Det är lite mer än 1 månad sen jag bloggade, och det har hänt så otroligt mycket. Men jag ber om förlåtelse för att jag inte bloggar och helt ärligt vågar jag inte titta på min statistik.

På min brors årsdag så bloggade jag ju men jag fick aldrig ur mig hur dåligt jag faktiskt mådde. Men jag visste aldrig på morgnen att den dagen skulle bli den absolut tuffaste i mitt liv. Jag troode aldrig att jag skulle få känna på dom tuffaste dagarna igen jag hade när jag var i 15 års åldern och verkligen kämpade för att klara varje liten timme men det fick jag göra. Alltså nu pratar jag om 1 maj för ungefär 1 månad sen och inte 1 år sen. Jag har mått så dåligt i flera månader precis som när jag var ung då jag behandlades och fick äta mediciner för depration osv. Jag kännde verkligen att när som helst kommer helvetet bryta ur på riktigt som aldrig förr. Jag var helt borta den dagen på hans årsdag, hela familjen gick tills hans grav och bara grätt till och med pappa och farfar grät som dom aldrig brukar. Sedan gick vi hem allihop och försökte äta och ta oss igenom den dagen men jag klarade det verkligen inte så jag ville åka hem men mamma och pappa förstod att det inte var en bra ide. Jag gick iallfall och la mig i mitt flickrum och somnade direkt men jag vaknade av att jag såg in i Johans rum och han stod där, jag såg det såklart. Jag sprang ditt men han var inte där och då bryt helvetet ut. Jag skrik, och kastade porslin i vägen till och med på mig själv, jag kommer inte ihåg något förutom att jag ville ta mitt eget liv. Jag vaknar upp på psykakuten och får berättat för mig att jag hade försökt ta mit liv genom att kasta en stor stor och tung kruka i huvudet på mig. Dom röntgar mitt huvud och plåstrar om mig osv för att fixa min skador fysiskt. Sen börjar det pysiska, dom pratar med mig och gör några tester och bestämmer att jag ska läggas in på ett behandligshem för självmordsbenägna.

Jag låg på sjukhusets pyskavedelning i 2 nätter sedan så fick jag komma till det här hemmet som jag är på nu. Det finns olika skaler på hur självmordsbenägen man är och jag behandlas för att jag har mycket stor risk för att ta självmord, från 1-5 på skalan är jag 4,5. Jag har ännu större risk att skada mig själv. Det jag behandslas för är; Mycket stor självmordsbenägenhet, allvarlig självskadandebetende, kraftig desperassion och jag utreds också för borderline personlighetsstörning.

Jag visste väl egentligen att det här skulle hända men jag visste inte att det skulle kännas såhär. Så oerhört mycket sår från förr går upp nu. Jag hatar verkligen det här stället och jag vet inte när eller om jag kommer bli frisk från dom här sjukdomarna som det faktiskt är.

Det här tog mig 1 timme att skriva. Jag kommer självklart skriva mer men som ni förstår så måste jag verkligen kämpa i mot mig själv för att inte skada mig eller i värsta fall ta mitt liv.