Dom senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på vad jag ska göra med den här bloggen, jag älskar ju att skriva men framförallt er underbara läsare. Går inte att beskriva kännlsan av att gå in och läsa alla era underbara kommentarer!

Jag har det väldigt tufft just nu med R död, och jag kommer skriva och berätta mer om det lite senare. Känns så overkligt att skriva om att han är död, för mig är han inte död och kommer aldrig bli det heller.

Men iaf, jag har tänkt väldigt mycket på om jag ska vara anonym eller inte. När jag först tänkte tanken på att börja blogga om det jag gått igenom var det en självklarhet att jag ska vara anonym, inte säga vem jag är och absolut inte lägga ut bilder på mig. Jag har alltid blivit tagen för mitt utsende och min kropp. Det kanske låter jävligt dumt och som om jag är självgod men så har det alltid varit och jag vill inte att ni ska läsa min blogg för mitt utsende skull för att se snygga bilder. Men det kanske skulle underlätta om jag slutade vara anonym. Säga vem jag är och lägga ut bilder. Det känns mer personligare!

Tankarna snurrar runt och runt, och jag kommer verkligen inte fram till något svar så nu vänder jag mig till er läsare. Ska jag förbli anonym eller berätta vem jag är!?

Dom senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på vad jag ska göra med den här bloggen, jag älskar ju att skriva men framförallt er underbara läsare. Går inte att beskriva kännlsan av att gå in och läsa alla era underbara kommentarer!

Jag har det väldigt tufft just nu med R död, och jag kommer skriva och berätta mer om det lite senare. Känns så overkligt att skriva om att han är död, för mig är han inte död och kommer aldrig bli det heller.

Men iaf, jag har tänkt väldigt mycket på om jag ska vara anonym eller inte. När jag först tänkte tanken på att börja blogga om det jag gått igenom var det en självklarhet att jag ska vara anonym, inte säga vem jag är och absolut inte lägga ut bilder på mig. Jag har alltid blivit tagen för mitt utsende och min kropp. Det kanske låter jävligt dumt och som om jag är självgod men så har det alltid varit och jag vill inte att ni ska läsa min blogg för mitt utsende skull för att se snygga bilder. Men det kanske skulle underlätta om jag slutade vara anonym. Säga vem jag är och lägga ut bilder. Det känns mer personligare!

Tankarna snurrar runt och runt, och jag kommer verkligen inte fram till något svar så nu vänder jag mig till er läsare. Ska jag förbli anonym eller berätta vem jag är!?

Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv så det inte finns. Jag fall tillbaka i mitt självskaddande betende. Jag mår så dåligt, jag ser inget ljus nu bara mörker det är bläcksvart. Ända sen R dog så har jag gråtit konstant till och med när jag är ute på stan kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag bliv för svag och tog fram kniven som hjälp. Hjälp till att lugna ner mig, det låter hemsk jag vet men att dra kniven längs mina armar får mig lugn. Det värsta var att jag kom på medans jag gav mig själv djupa sår att jag hade glömmt kännslan som jag får när jag skär mig. Jag har lyckas att stå i mott i 3 månader och var så nära att bli helt fri från skiten men ett enda snesteg kan förstöra allt ihop. Nu är min vänster arm full med ärr, och dom är djupare än vad dom brukade.

Snart är det en vecka sen R dog och det har varit en mardröm. När han fanns i livet och jag mådde så här dåligt hade han varit hos mig och låtit mig ligga i hans famn och gråta. Jag kommer aldrig glömma vad han brukade säga, hans röst ekar i mitt huvudet hela tiden och jag ser hans ansikte överallt. Känns så sjukt alltihop, först min bror och nu R. Just nu så orkar jag inte mer, jag orkar inte kämpa. Jag hade kommit en bra bit på vägen med sorgen efter min bror men nu måste jag gå igenom allt det här med sorgen från R. Fattar ni nu varför jag säger; Vad jag än gör, ovaset hur mycket jag än kämpar så faller jag tillbaka till helvetet?

