Oh jag är så glad att jag inte kan sitta stilla just nu. Jag var ju på möte idag på skolan jag sökte jobb till. Jag fick självklart inte jobbet för att jag inte hade någon utbildning för det. Men skolan ville ha ett möte med mig. Vi tog det tidigare än vad vi egentligen skulle, kl 9 imorse.

Det var jag, skolans 2 rektorer,1 person från skolstyrelse och 1 från kommunen. Och dom vill ta nytta av mina erafareneheter och det jag gått igenom när jag gick i 7,8,9, första ring och andra ring. Så dom vill att jag ska börja att vara på skolan 2 dagar i veckan, Tisdagar och Torsdagar. Jag ska ha samtal med flickor, om hur det är att hata sig själv och inte veta vem man är. Jag vet att det är oehört många som gör det. Jag kommer inte bli fast anställd, utan vi ska prova detta i 5 månader, till 14 Juni. Och förhoppnigsvis så blir jag helt fast anställd då.

 Jag är så glad att jag kommer få kunna hjälpa tjejer som är där jag en gång varit. Jag hade inte någon på min skola som fattade hur jag hade det, men nu har dom här tjejerna en som fattar som gått igenom samma sak och som faktist lever. Jag ska börja på Tisdag.

Detta kommer ju göra så att jag inte har alls mycket tid till att jobba som personlig tränare, men nu får jag göra dom 2 sakerna jag brinner för. Kan det bli bättre?

jag vill tipsa er om en kille som heter Sharadin. Han skriver väldigt bra och fint. Desutuom är han en väldigt fin kille. Så kika in hos honom, han är värld alla läsare han kan få.

http://samladetankar.bloggplatsen.se/

Du lämna allting vind för våg, många undra, ingen såg
Nåt riktigt skäl till  ditt farväl
Be mig inte att förstå
Hur du kunde göra så '
En del av mig  försvann med dig
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här

Mina minnen kommer och går
Några  bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina  minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till  det barn jag då var

Jag undrar vem jag är för dig
Och hur det känns  att minnas mig
Att inte se det som jag blev
Har du ännu bilden kvar, där  vi leker du och jag
Din stolta blick
Det var innan du gick
Men jag har  vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här

Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje år
Andra känns  så starka som om allt var igår
Mina minnen är det jag har
Och alla frågor  utan nåt svar
De som du lämna till det barn jag då var

Nu när du vill  komma hit
Efter denna långa tid
Ska jag då le och spela med
Jag vet ju  inte vem du är
Vad du vill och vart det bär
Den tid som flytt, kommer  aldrig mer på nytt
Men jag har vant mig nu
Och vet ju bara hur det är
Inte hur det hade varit med dig här

Mina minnen kommer och går
Några  bleknar för varje år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina  minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till  det barn jag då var

Mina minnen kommer och går
Några bleknar för varje  år
Andra känns så starka som om allt var igår
Mina minnen är det jag har
Och alla frågor utan nåt svar
De som du lämna till det barn jag då var

Det kommer en dag när jag e borta, en dag då mitt liv har tagit slut.

Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns där i din närhet som förut.

Jag finns där i vågen invid stranden.

Jag finns där i vårens varma vind.

Jag finns där och leder dig vid handen ibland.

Jag finns där i tåren på din kind.

Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd.

Jag finns bland de fjärilar som fladdrar omkring på åkrar bland mognande säd.

Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.

Jag finns i musiken som du hör på ibland.

Så länge du minns, kan jag ej dö.

Det jag vill säga med den här dikten är: Jag kommer dö en dag, ovasett om mina anhöriga vill det eller inte. Jag kanske ger upp, sorgen kanske knäckte mig och tog mitt liv. Eller så kämpade jag vidare och dog av en annan anledning. Men jag vill att ni ska vara stolta över mig ändå, för jag kämpar varje dag, varje timme, varje minut. Så tar sorgen knäcken på mig så vet ni att jag gjorde allt jag kunnde för att jag skulle må bra en dag och bli en normal tjej.

