Hej! Jag vet att jag inte har bloggat på ett bra tag, det sista inlägget gjorde jag den 15. Och jag tänker inte säga förlåt för det har liksom inte gått att blogga. Efter R begravning så rassade allt samman, chocken la sig och jag insåg att han verkligen var död. Jag fick den där ovälkommna tiden att verkligen känna och börja tänka. Innan så var det så mycket, stöta vänner och hans familj, planera begravningen. Jag stog honom väldigt nära, hans mamma har alltid sagt att jag var en del av deras familj så jag har lagt ner så mycket kraft och tid på att hjälpa dom för jag vet som sagt hur det är att förlora sin bror och son. Men nu måste jag fokusera på att vara stark och sörja. Allt känns så jäkla mennigslöst, jag hade kommit en bra bit på vägen med min brors död men nu har jag bakat så oerhört många steg och nu börjar jag om med R död.

Han var inte bara en vän för mig, han var så oerhört mycket mer. Han var den bästa, allt man någonsin kan dröma om. Och att gud bara valde att avsluta hans liv är för mig ofattbart. Men jag försöker tänka såhär; R var för fin för att vara här på jorden. Nu är han en av dom finaste och godhjärtade änglar i himmelen. Jag saknar honom så oerhört mycket och det är så tomt i mitt liv. Faktist lite tomare än när min bror dog. Jag hade inte så jätte mycket kontakt med min bror pgu drogmissbruk. Men med R så hade jag kontakt jämt, nästan dygnet runt. Jag kommer faktist inte ihåg att vi inte har pratat eller träffas på mer än 1 dygn. Det var som en oskriven lag som vi hade att ringa och träffas varenda dag. Vi hade så grymt kul, allt bliv så mycket bättre i hans närhet. Och han var en hjälpte i nöden för mig så många gånger. Jag visste att han verkligen alltid fanns där för mig, och jag har aldrig kännt mig lugnare när jag fick vara i hans stor och värma famn. När jag mådde som dåligast så flyttade han in hos mig, han vägrade att ta chans att förlora mig. Det är så lätt att säga; Gå vidare nu, han är död och det finns inget du kan göra åt det. Men det är så grymt svårt att släppa taget, sluta hoppas på att han inte kommer tillbaka.

Han var väldigt bra på att sjunga och när han såg att jag mådde jätte dåligt så sjöng han den här låten, och jag vet att han mennade vart enda ord.:

Du är snäll, du är alldeles för snäll för ditt bästa.
Du vill alltid alla så väl.
Du är skör, jag vet du har varit med om det mesta.
Det finns så många ärr i din själ.

Vill du gråta, så lägg ditt huvud här på min axel.
Gråt tills alla tårar tar slut.
Denna världen, den kan nog inte allt vara så vacker.
Inte gjord för sånna som du.

Så ge mig det mörka, och ge mig det svåra.
Jag lovar jag orkar, jag bär åt oss båda.
Räddaren i nöden, jag ska göra allt jag kan.
Ända in i döden, jag ska aldrig gå nånstans.
Räddaren i nöden, jag är här och slåss för dig.
Ända in i döden.

Du är trött, du vill inte följa med mig på festen.
Orkar inte skratta och le.
Det är svårt, jag vill hjälpa när du är så här ledsen.
Det ordnar sig, du kommer få se.

Så ge mig det mörka, och ge mig det svåra.
Jag lovar jag orkar, jag bär åt oss båda.
Räddaren i nöden, jag ska göra allt jag kan.
Ända in i döden, jag ska aldrig gå nånstans.
Räddaren i nöden, jag är här och slåss för dig.
Ända in i döden.

Så ge mig det mörka, och ge mig det svåra.
Jag lovar jag orkar, jag bär åt oss båda.
När allting går sönder, så finns alltid du och jag.

Räddaren i nöden, jag ska göra allt jag kan.
Ända in i döden, jag ska aldrig gå nånstans.
Räddaren i nöden, jag är här och slåss för dig.
Ända in i döden.

