Hej allihop, nu sitter jag på tåget till min underbara älskling. Jag tog med mig datorn för vi ska överföra bilder från hans kamera till min dator på oss, han har tusen bilder på oss i sin dator som han tagit med sin systemkamera så dom vill jag också ha.Jag tänkte jag skulle skriva något mer i veckan men mitt inlägg om att må psykiskt dåligt osv bliv väldigt jobbigt för mig, det var väldigt väldigt privat och jag troode inte jag skulle skriva så mycket om mig själv. Det var skit jobbigt och det krävdes mycket från mig, jag grät mig till sömns den natten för det var många minnen som kom tillbaka som jag gärna skjuter ifrån mig för att dom är så jobbiga. Men nu känns det bra, och jag vår äntligen träffa min älskling. Det börjar bli jobbigt nu, det har alltid varit jobbigt att ha ett distansförhållande men nu tär det på både han och mig så vi måste snart flytta ihop. Jag kommer nu inte skriva något ihelgen, jag kommer hem på Måndags kväll, jag är ledig på måndag. Jag vill liksom ta tid på mig att skriva och jag vill att allt jag skriver verkligen kommer från hjärtat, och min kille vet ju inte att jag driver den här bloggen så om jag skulle göra ett inlägg i helgen så skulle han märka det för det tar sån tid, det tar mycket mer tid än ni tror, ett inlägg kanske tar cr 45 min för mig, det beror på vad jag skriver. Men i helgen har jag ju tid att tänka på vad jag ska skriva, så jag får hoppas på att jag kommer på något bra. Men hoppas ni får en underbar och fantastiks helg, för det ska jag ha. Ta hand om er och era nära, puss!

Jag har fått flera kommentarer om att folk tycker synd om mig efter allt jag har varit med om. Många säger det till mig att det är ett mirakel att jag står här idag och kan vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!
Det är inte synd om mig, det var inget mirakel som gjorde så att jag kan stå här idag och säga det. Isåfall är det jag som är miraklet, jag har aldrig tyckt att det har varit lätt att leva, ända sen jag var liten har jag alltid haft oro för min bror, hur det skulle gå för honom med sitt missbruk. Det var knappt jag orkade dom åren med självhat och identitetkris, jag var så nära att falla ihop, och det gjorde jag flera gånger men jag tog mig upp igen och gav mig fan på att jag skulle lyckas. Alla killar som har playat mig, alla killar som har svikit och bedragit mig pgu mitt utsende, det har jag lagt bakom mig, men såren och gråten kommer alltid stanna. När jag tänker på allt jag har gått igenom, så fattar jag inte att jag orkade det. Men jag står här idag och är så fruktansvärt stolt över mig själv, det fanns stunder jag bara ville ta livet av mig, jag såg inget ljus helt enkelt, och det är en hemsk sitation, som folk tyvär liver i varje dag. Jag har fattat att det är så många som mår psykiskt dåligt, och har självmordstankar, och tro mig jag vet hur jävla tuff det är att kämpa i mot.

Detta inlägg är till er som mår pyskiskt dåligt och som har självmordstankar och till och med har gjort självmordförsök. Jag har 2 självmordförsök bakom mig, och jag skäms så för att säga det, jag är verkligen inte stolt över att jag har försökt ta mitt egna liv inte en gång utan 2 gånger.

Både gångerna har jag försökt kasta mig framför tåget, men när jag ståg där och väntade var jag för feg, jag fick pannik av tanken på hur min familj och mina vänner skulle reagera när dom fick reda på att jag hade begått självmord. Jag kunnde se framförallt min mamma och pappa framför mig när dom fick beskedet om att deras dotter valde att lämna dom, och jag ville inte att dom skulle få det beskedet. Alla som har självmordstankar eller har haft vet vad jag pratar om. Varför jag inte lyckades med mina självmordförsök var helt enketl för att jag inte kunnde lämna min familj, mina vänner, alla som brydde sig och älskade mig. Man sårar så oehört många genom att avsluta sitt liv, man inser det allt för sent, men att ta sitt eget liv är ett så stort svek, så det går inte att förklara. Framförallt till sina föräldrar, det är dom man sviker mest, det är dom som kommer ta på mig skulden.

