom inte skulle ha kvar mig, att jag inte skulle orka mer och jag ville inte att dom skulle ha den oron, dom hade också en stor sorg. Så jag bestämmde mig för att jag måste orka, jag kan inte bara ge upp, inerst inne orkade jag inte mer men jag kämpade varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund för att inte gå under och idag kan jag stå här och säga: Att jag klarade det, jag är fortfarande inte hel, men nu vet jag att jag kommer orka denna sorg och jag är så stark. För det jag gått igenom det är riktigt tufft, men nu vet jag vad jag går för och nu kan ingen förstöra mitt självförtroende.

Jag vet hur det är att inte gilla sig själv, att inte kunna aceptera den man är och ser ut. Jag brottades med detta i 2 år när jag var 14-16 år, då var det riktigt jobbigt. Jag kunnde inte acptera mig själv, i mina ögon var jag en värdelös ful slampa som inte skulle lyckas här i livet. Det är väldigt hårt att tänka så om en själv, och när jag berättade det för mina kompisar så fattade dom inte för dom tyckte jag var en underbar persson med ett underbart utsende. Men så såg jag inte mig själv. Ibland kunnde jag inte ens se mig själv i spegeln för tårarna bara rann. Jag ställde mig denna frågan flera gånger om dagen: Vem är jag, varför blev jag just jag?

Jag hade en identitet kris, och jag vet att det är många som har det i tånoren men det fattade jag inte då, då troode jag att det bara var jag som kännde så. Men jag kämpade verkligen för att gilla mig själv, och jag blev ihop med "skolans snygging" och då började jag gilla mig själv ,för han var verkligen så snäll mot mig och han vissade verkligen att han älskade mig och han sa flera gånger om dagen att jag var så vacker och jag kännde att han verkligen mennade det för han visste om hur jag kännde och han ville bevisa för mig att jag inte var jag en värdelös ful slampa som inte skulle lyckas här i livet. Och jag är så tacksam, jag kan aldrig han tacka nog för han fick mig verkligen att tycka om mig själv och till och med älska mig själv.

Kom ihåg alla tjejer och killar, ni är specila, ovaset hur ni ser ut och hur ni är så är ni värdefulla och det finns folk som verkligen älskar dig för den du är. Du ska tycka om dig själv och vara stolt. Och säger någon till er eller säger ni till er själva att ni aldrig kommer klara detta så peppa er själva och rytt ifrån och visa dom eller er själva att ni visst klarar detta, att ni är starka. Det finns ingen som dig och ingen kan ta din plats!