Det blev klänning 1, det var oehört många som röstade på den. Jag fick hem den idag och det satt jätte bra och var faktist finare i verkligheten än på bilderna. Jag kan förstå att ni inte tyckte det var en typisk begravnings klänning och var för mycket fest och det tycker jag till en viss del med. Men R tog livet som en fest, han hade aldrig velat att vi skulle ha det gammla vanliga och följa traditionerna. Så hans familj valde att ha en udda begravning och att vi inte skulle följa den typiska kläddkoden.

Hej på er! Inatt blev jag klart med allt som gällde talet och dikten till R begravning.

Här har ni dikten som jag skrivit alldeles själv;

Denna text och dikt är till min älskade vän som nu är en ängel.
Han dansar så fri på molnen som den kung han förtjänar att vara.
Han finns inte kvar här på jorden. Men tänk inte på honom som om han vore död.
Han finns med mig i varje steg, i varje andetag. Han finns i mitt hjärta och själ.
Tårarna dom faller för saknaden och sorgen är så stor. tomhållet går aldrig att fylla.
Men jag vet att en dag så kommer vi träffas i himmelriket och då är det förallid.
Tyvär får man bara ett liv här på jorden men man lever många liv. Och han har precis på börjat ett annat någon annanstans.
Jag vet hur hans röst låter så jag kan höra honom säga mitt namn föralltid i mitt huvud.
Jag vet hur hans leende och skratt ser ut så jag kan skratta med honom livet ut.
Jag vet hur han luktar så jag kan känna hans doft överallt.
Jag vet hur hans värme känns så när jag fryser så kommer hans värme värma mig.
Hade jag kunnat stå öga mot öga med gud så hade jag bett honom av hela mitt hjärta att få tillbaka gårdagen och min kära vän.
Jag hann ej säga farväl till han men nu vill jag säga tack för alla minnen och kärlek han gav mig. Jag vill säga tack  för hans varma och hjälpande hand som alltid fanns där i svåra tider.
Han är en ängel som aldrig kommer bli bortglömd. Älskad och saknad till jordensundergång

Jag ska läsa upp den i krykan under cermonin.

Sen så insåg jag att jag aldrig kommer kunna stå inför så många och prata om honom utan att bryta ihop, jag har oehört lätt för att gråta. Så jag träffade hans mamma och pappa på en fika och frågade helt enkelt om jag får spela in talet när jag läser det och gör ett bildspel på honom och mig. Och dom tyckte det var en oehört fin och bra ide. Så jag ska snart sätta mig ner och göra ett bildpsel på han och mig igenom alla våra år tillsamans. Det kommer bli väldigt rörande för vi kännde varandra från vi föddes, våra mammor var nära väninor. Så man kommer se hur vi växer upp och våra band blir starkare. Här är talet jag kommer spela in om jag inte ändrar det;

Jag är här idag för att ta farväl av dig min älskade R*****. Det är med en oehört stor sorg och smärta jag gör det. Hade jag fått bestämma så skulle jag stå här om 60 år och vara lycklig och glad över att vi hade blevit gammla tillsammans. Jag kunnde aldrig ana att du skulle dö såhär ung. Att du skulle få det här grymma öde som du verkligen inte förtjänar. Det här är inte rättvisst. I 19 dagar har jag ställt mig frågan; Hur kan livet vara så fruktansvärt orättvist? Varför just du och varför just nu?
För det första så fick du inte ens kämpa för ditt eget liv, smällen var så stor och hård. Hade du fått en chans att kämpa så hade vi aldrig behövt vara här idag. Du bevisade ständigt det omöjliga när du levde. För det andra så hade ditt liv precis börjat, du var inte mer än 20 år och då ska man inte dö, då ska man inte behöva avsluta sitt liv.