Mina föräldrar tar på sig skulden för min brors självmord, dom gjorde så gott dom kunnde men det räckte inte. Och att se dom tänka: Jag var inte tillräcklig, det var mitt fel att min son tog självmord, jag var inte tillräcklig. Det knäcker mig. Ovasett vilken ålder du är i så kommer dom ta på sig skulden, för det är dom så har uppfostrat dig. Och att mista ett barn, det är obeskrivligt.Även fast det inte är deras fel för femöre, även om dom gjorde allt för dig så tar dom på sig skulden. Det är en av skällen till att man inte ska ta livet av sig, man sviker så oehört många.

En dag när jag var i skolan, jag var 15 år och allt blev svart för mig, jag hade kännt en oehörd huvudvärk och jag var yr och jag rammlade ihop i koriodoren och vaknar på sjukhuset. Jag hade slutat andas och slagit i huvudet ifallet i stengolvet. Där började dom utreda mig och jag fick diagnoserna: Pannikångest och psykisk sjukdom. Det var väldigt tufft för mina föräldrar, dom gjorde allt för mig och mina syskon men dom fick mig inte att må bra. Det kom en psykolog från psykiskaavdelningen och pratade ensam med mig och jag erkännde att jag hade försökt ta mitt liv för 1 vecka sedan så jag laddes in på en avdelnig på sjukhuset för ungdomar som var akut självmordsbenägna. Det känndes som ett jävla fängelse och dom bevkade mig hela tiden och jag mådde dåligare, dom pratade pratde och pratade med mig men det fick mig att må dåligare. Jag fick åka hem efter 1 vecka men var fortfarande självmordsbenägen, det gick 1 månad, av ständig ångest och pannik och jag var så nere, jag bara grätt och grätt och planerade i mitt huvud hur jag skulle lyckas ta mitt liv. Jag pratade i stort sett varje dag med en psykolog och jag hatade det, det var som om hon troode jag var en 3 åring. 1 månad efter så valde dom att ta in mig på ett hem för folk som mådde psykiskt dåligt och var självmordsbenägna. Det var jätte tufft för mig, första veckan fick jag inte träffa min familj eller vänner alls och när mamma och pappa kom efter en vecka och jag såg att pappa hade gråtit då fick det mig att tänka till för jag har aldrig sett pappa gråtit. Jag försökte verkligen att må bättre, att lysna på psykologerna och dom andra som bodde där och efter 4 månader så fick jag komma hem, och jag mådde faktist bättre men jag hade fortfarande självmordstankar. Jag fick sån otrolig hjälp av läkare,psykologer,familj, vänner, ja alla och att se dom jag älskade i ögonen och se deras oro för om jag skulle finnas kvar imorgon gjorde så otroligt ont så det är deras förtjänst att jag står här idag, för annars så skulle jag tagit livet av mig.

Jag tar på mig skulden av min brors död, jag gjorde mitt bästa, men det hjälpte inte, det hindrade inte honom från att lämna mig. Jag känner mig väldigt liten och misslyckat som människa när jag tänker så, och hade min bror hört det så skulle han säga att det inte alls var mitt fel, att jag gjorde allt jag kunnde. Ångesten efter någon som har tagit självmord, är enorm, jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig tills sömns för att jag saknar honom så mycket, och bara veta hur dåligt han mådde får mig pannikslagen. Mår man riktigt riktigt dåligt så är det inte alls lätt att tänka på att man kommer bli saknad, för man ser det som en utväg, en utväg till att slippa all ångest och pannik. När jag hade självmordstankar så tänkte jag alltid: Jag kommer inte försvinna, jag kommer aldrig lämna min familj och mina vänner, dom kommer bara aldrig se och höra mig mer. Och jag vet att det är många som tänker så för man vill ju aldrig lämna dom man älskar. Min bror hade en andlednig till att ta livet av sig, för han var så nere i sitt beroende så det gick bara ut för och vi alla vet att han har det bättre nu men jag hade ingen andlednig egentligen inte att ta livet av mig, hade jag gjort det hade jag varit jävligt feg och svag för jag mådde bara så jävla psyskiskt dåligt