När jag är död, tagit mitt sista andetag så vill jag att ni pratar om mig som en krigare en riktig kämpe. För det är det jag är, jag går igenom det omöjliga. Jag har har gått igenom idetietkris,självhat,otrohet,svik,misshandel,sorg,

saknad och så mycket mer. Det är inte mennigen att någon ska få gå igenom och kriga mot det här. Det är inte mennigen att någon ska ska gå igenom så mycket dirket när livet börjar. Men jag går igenom det, jag har fått all skit. Och jag ska kämpa som den krigare jag är, vissa för alla och mig själv att jag är stark tills den dagen inte mitt hjärta klarar mer!

Jag minns hur jag var hemma hos mina föräldrar, jag var riktigt nära att ge upp. Hela jag var ett vrak, jag hade till och med slutat prata och tänka om en morgondag.  Mina ögon var blodsprängda, jag stirrade ut i ingenstans samtidigt som min kind var blött för tårar jag släppt. Jag hade svårt att prata, för min röst hade tagit stryck av mitt skrikande. Min hy var röd flammig, jag hade inte orkat sminkat mig på veckor.

Jag såg min mamma stå i dörren, jag ser att något inte är okej med henne. Det var länge sedan jag såg min glada och pigga mamma, men vem man vara glad och pigg när man förlorar sin son? Jag minns hur hon går och sätter sig brevid mig, hon försöker ha ett poker face som att allt var bra men jag ser på min mor när det är något som tynger henne. Hon tog mina händer och tittade rakt in i mina ögon. Jag kommer aldrig glömma dom ögonen, dom var fyllda med sorg, saknad men framförallt med räddsla.

Hon sa: Min älskade töss, jag vet att du har det jätte tufft. Jag vet att det du går igenom är ett rent helvete. Men du måste lyssna på mig. Jag har förlorat en son, din bror. Ett barn kommer alltid fattas mig, vi kommer alltid vara 1 person mindre i våran familj. Jag vaknar upp på morgonen och får ständigt påmina mig själv att min stora pojk, mitt första barn inte finns i livet längre. Att jag aldrig kommer få krama om honom och säga: Mamma älskar dig. Han bliv aldrig förstår för det, men nu är han borta så jag kommer aldrig få göra det igen. Men på senaste tiden har jag blivit rädd för att jag ska förlora en dotter. Jag vill och kommer inte klara av att förlora ett barn till, skärskild inte dig. Du är mammas lilla töss. Jag är så stolt för vad du har lyckats gå igenom, du har gått igenom saker som ingen annan skulle klara. Du är den starkaste jag vet, och jag vet att du kommer kunna gå igenom det här med. Jag är så stolt över att jag har dig som dotter. En mor kunnde inte bli stoltare. Så vad du än gör så kämpa gumman för få har dött utav att kämpa vidare, många har dött utav att ge upp. Och du ska inte ge upp, du ska vara här på jorden. Du är den starkaste och vackraste kvinna jag vet. Så snälla älskling, lämna inte din mor.

Det var första gången jag verkligen insåg att min mamma verkligen fruktade för mitt liv. Och mamma har rätt jag kommer gå igenom det här

Vad fasen är det ni håller på med bloggplatsen? Jag får kommentarer jag egentligen skulle fått i November och jag har snackat med läsare som frågor varför jag inte har acepterat deras kommentarer. Och där sitter jag som ett frågetecken och undrar vad fasen det är dom pratar om för jag har inte fått deras kommentarer. Det verkar som om det har hänt något som gör så att jag inte kan ta emot era kommentarer och det suger verkligen!

Jag vill byta bloggportal men jag vill inte börja om från början igen, för det orkar inte jag. Skärp till er bloggplatsen!!!!

Vilken skit natt och dag. Jag drömmer ofta om min bror, om minnen och om han som person och saker han har sagt och gjort men jag drömmer väldigt sällan att han kommer tillbaka och att allt är som vanlig igen. Men inatt så gjorde och jag kan inte inte beskriva kännslan av att tro att den man älskar över allt annat äntligen har kommit hem, efter alla sorg,skrik,tårar och saknad så har han kommit hem och sedan vakna och inse att allt bara var en dröm, han har inte kommit tillbaka och kommer aldrig göra! Jag vaknade upp i fullständig pannik, jag skrik rakt ut. Skriket var så högt så att min granne kom och frågade vad som var fel och jag kunnde inte få fram ord. Jag bara skrik och grät så han ringde min mamma. Jag känner min granne ganska väl.  Jag har legat och skakat, så mycket har jag gråtit och skrikit.