Jag försöker verkligen förstå att han är borta, men jag väntar fortfarande på att R ska komma igenom dörren och krama om mig som han alltid brukade göra. Jag vill inte inse att han är borta, jag behöver honom mer än någonsin. Jag behöver hans famn, jag behöver hans tröstande ord, jag behöver hans stöd, jag behöver allt med honom. Jag har 5 vänner som i stort sett vet allt om mig och som förstår mig på riktigt, jag har massor med vänner men få som jag verkligen litar på men du har jag bara 4 för han var en utav dom. Såklart som fan att det kommer göra ont att sörja honom för vi stog så nära varandra.

Älskade läsare, det är så oehört mycket som händer i mitt liv just nu och jag måste få några dagar på mig att försöka fixa detta. Så jag har bestämt att jag tar en bloggpaus tills helgen, då kommer jag berätta mer. Puss på er alla!

Jag kännde att jag var tvugen att sätta mig ner och skriva lite, även fast jag inte har tid med det egentligen. Idag är det min födelsedag och jag blir 21 år, inte en så jätte stor födelesedag.

Det är med både glädje och sorg att jag fyller år just nu. Glädjen är ju att jag får varandra tillsamans med människorna jag älskar och ha kul. Men sorgen är ju att jag inte får dela den med 2 personer, det är min bror och R som dog igår. Det känns jätte tungt utan dom speicelt R eftersom han dog igår och det var han som planerade festen för mig ikväll. Chocken har inte landat än så jag skrattar och gråter om vart annat.

Jag försöker ändå göra det bästa av det för mina anhörigas skull. Jag vill inte må såhär dåligt på min födelsedag, då ska man ju vara glad och lycklig. Jag är ju ny opererad också, opererades i Torsdags men jag är inte så jätte öm och stell. Jag har vräckt i mig mina tabletter för jag ska orka ikväll, att jag ska orka spela den här glada och lyckliga tjejen.

Jag skriver mer imorgon, då kommer ni får läsa om hur det är att fira en födelsedag för första gången på 21 år utan 2 av dom du älskar.

Det har hänt i gen! Jag har förlorat en person jag älskar, FAN! Okej andas nu, ta det lugnt.

Lite innan 14.00 idag så får jag ett telefonsamtal, jag svarade precis som vanligt: Hej det är
******, med min glada röst. Och jag hör någon som gråter och säger; ******, han kanske dör!
Jag frågar vem det är som ska dö och hon berättar, jag faller ner på knä och skriker. Hon som ringer är hans syster och hon ber mig genast åka in till sjukhuset. Jag släpper allt och springer ut till bilen och kör raka vägen till sjukhuset och springer så fort jag kan ditt hon sa. När jag kommer fram så ser jag människor som sitter och gråter, hon ställer sig upp och kramar mig hårt och säger; Det gick inte att rädda honom.
Jag  minns inte så mycket men jag minns att jag hör mitt eget skrik som hörs på flera hundra meters avstånd.

Läkarna ville att någon skulle identifera honom och jag vill inte att hans familj skulle se honom sådär för jag gjorde själv det misstaget med min bror. Så jag säger att jag gör det. Jag samlar mod och går in till operations salen där dom försökt rädda hans liv. Jag blundar och går fram till bordet där han ligger. Det var en chock för mig, där ligger en kille som står mig väldigt nära som jag älskar, en vän som alltid ställt upp för mig. Hans ansikte och huvud var sönder krossat efter smällen. Det var svårt att känna igen honom men man känner alltid igen en person som betyder något. Jag gav honom en kyss i pannan och säger; Vila i frid gubben. Sedan går jag ut och faller ihop.

Nu så sitter jag här och försöker fatta vad som har hänt. Han som lämnade mig var en toppen kille som jag kännt i stort sett hela mitt liv. Han stog mig väldigt nära, och vi visste nästan allt om varandra. Det känns oehört tungt nu. Vi träffades i stort sett varje dag, jag var hans trännare ibland. Vi tränade bara inte ihop, vi umgicks väldigt mycket på fritididen. Träffades vi inte varje dag så pratade vi i telefon.

Hur dog han då? Jag kommer inte gå in på några detaljer. Men det var en singel MC olycka. Jag ber er kör aldrig med alkohol i blodet, inte ens om det gått en natt. Han hade varit på fest och sov över hos några kompisar till oss och troode det var lugnt att köra nu men det var det inte.

