Idag fick jag en väldigt jobbig telefonsamtal det var min lilla syster på 8 år som frågade om inte jag kunnde komma hem för hon hade bakat min favorit kaka.Direkt när jag hörde hennes röst började tårarna rinna, jag saknar henne och min lillebror (12 år) så himla mycket. Jag träffade dom senast dagen före min födelsedag och det var i Januari och det har jag valt också. Usch så hemskt det låter att att välja att inte träffa sina syskon men någonstans är det för deras bästa. Dom är så små och jag vill inte lägga mer tyngd på dom. Dom har sorgen efter våran bror, dom förstår inte varför han inte finns längre och var han nu är. Dom pratar om honom som om han fortfarande fanns och att han kommer tillbaka. Helt plösligt sa min bror en dag; Idag så ska jag åka och hälsa på brorsan jag har saknat honom så mycket så jag ska ge honom en drake en såndär grön och stor som han alltid lekte med tsm med mig. Dom ser också hur mamma och pappa har det, det är också något jag har valt att blunda för. Jag vill inte se mamma och pappa må så dåligt och sörja våran bror, jag vill inte att dom ska må dåligt att dom faller isär som dom gör. Jag mår liksom mer dåligare när jag ser att min familj mår så dåligt som dom gör och då vill jag inte att dom ska se sin stora syster må så dåligt. Och man kan ju inte komma ifrån att man mår hemskt dåligt och vill inte leva mer när man förlorar sin son eller bror. Hela livet förändras och helt plösligt så ska man leva med att han är död, att det alltid kommer fattas en person på familjemiddagar och högtider.

Min familj kommer nog aldrig bli detsamma igen det är jag väldigt säker på. Vi är 5 nu och inte 6, det fattas ju för fan 1 person och det finns inte ord för hur tomt det känns. Man ska få tillbaka en fungerande vardag mitt upp i sorgen och det är nästan det svåraste. Jag glömmer av mig ibland när jag mamma och jag pratar tex om middagar då rabblar hon upp alla som ska komma men då säger jag; Men Johan då, kommer inte han? Ibland så känner man hat från den döda, jag hatar inte min bror men ibland så känner jag hat. Hur kunnde kan splitra och förstöra våran familj såhär, hur kunnde han ge våra syskon den har starten på livet? Men han ville ju inte ge oss mer smärta, för smärtan för oss bliv bara större och större för oss när han var i livet för han sjunk ju bara längre och längre ner i drogerna. Och det går inte att komma ifrån att man skyller på sig själv. Kunnde jag ha gjort något annat? Bliv det såhär pgu mig? Jag tror att pappa lägger mest skuld på oss själv han puschade både mig och Johan så grymt mycket, pressen från honom var enorm och det var så jobbigt att leva upp till kraven och det var ännu värre att göra honom besviken. Han gav nästan aldrig Johan någon riktig kärlek, han gav det han troode var kärlek och det var att ställa så stora och höga krav. Man ska ju hålla ihop under sorg och svåra tider men man glider ifrån varandra för man sörjer så olika och till slut så förstår man inte den andra. Har du förlorat någon familjemedlem? Hur påverkade det din familj?