När jag tänker på dig så kommer genast orden kärlek och lycka upp. För mig och så många andra var du kärlek, du gav hela tiden kärlek till alla och ville dom det allra bästa. Jag kännde mig alltid älskad av dig. Och att ha dig i mitt liv var en totalt lycka, det går inte att beskriva i ord hur glad du gjorde mig av att bara finnas där. Jag kan sitta här och rabbla upp så mycket positivt om dig men när jag verkligen tänker efter och försöker hitta något negativt så kommer jag ärligtalat inte på något. Du var en oehört underbar människa med ett så stort och varmt hjärta. Man kunnde alltid lita på dig och du ställde alltid upp i våt och tort. En sån underbar människa du var finns det inga många av men jag hade tur att få leva i en dröm i 20 tillsamans med dig.

Den 29 Januari var den dagen då mångas liv fick en drammatisk vändnig. Jag kommer aldrig glömma av hur ensam jag kännde mig när jag fick veta att du hade gått bort. Jag var ensam på hela jorden och världen känndes så oehört kall och grym. Att du bara försvann sådär är svårt för mig att inse. I  hela 20 år nästan 21 så har du funnits vid min sida aldrig lämnat den men nu var du borta för alltid. Men jag tror och kommer alltid tro att du finns med mig och alla oss som är samlade här i dag tills det är våran tur och då ses vi ju igen. Att du är våran skyddsängel nu som kommer leda oss åt rätt håll och skydda oss från allt ont.

Jag har funderat mycket på vad jag ska skriva i detta tal och en sak för mig var självklart, jag ska skriva om våra tatueringar. Hjärtat här på min handled och texten på din rygg; Det gör detsamma för mig om du är galen eller inte jag älskar dig lika mycket ändå, symbolyserar vårat starka vänskapsband, och kärlek till varandra. Jag ångrar inte för en sekund att vi gick och tatuerade oss, verkligen inte. Nu har jag med mig dig föralltid och när jag saknar dig så kommer jag tänka på hur mycket du skulle vilja att jag skulle vara stark och kämpa vidare. När någon kommer fråga vad hjärtat betyder så kommer jag berätta stolt om vilken underbar vän du var och hur lycklig jag en gång var tillsamans med dig.

Varför ska detta vara så svårt? Varför ska det göra så oehört ont att ta farväl av dig? Folk går ju och dör hela tiden och man måste aceptera det och gå vidare. Men en sak är klar för mig livet kommer inte bli som förr, aldrig mer igen. Du utgjorde såpass stor del av mitt liv att en stordel är borta föralltid. Jag är så tacksam för att jag fick ha dig i mitt liv, få lära känna dig och dela ett liv med dig. Jag och alla som är sammlade här idag kommer hålla dig levande föralltid i våra hjärtan och tankar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du är i ditt paradis och lever som en kung för det har du verkligen förtjänat. Du är en av dom stjärorna som lysser starkast på himmlen som alltid kommer vara älskad och saknad. Sov gott min ängel!

Nu ber jag verkligen er om att ni ska tycka till. Berätta om vad ni tyckte, var inte rädda för att ge kritik! Ett oehört tack för att du läste igenom det här! 

Nu sitter jag och avnjuter en härlig nybakad kladdkaka. För 4-5 år sen så kunnde jag inte ens tänka tanken på att äta något såhär onyttigt. Som skulle göra mig fulare och tjockare. Enligt mig så var jag så oehört fett och tjock, fast egentligen var jag small men bara hade större rumpa,bröster och höfter än "vanliga" tjejer hade.

Jag äcklades av mig själv. Jag kunnde inte ha tighta kläder som vissade min kropp, jag var så oehört rädd för att killarna skulle tycka att jag var tjock och äcklig som jag tyckte. För jag troode ju att ALLA killar vill ha smala tjejer, och hatade dom tjocka och kurviga. Det gick till och med så långt att jag försökt skära av mig "fettet" från mina höfter. Kan ni tänka er något så in i helvete dumt? Jag har fortfarande ett sår på min ena höft som alltid kommer påmina mig om hur jag såg på mig själv.