Jag hatar detta! Jag vill inte mer!

Jag kämpar och kämpar men står kvar på samma plats,
mitt liv är ett fort, ett ruttet palats,
Mitt hjärta är ärrat, det blöder och skriker,
jag har många funderingar på det ni kallar livet,
Jag funderar dagligen på vart jag är påväg,
om jag någonsin kommer kunna bygga upp min värld,
Jag har lärt mig att kämpa fått hjälp av min familj,
men det jag hatar mest är alla minnen som finns,
Gråtande ögon och kolsvarta nätter,
den rena fina vodkan med mina sömntabletter,
Ärren på handleden, smärtan som tär i mig,
jag önskar jag kunde berätta allting för dig,
Men nånstans tar det stopp nånstans tar det slut,
och vissa mörka nätter känns det som vägen ut,
Men jag ska kämpa, jag ska visa mig stark,
jag vill och ska ta livet med en klackspark..

Alla har vi berg och monster att besegra,
vissa är större och vissa är ditt sätt att leva,
Men ta tag i dig själv och visa att du kan,
stå rakt med båda fötterna så får du bra balans,
Ge inte upp för då är kampen slut,
döden han vinner du tar den fega vägen ut,
Rannsaka dig själv och tro på det du gör,
på så vis kan du leva lycklig tills du dör,
Det låter som en klyscha men det är det inte,
du kan vinna även om det är mörkt som på vintern,
Du måste bara våga ta initiativet,
tränga bort tankarna på att ta det sista klivet,
Det är inte lätt men det är så livet är,
tro mig jag vet för jag är själv där,
Ligger på botten och endast ser mörker,

Svårt att förstå att man är där,
hur självmordstankar känns och att leva i misär,
Du kan klara dig ur det, du kan om du vill,
våga tro på dig själv våga lita på din framtid,
Berget kan vara stort men du är inte klen,
och börja klättra i tid innan det är för sent,
Faller du så res dig upp, börja om igen,
ge inte upp om ditt liv känns som ett skämt,
När du sedan börjar ser ljuset i ditt liv,
då kommer du vara glad över att just du finns till,
Det är lång väg å gå, men det är det värt,
du kommer kunna le, och det låter egenkärt,
Men nånstans tar det slut, för nånstans kommer ljuset,
nånstans kommer även du att finna glädjeruset,
Någonstans där du kan känna glädje med livet,
men du måste kämpa ta inget för givet..

vad ska man göra när man inte vill va kvar
- fortsätt att kämpa till ditt sista andetag
hur ska man göra när alla skiter i
- Skit i vad dom säger, du är värd ett bättre liv
vad ska man göra när tårarna rinner
- håll huvet högt för snart vänder vinden
alla snackar på men jag fattar inte vad
vad ska man göra när man inte vill va kvar
- fortsätt att kämpa till ditt sista andetag
jag kan inte andas, jag vet inte vad
som gör att jag mår som jag mår idag
får inga svar, varför jag inte mår bra
men jag har vant mig vid livet som jag lever i
men jag vill kunna leva enkelt utan hjälp av terapi
stoppar i en medicin o försöker dölja smärtan
men ärren finns där, o svider för jämnan

Vad ska man göra när man lever i en mardröm
-Fortsätt att kämpa, du är inte kvarglömd
Vad ska man göra när man sticker ut
-Fortsätt var dig själv, hela livet ut

Jag menar, tänk nu alla gånger jag har fått en käftsmäll
För jag har sagt emot och vågat vart mig själv
Vad ska man göra när man, vill lämna världen
-Du får kämpa vidare, hela vägen
Det är inte så lätt som vissa andra tror
-Nej jag vet, men jag stöttar dig
Har aldrig mått så dåligt som när brosan dog
Jag tog mitt andra steg efter att jag föll ihop
Nu är jag här, vid sidan av graven
Sörjer mig med spriten, ensamhet och bladen
Hjärtat stanna, det pumpar inget mera blod
Jag kanske ser glad ut men det är bara vad du tror
Vad ska man göra när man mår som mig?
- Man ska kämpa vidare och aldrig säga nej
Hur vet du, hur gör du, precis som mig?
- Gäller o va vaken och aldrig säga nej