Jag fick höra hela tiden att DET KOMMER BLI BÄTTRE. Jag ville bara spy på den mennigen, men det var ju rätt, det blev ju bättre. Kännslan man får när man äntligen vinner, när man äntligen mår ganska bra och självmordstankarna är borta, är en sån underbar kännsla så ni kan aldrig föreställa er, så många nätter man har gråtit sig till sömns, alla kännslor, alla tankar som var negativa och framförallt det mörka är borta, jag grät lycko tårar i en heldag. All den tiden jag hade lagt ner, den kampen man har mot sig själv är jävligt hård och jobbig men det är värt det. Mår man så dåligt kan man inte tänka att man en dag kommer må bättre och vara lycklig igen men man blir det. Så till alla er så vill jag bara säga: Det kommer bli bättre, spy på dom orden om ni vill, men det är sannigen, kämpa på, det kanske känns som om du står och trampar vatten men en dag kommer du må bra igen och kunna stå och vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!

Jag har kommit en bra bit på vägen till att må bra igen men jag har en lång bit kvar, det är trots allt bara 5 år sen jag bodde på det hämmet , och 3 år sen jag var självmordsbenägen. Att må psykysiktdåligt är en sjukdom, den är livshotade, man kan när som helst välja att lämna och det är det värsta beslut man kan göra. Jag vet att jag aldrig kommer må riktigt bra och jag vet att jag kan väldigt väldigt lätt kan falla tillbaka till självmordstankarna och det mörka. Vissa dagar är det som om allt kommer tillbaka och jag mår så fruktansvärt dåligt så jag inte kan ta mig ur sängen, det är hemskt att må så dåligt för man vet vad man kan göra, jag känner inte igen mig själv när jag mår så dåligt. Det är fortfarande en kamp för mig och kommer nog alltid vara. Jag orkar inte mer vissa dagar, jag orkar inte att kämpa som jag har lovat min familj och vänner.

Om ni vill prata med någon, och skäms för att berätta att ni mår dåligt och har självmordstankar, så får ni mer än gärna prata och berätta för mig. Jag vill mer än gärna hjälpa er som har självmordstankar och mår psykiskt dåligt, för jag vet hur tufft det är. Var inte rädda att skriva till mig och be om hjälp, för det stannar mellan dig och mig!

Skriv till mig på: sannigen@hotmail.com

Nu har jag äntligen tid till att sätta mig ner och skriva, har vairt kaos ett par dagar. Idag tänker jag skriva om  avundsjuka rent allämnt, jag ska kanske skriva om avundsjuka i ett förhållande någon anna dag. Men nu tänker jag skriva om avundsjuka rent allämnt.

Avundsjuka finns verkligen överallt och kommer alltid göra, människor kommer alltid vara avundsjuka på andra, och aldrig vara nöjda för vad dom har och hur dom ser ut, ganska sorgligt egentligen. Jag är inte mer än männsklig så självklart kan jag också vara avundsjuk tillexempel på en tjej som är underbart vacker, kanske på en tjej som är på ett visst sätt osv. Men det går aldrig över till att jag är elak men tyvär så gör det det hos vissa perssoner och det är jävligt synd tycker jag.

 Jag har varit med om en riktig tråkig sak som bara handlade om avunsjuka. Det är en tjej som håller på att ta mina bilder från min andra blogg och säger att det är hon på och lurat så sjukt många perssoner och hon sårade verkligen en persson som faktist blevit kär i henne och han blev helt knäckt när han fick reda på att tjejen som hon hade utgett sig att vara var jag. Hon är så falsk och hon spelar ett sjukt bra spel, hon ger till och med ut nr och pratar med dom via telefon och verkligen går in för att vara jag. Jag har haft uppe detta i domstol och hon har fått betala bötter och när jag frågade varför så svarade hon: Du är allt jag någonsin viljat vara, jag är så avundsjuk på dig och jag skulle göra allt för att få vara du.