Jag åt nästan ingenting ett par månader. Jag bestämmde mig för att bli smal som alla andra tjejer. Det enda jag drack var vatten och det gjorde mig konstigt nog mätt sen kissade jag ut det. På 3 månader så förlorade jag 10 kilo. Jag älskade ju att skadda mig själv, att få mig själv att lida riktigt ordentligt. För jag var inte värd mer i mina ögon, jag förtjänade att lida. Jag blev blind, det var som ett beroende som jag hade. Äta så lite som möjligt och gå ner i vikt.

Självklart såg mina anhöriga och folk i omgivningen detta men dom troode det beroede på hur dåligt jag mådde. Dom kunnde nog inte ens tänka tanken på att jag plågade mig själv så pas mycket att jag förbjud mig själv att äta.

Jag mådde ju förjävligt, jag var mitt uppe i mitt självhat och identitetkris. Jag sov inte på nätterna, jag åt ingen, jag skärde mig, jag grät, jag skrik, jag plågade mig själv. Allt som fick mig att lida och må dåligare gjorde jag. Jag har berättat det här förut men jag ramlade ihop i skolan och det var först då dom fattade vad jag egentligen höll på med.

Jag går fortfarande och väger och tar prover hos min privata läkare. Hon anser fortfarande att jag har stora tidenser att svälta mig själv.  Jag jobbar ju som personligtrännare och inom hälsa och det är oehört tur. För man blir blind när det gäller sitt eget utsende och nu är jag faktist glad och stolt över mina kurvor. Jag har inset att jag inte är tjock och att det är sexigt med mina kurvor. Nu kan jag ha tighta linnen och jenas utan att skämmas. Nu kan jag till och med gå runt i shorts och sport bh på mitt gym.

Till alla er tjejer som svälter er där ut; Snälla sluta upp med det. Alla killar vill inte ha smala tjejer, det kan vara snyggt och sexigt med kurviga och tjocka. Ni får kanske höra det här varenda dag men lyssna och ta till er orden; Du duger precis som du är!

Låt inte kroppsfixeringen av att alla tjejer ska vara smala, fuck that! Vissa istället att tjejer med kurvor är snygga och ibland kan se bättre ut än jätte smala tjejer!

Såhär födds vi inte. Offra aldrig din hälsa för att bli såhär smal. Jag ska göra allt jag kan för att få er tjejer och killar att fatta att man inte behöver se ut såhär!

Snälla, hjälpa mig! Vilken klänning ska jag köpa och ha på mig på R begravning!? Skriv siffran på klänningen du tycker;

1:an

2:an

3:an

Nu sitter jag här ner kryppen i min säng. Det är Fredag och hade allt varit som "vanligt" hade jag varit ute och festat vid den här tiden. Men det är bara 12 dagar sen R dog, och mina tårar rinner konstant. Jag ringer honom hela tiden men jag kommer bara till hans telefonsvarare. Om 1 vecka så ska han begravas, alltså den 17.

Hans mor har bett mig att hålla tal. Både under och efter begravningen. Det är väldigt ovanligt att låta någon göra det under själva ceremonin men nu gör jag det. Jag tämker inte hålla ett tal utan kommer skriva en dikt. Jag kommer inte kunna ett helt tal för jag kommer ha väldigt svårt att prata, jag kommer stor gråta. Försök att känna kännslan av att ni ska prata inför massor med människor medans ni tar ett sista farväl av en av er närmaste vänner. Så jag ska skriva någon kort och enkel dikt.

Sen efter så ska vi ju äta och fika osv då ska jag hålla tal för då tror jag att jag har samlat mig så mycket att jag klarar av det.

Nu behöver jag eran hjälp, vad ska jag tänkla på? Hur långt ska det vara? Vad ska det handla om? Skulle verkligen bli jätte glad och uppskatta om ni tog er tid att svara och ge mig tips!