Jag är så trött på att sorgen och saknaden tar över mig. Jag blir rädd för mig själv, när det här händer som hände inatt så tvivlar jag faktist på om jag verkligen kommer kunna må bra en dag. Hur ska jag kunna styra över min sorg och saknad istället för att den ska styra över mig och mitt liv?  Jag vet inte svaret och jag tvivlar på om jag någonsin kommer veta det. Det har gått 254 dagar sen han dog och man tycker ju fan att jag skulle kuna hantera och styra sorgen och saknaden.

Många som förlorar en anhörig säger att dom gått vidare utan att menna det. Man kan inte gå vidare på några månader. Står en person närma och man älskade honom/henne så kommer man sörja hela livet, man kommer alltid sakna men jag vet att man lär sig att leva med sorgen och saknaden. Min bror kommer alltid vara borta, han kommer alltid fattas mig. Men jag hoppas att jag en dag kan någorlunda kan gå vidare, kunna bli samma person igen innan han lämmade mig fast bätte person. 

Många tar farväl när dom begraver den som gått bort, men jag kunnde aldrig göra det. Jag mådde så oehört dåligt, och jag ville inte inse att det var min egna bror som låg i den där kistan.  Jag visste att när jag väl insåg att min bror är död så skulle mitt liv rassa ner. Och det rassade ner, och jag försöker bygga upp det men ni ser ju hur det går. Jag insåg nog helt och hållet att han är borta när jag låg på sjukhuset, för han skulle aldrig låta mig vara där om han inte var där och såg till att jag överlevde. Jag vet faktist inte hur man säger hejdå, hur ska jag säga hejdå för alltid till min bror? Snälla hjälp mig!

Jag är ganska förrvirrad av mina egna kännslor just nu. Detta inlägg sitter jag och skriver mer tårar som rinner ner från min kind och det brukar jag göra men det är inte pgu hur mycket saknaden gör ont efter min bror.

Jag sitter och gråter pgu en kille.

En kille som jag har kännslor för.

Jag borde väl egentligen sitta och lee ett jätte stort leende och vara hur lycklig som helt för att jag är kär. Men det kan jag inte med tanke på vad jag gått igenom, hur många sår jag har i hjärtat. Jag vill slänga mig i hans famn,kyssa honom och säga: Jag vill satsa på oss!

Men så enkelt är det inte för mig.

Alla säger att han är en super bra kille och att han passar mig. Men det sa dom om mitt ex också och han förstörde mig. Jag vet att han vill mitt bästa, att han aldrig skulle såra mig med flit. Men det troode jag att jag visste om mitt ex också men jag hade fel, så jävla fel.

Han skulle passa mig perfekt, han är i stort sett allt jag letat efter. Jag tänker på honom hela tiden, jag drömmer till och med om honom på nätterna

Jag har kännt honom ett tag nu, och mina kännslor har växt för varje dag. Vi pratar varje dag, vi träffas så fort vi har tid. Vi har haft super mysiga kvällar där vi myssit framför en film, och jag älskar att han är en sån kille som inte vill ha sex direkt utan vill ta det lugnt. Han var hos mig på sjukhuset, han låg brevid mig och höll om mig och tröstade mig. Det borde ju vara bevis på att han verkligen vill vara med mig!

Jag blir så trött på mig själv, jag vill satsa på honom men samtidigt är jag så rädd för att bli sårad igen! Missar jag den här chansen så kommer jag aldrig förlåta mig själv för kanske är han killen jag skriv om i förra inlägget, kanske är han min stora kärlek. Blir jag sårad av honom så kommer jag aldrig förlåta mig själv, jag kommer inte klara av att bli sårad igen.

Det är så såhär du blir när du har för många sår i hjärtat pgu kärlek.

(jag kommer inte svara på om det är jag på bilden eller ej)