Jag var helt ställde efteråt jag kunnde inte fatta hur jävla blind hon var egentligen, hon lurade och sårade så många. Hon hade till och med sakt på fullaste allvar att hon älskade en kille och hade bestämt träff med honom. Fattade hon inte hur sårad han blev?

Det är det jag mennar med att man kan bli jävligt elak när man är  avundsjuka.

Och så har vi en annan avundsjuka. Är man ett tjejgäng så gaddar man oftas ihop sig mot tjejer som har utsende för dom är rädda för att den tjejen ska få dom snyggaste killarna. Och då börjar man sprida rykten om att hon är en slampa, hora och allt möjligt bara för att förstöra för henne. Och detta gör så oehört ont för jag har varit denna tjej och mina kompisar med. Man fattar inte vad man har gjort för fel för man försöker bara vara sig själv och när man hör att dom i gänget har spridit elaka rykten så börjar man tvivla på sig själv. Tvivla ALDRIG på dig själv, utan prata med dom face mot face och berätta vad du känner och ge dom en chans att lära känna dig på riktigt för dom kommer att ändra uppfattnig.

Sluta med dom här elaka avundsjukorna, du kan inte förändra ditt utsende eller personlighet så var nöjd med dig själv, var stolt för att just du är du. För du kan inte vara någon annan än dig själv och tänk inte ens tanken på att försöka vara någon annan för du duger precis som du är ovasett vad andra säger!!!

Du kan vara avundsjuka på andra men gör folk aldrig illa pgu din avundsjuka!

Jag har massor med inspartion och ider till texter osv, men jag har ju inte tid att skriva ner dom och lägga ut här. Jag har skrivit klart en om  avundsjuka och sen ska jag skriva ett riktigt djupt inlägg som jag inte tänker avslöja nu. Det kommer bli väldigt jobbigt att skriva det för jag kommer vara så personlig så det går över gränsen, jag jag vill göra allt för att hjälpa andra. Hoppas ni inte tappar intresett för min blogg och slutar läsa den, som sagt det är jätte svårt att hitta något ämne att skriva om varje dag som är viktigt och jag vill att alla inlägg ska komma från hjärtat. Men det kommer inlägg i veckan, ha det så jätte bra tillsdess! 

Ni har väl hört Kaptens Röd låt Ju mer dom spottar?

Den går iaf på högvarv på mitt jobb och folk verkligen älskar den, den är en grym trännigslåt. Detta är verkligen inte min musiksmak men denna låt är väldigt bra och lyssnar man på texten så har den en väldigt bra budskap.

Jag tänkte skriva om att ni ÍNTE ska ta någon skit. Jag har lärt mig att inte ta någon skit, säger någon något till mig som är taskigt så då försvarar jag mig direkt, jag låter ingen trycka ner mig och det ska ni inte heller göra.

Jag har ett väldigt bra självförtroende och det har jag fått från folk som har gett mig skit och tryckt ner mig. "Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma" Det är verkligen så, i början hade jag jätte svårt när folk var taskig mot mig, jag tog åt mig jätte mycket och det värsta är ju att man tror på det folk säger, man blir blind och tror att man är allt det där dom säger som inte är sant. Jag har tagit imot mycket skit. Jag är en fest brud och festar grymt mycket och detta har ju gjort att jag har träffat killar väldigt mycket och har följt med dom hem och för vissa gör det mig till hora. Men det fattar jag inte, sex är männskligt, så då borde ju alla vara horor. Jag har faktist mer kill kompisar än tjej kompisar, har alltid varit så och kommer alltid vara, tjejer är avundsjuka på mig och jag antar det mest är för mitt utsende och pengar. Men jag fattar inte varför. Tjejer är väldigt elaka mot andra tjejer, det är väldigt hårt spel. Dom flesta spelar på utsende och pengar men det har jag ALDRIG gjort, i med att jag hade ett stark självhat när jag var tonåring så har jag aldrig kunnat spela på mitt utsende eftersom jag själv inte ser mig som andra gör.

