Jag ska börja skriva inlägg om veckans ämne. Veckans ämne är som det låter att en gång i veckan så kommer jag välja ett ämne att skriva om mina åsikter och kunskaper om det. Som ni vet som följer mig så kommer det vara väldigt djupa ämnen som inte många vill prata om och ämnen jag har nära hjärtat.

Idag är veckans ämne självmord. Självmord, jag rysser och mår dåligt av bara ordet. Självmord är någon som tar livet av sig, som "mördar" sig själv. Jag tycker inte självmord är ett bra ord för att beskriva att något/någon drev någon person så mycket att den inte klarade mer, som inte hade ork eller kraft kvar. Jag har väldigt mycket saker omkring självmord i mitt liv.

Min bror tog ju självmord, Johan. 1 Maj 2011. Jag fick veta det när jag var hemma hos mina föräldrar, 3 poliser och en präst kommer in och säger: Johan *********** har tyvär avlidit, han hoppade framför ett tåg av egen vilja. Det är det värsta besked jag någonsin fått och någonsin hört någon säga. Det går inte att beskriva hur det är att vara anhörig till någon som tagit självmord, som valt att lämna dig ensam kvar och valt döden. Sorg procesen blir aldrig klar, man sörjer aldrig färdigt och man kommer aldrig riktigt kunna gå vidare. Det är värre när en person faktiskt tar livet av sig än dör en naturlig död. För man kommer alltid få leva med det, jag kommer alltid få leva med att min bror valde ta livet av sig att jag inte var tillräcklig. Johan hade ett långt missbruk bakom sig och var anledningen till att han faktiskt valde att lämna denna värld. Han skulle ha knarkat i hjäl sig om han inte tagit självmord. Saknaden är fruktansvärd och jag mår så dåligt över och kommer aldrig förlåta honom för att han valde att ta självmord, jag har acepterat att han är död men inte att han tog självmord.

Det är så många unga tjejer och killar idag som faktiskt funderar på självmord. Som inte ser sig själva bra nog, att livet är ett helvete och mår så fruktansvärt dåligt. Jag var en sån tjej i min ungdom och spåren sitter självlart fortfarande kvar. Jag hade så många psykiska problem och självmord låg alltid nära till hanns. Att man tänkte: Klarar jag inte det här så kan jag alltid ta självmord. Men jag hade aldrig modet att faktiskt ta livet av mig. Jag tänkte allt för mycket på min familj och vänner. Många säger att självmord inte är modigt och man kan se det på många sätt. Det krävs mycket att få en människa att ta livet av sig men det är inte fegt att ge upp. Det finns dom som kämpat och råkat ut för så mycket att dom aldrig kan få ett bra liv igen att deras liv är förstörda. Men det är fegt att inte försöka, för ovaset hur svårt man har det så blir det bättre med tiden fast man fortfarande har kvar ärr och minnen det gäller bara att orka så länge. Det är fegt och orätvisst att lämna sin familj och vänner i en otroligt stor sorg.

Jag har borderline och 10-20%  som har diagnoserats av det tar faktiskt självmord. När man får såna fruktansvärda humör svägningar och dalar som är djupare än den högsta toppen är man både bered fysiskt och psykiskt att ge upp. Jag kommer aldrig släppa tanken på självmord men jag vet att här och nu att jag inte tar självmord. Men när dalen är som djupast då vet jag att jag löper väldigt stor risk för att få ett infall och ta självmord.

Till alla som funderar på självmord: Du tror att ingen skulle bry sig men titta runt omkring dig. Du har en familj som skulle gå sönder av sorg, dina väner skulle förlora en underbar kompis. Jag vet att du mår förjävla dåligt att du inte ser något ljus. Men det finns hjälp att få, ditt liv behöver inte sluta med att du ger upp. Du är så värdefull och du är inte dålig på någotsätt. Sätt dig ner med någon och säg som det är att du funderar på självmord. Och våga be om hjälp, det är inte skamfyllt att be om det utan det är starkt och modigt att säga som det är.

vad har ni för syn på självmord och tankar om det? Har ni någon anhörig eller i din närhet som tagit livet av sig?