Det färdiga resultatet kommer jag lägga upp!

Jag har alltid haft tecken på när det börjar gå riktigt ut för när jag är riktigt nära botten. Och ett av tecknet är när jag blir rädd för min spegelbild, när jag inte känner igen flickan jag ser. Och nu har det blevit så igen.

Den senaste veckan så har jag inte kunnat se mig själv utan att tänka; Vad fan är det som händer med mig!? Jag vill inte stå och gråta för att jag blir rädd för hur jag ser ut. Jag vill ha ett leende på läpparna, inte tårar som rinner ner längs min kind, jag vill ha ögon som tindrar av lycka och inte av sorg och smärta. Att jag kan låta det gå så långt att jag ser ut som ett vrack. Förr så hade jag alltid kraft att lägga på 1000 lager med smink för att ingen skulle se hur jag mådde. Jag ville ju att alla skulle tro att jag var så glad och lycklig. Men nu orkar jag inte ens det längre. Jag låter mina ögon vara stora och röda, jag låter min hy vara rödflamig, jag låter mitt hår se risigt ut. Jag känner inte igen min egen spegelbild.

Det gör ont att det här påverkar mig så oehört. Jag känner bara hur allt bara går åt helvete och snart snart kommer jag ligga på botten igen. Och då kommer jag höja handen och slå sönder alla speglar. Jag tål inte min egen spegelbild

Jag ligger här ensam i min säng och tänker tillbaka på mitt liv, på mitt 21 åriga liv. När jag gör detta så både ler jag och gråter. Jag ler för att jag är så oehört stolt över mig själv, att jag lyckas gått igenom allt, det är inte många som skulle ha vartit så starka. Jag gråter för att det är gjort så oehört ont, att det har förstört mig och jag vet att jag har mycket mer kvar att gå igenom som jag senare hoppas på att kunna skratta åt.

Livet har inte varit nådigt mot mig, ständigt gett mig något att kämpa mot. Jag har aldrig kännt riktigt att livet leker, livet är perfekt och jag mår verkligen så bra som man kan må. Alltid har det varit något som gjort fått mig att falla, att skrika att jag inte orkar något mer som fått mig att inte vilja leva mer. Och jag börjar faktist tro att det här är vad mitt liv är uppbyggt på och ska vara, att ständigt kämpa att ständigt gråta och skrika mig tills sömns att ständigt inte vilja leva. Det känns hemskt att börja tro så men i mina 21 år har jag hela tiden haft motgånger. Alla har motgångar men dom motgångar jag har haft och kommer få ska fan ingen ha. Dom är inte männskiliga.

Min pappas brors tjej är kristen och hon säger alltid till mig när det är som tuffast; Gud ger dig dom här motgångarna för att du klarar dom ovaset hur svåra dom är. Hade han gett dom till någon annan så kanske dom personerna inte klarat detta, motgångarna hade blivit deras död. Men du är en kämpande ängel och är bland dom starkaste änglar han har och han vet att du klarar vilken som helst motgång.

Kanske är det så, kanske är det menningen att jag ska få dom här motgångarna för att ingen annan ska få dom och det tröstar mig lite. För jag vill verkligen inte att någon ska gå igenom det jag gått och går igenom. Det finns inga ord för vilket helvete det är. Och kan jag rädda någon från det så gör jag det.

Hade jag inte haft dom har motgångarna så skulle jag inte vara den tjejen jag är idag. Då hade det sprutat glädje och lycke från mig. Då hade jag festat hela tiden, bara brytt mig om mitt osv. Men idag är jag oehört mogen ungefär som en 50 åring. Jag sätter alltid mina nära och kära först för att jag är rädd för att förlora dom. Idag är jag stark men inte tillräckligt stark men en dag kommer jag bli så stark så att inget och ingen kommer någonsin kunna få mig att falla. Den dagen kommer bli min bästa i mitt liv, och då kan jag äntligen börjar leva