Snackar folk skit om er, försöker dom trycka ner och förstöra för er så vänd det till det postiva. Dom tar ju tid till att göra så mot dig, dom ger dig uppmärksamheten. Skit snack grundas oftats på avundsjuka eller att man är rädd. Jag har fattat att några tjejer ser mig som ett hot, men jag är verkligen inte ute efter deras killar, jag har världens bästa pojkvän.

Bry er inte, utan håll huvudet högt!

Och  avundsjuka ska jag skriva om någon gång i veckan.

ohhhhh min ängel, min ängel jag undrar, sitter du där uppe och beskyddar mig som du gjorde när du fanns här eller ligger du i din tysta kalla grav och väntar på mig. Är du stolt över mig för vad jag har klarat. Har du gjort så jag orkat.
Har du kännt min sorg, har du kännt min saknad efter dig. Det gör så otroligt ont ska du veta.
Ohhhh inget är dess likt, inget kommer bli likadant. För världens finaste människa är nu en ängel som flyger fritt som han så länge viljat.  Har du äntligen fått ro, har du äntligen kommit hem efter ditt långa letande. Jag väntar fortfarande på att du ska komma tillbaka och göra allt bra igen. Vad är jag utan dig, ett hav utan vatten, en äng utan blommor.
Har du kännt min sorg, har du kännt min saknad efter dig. Det gör så otroligt ont ska du veta.
Ohhh jag sa alltid att jag klarade mig själv och var en stor flicka. Ord som jag inte kan leva upp till idag. Finns du där när jag ligger ihopkrupen i min säng i mörkret och sitter på min sängkant och tårkar mina tårar.
Ohhhh min ängel, jag älskar dig!

Nu har jag bestämmt mig, jag ska skaffa hund! Jag fick mycket bra respons och tips från er som dels vägde upp lite av mitt beslut, men jag satte mig ner och gjort en för och naktdels lista, och fördelarna vägde upp mer än dom nekativadelarna och så drömmde jag om hundar inatt. Detta är ett ganska stort beslut för det innebär en heldel ansvar men jag vet att det kommer förbättra mitt liv till det positiva. Jag pratade med min killkompis om detta igår kväll och hans kompis mamma jobbar på ett hunddagis så jag ska kontakta henne på Måndag, jag vill inte ringa och störa henne på en Lördag när hon är ledig. För som sagt jag vill inte att hunden ska få vara ensam, och det är flera som säger max 4 timmar om dagen, men är h*
n på ett dagis så leker h*n ju med andra hundar och har jätte kul, hade h*n varit hemma hela dagarna när jag jobbar så skulle h*n ju inte alls ha roligt. Som ni fattar har jag inte valt om jag ska ha en hona eller hanne, det spelar ingen roll för mig, jag är uppväxt med 2 tikar och när dom dog så skaffade vi ( min familj) en hanne. Jag kan inte heller bestämma mig för vilken sort jag ska ha, det står mellan dom här: Rottweiler, Schäfer och Leonberger.

Men nu kanske ni tänker: Men köp en blandnig, där dom parat ihop dom.

Men det vill inte jag göra, för jag vill ha en 100 procentig, om jag ska ställa ut, för då är det viktigt att ha en bra stamtavla, jag ställde ut våra hundar när jag var liten, liten och liten jag ställde ut dom tills jag var 17 år.

Rottweiler, har jag ganska stor efarenhet av. Jag har uppvuxen med dom och min syster har ju en och jag älskar dom. Dom är jätte goa.

Schäfer, har jag också stor efarenhet av, min morbror har haft flera schäfrar och ett tag var han förlovad med en som var uppföddare, och jag fick vara med när mamman födde fram valpar, 2 gånger och dom är så härliga.

Man måste ha lite mer ordnig på schäfrar och Rottweiler eftersom några klassar dom som farliga och  opolitilig men det gäller för ägaren att uppfostra dom rätt.

Och så har vi Leonberger, dom är så oehört söta och mysiga. Min kompis hade en för några år sedan och jag var stört kära i han, han var så oehört snäll och man kunnde i stort sett göra vad man ville med honom, för han sa aldrig ifrån, han älskade uppmärksamhet.

Jag ÄLSKAR stora hundar, jag vill liksom kunna ligga och myssa och köra in mitt huvud i pälsen på dom. Jag kan verkligen inte se mig själv med en liten hund.  Och huden måste vara social, den måste älska människor, för som sagt jag har många vänner och famílj runt mig och vill inte vara ensam, så h*n kommer ha många människor runt sig. Och den måste vilja mysa, jag älskar att gossa med hundar och kommer göra med denna med

Nu är frågan vilken jag ska köpa Rottweiler, Schäfer eller Leonberger?

Jag ska ha en lång hårig Schäfer om jag ska köpa en Schäfer

Jag har mycket att tänka på!!

Jag är hundvakt till min systers hund Donna, hon är så otroligt söt, hon är bara 6 månader. Andlednigen till att jag är hundvakt är för att min syster är sjuk, hon ligger på sjukhuset pgu blindtarmen. Och hon hade ingen annan som kunnde ta Donna eftersom det var akut så då ställde jag upp, och det är skit roligt. Donna är ju bara en valp och hon är så busig, det var faktist jag som kom på namnet Donna till henne och valde just henne,  för jag hängde med första gången min syster skulle titta på valparna och så satt Donna på en kudde och dom andra låg brevid kudden, och från hon föddes så har hon vägrat att någon annan ska sitta eller ta den så jag sa till min syster: Det där är en liten Prima Donna, hon passar dig. Och mycket riktigt så passar dom varandra jätte jätte bra, hon är en rotweiler.

 Hon är så otroligt söt och det bästa med henne är att hon sover i ens säng! Nu när jag är hundvakt så skiter jag i vad min syster säger om att hon sover i min säng eller inte, för nu är det jag som bestämmer. Så hon sover i min säng, först så somnar vi i skedd sen så lägger hon sig vid fötterna, det är super mysigt och så brukar hon väcka en genom att bita i örat för då vet hon att man vaknar. Och hon är jätte social, hon ska helst vara i en hela tiden och jag har rammlat för att hon har varit i vägen och hon är en Prima Donna så hon ska ju inte flytta sig utan det är alla andra.

 Jag funderar faktist på att skaffa hund eftersom jag inte kan skaffa barn än. Jag älskar barn, har alltid gjort och kommer alltid göra och vill så gärna ha det men eftersom min kille bor 50 mil bort så är det väldigt svårt, för jag vill att vi bor ihop och helst är gifta, vi behöver inte vara gifta absolut inte men jag har alltid drömmt om att min dotter eller son ska vara den som kommer först in i kyrkan och slänger blommor, det är så oehört guligt. Men nu ska jag inte skaffa barn utan kanske en hund. Det är bara det att jag jobbar så mycket, jag festar, jag shoppar mm och är nästan aldrig hemma, och jag vill inte att min hund ska få vara ensamm hemma så mycket, det är inte rättvisst mot hunden, jag vill att min hund ska få det bästa. Jag hatar att vara ensamm, jag hatar ensammheten.

Jag är en sån persson som föredrar att vara tsm med 100 perssoner än ingen, jag är inte gjord för att vara ensam. Nu mennar jag inte vara ensam utan kille, jag vill ha folk omkring mig för att må bra. För när jag är ensam så börjar jag tänka något otroligt, visst det är bra att tänka och få vara ensam men min hjärna går på högvarv då. Jag har fortfarande inte bearbetat allt från min barndom och jag har en lång väg kvar tills jag har sörjt färdigt min bror. Jag vet att jag måste sätta mig ner och tänka,bearbeta och sörja men jag är så rädd för hur ont det ska göra, för jag vet att det gör så grymt ont. Men jag kan verkligen tänka mig att gå ner i tiden med jobbet, för jag jobbar oehört mycket 100 % och det blir många helger, och jag kan verkligen tänka mig att dra ner på mitt festande för att skaffa en hund.

 Jag vet iaf att min hund kommer bli så grymt bortskämmd, för den kommer vara som min egna bebis! Nä jag var bara tuvgen att skriva av mig lite, jag har som sagt stora tankar om att skaffa hund och det kanske hjälper mig att bearbeta och sörja. Vad tror du???