Jag är kvar på samma plats men jag har kämpat och slitigt. Jag vet att det blir bättre men jag har inte kännt det hittitlls. Jag fastnar i tankar och försöker ta mig loss. Jag tänker på den dagen det hände något med mig. Men nu vet jag vart jag står och jag behöver inte veta. Jag bröt upp med mig själv och jag gick av på mitten. Jag har kastat mina minnen, jag har saknat och glömt. Men det var jag och världen som kämpade till döds. Jag höggs i ryggen, vad var det som hände?  Jag menar, det skulle bli bättre.  Jag har förändrats så mycket. Jag vet knappt vem jag är och vart tog den gamla personen vägen, som alltid fanns där? Jag tror inte att  jag vet vem jag är.
 
Jag förlorade min tro när jag släppte mitt förflutna. Men jag vet mycket väl att jag en dag kommer att le. Men nu när jag sitter här och skriver rinner tårarna ner. När livet sviker är det bra att veta vem man är. Men när ena halvan av mig slutade att förstå. Att när jag sviker finns det inte mycket kvar. Och jag glömmer aldrig bort det, det gör ont mer för varje dag.
 
Jag blev lämnad här som tack för hjälpen? Jag delades i två och försökte greppa tag i andras händer. Jag försökte göra allt men min andra halva gjorde fel. Löften om att bry sig fanns inte längre. Jag var ärlig mot mig själv men var det såhär det skulle bli? I så fall trodde jag fel om hela mig själv och mitt liv. Varför hände det här? Ett misstag som förändrade allt. Förändrade hela min värld!
 
Såklart jag vill känna lugn, men jag ser att det inte går. För varje gång jag försöker, river jag upp gamla sår. Jag har inte förlåtit mig själv för jag kan inte ta emot det. Och all skit som jag fått ta. Jag är fan värd det! Vill jag må bra får jag börja med en sak, förlåta mig själv och ge tillbaka mitt liv, för det var det jag stal.
 
Alla minnen stannar kvar och alla stunder som jag skrattat, det är bara det jag vill ha tillbaka. Så när livet sviker är det kanske bra att vara två. Men ena halvan av mig själv har slutat att förstå. När jag försvinner finns det inte mycket kvar. Och jag glömmer aldrig bort det som hänt, för det gör ont mer och mer för varje dag.

Jag ligger i min säng och tussen tankar snurrar i mitt huvud.Jag känner hur en tår rinner ner från min kind och när natten är slut så kommer 1000 tårar hunnit rena. Jag försöker somna, fly från verkligheten och tankarna. Varför får jag aldrig lugn och ro? Varför ska jag få lida och kämpa fast jag inte har någon kraft. Snart kommer jag falla! Såna här nätter får mig att känna mig så liten och svag, JAG ORKAR INTE!!!

Jag har fått flera kommentarer om att folk tycker synd om mig efter allt jag har varit med om. Många säger det till mig att det är ett mirakel att jag står här idag och kan vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!
Det är inte synd om mig, det var inget mirakel som gjorde så att jag kan stå här idag och säga det. Isåfall är det jag som är miraklet, jag har aldrig tyckt att det har varit lätt att leva, ända sen jag var liten har jag alltid haft oro för min bror, hur det skulle gå för honom med sitt missbruk. Det var knappt jag orkade dom åren med självhat och identitetkris, jag var så nära att falla ihop, och det gjorde jag flera gånger men jag tog mig upp igen och gav mig fan på att jag skulle lyckas. Alla killar som har playat mig, alla killar som har svikit och bedragit mig pgu mitt utsende, det har jag lagt bakom mig, men såren och gråten kommer alltid stanna. När jag tänker på allt jag har gått igenom, så fattar jag inte att jag orkade det. Men jag står här idag och är så fruktansvärt stolt över mig själv, det fanns stunder jag bara ville ta livet av mig, jag såg inget ljus helt enkelt, och det är en hemsk sitation, som folk tyvär liver i varje dag. Jag har fattat att det är så många som mår psykiskt dåligt, och har självmordstankar, och tro mig jag vet hur jävla tuff det är att kämpa i mot.

Detta inlägg är till er som mår pyskiskt dåligt och som har självmordstankar och till och med har gjort självmordförsök. Jag har 2 självmordförsök bakom mig, och jag skäms så för att säga det, jag är verkligen inte stolt över att jag har försökt ta mitt egna liv inte en gång utan 2 gånger.

Både gångerna har jag försökt kasta mig framför tåget, men när jag ståg där och väntade var jag för feg, jag fick pannik av tanken på hur min familj och mina vänner skulle reagera när dom fick reda på att jag hade begått självmord. Jag kunnde se framförallt min mamma och pappa framför mig när dom fick beskedet om att deras dotter valde att lämna dom, och jag ville inte att dom skulle få det beskedet. Alla som har självmordstankar eller har haft vet vad jag pratar om. Varför jag inte lyckades med mina självmordförsök var helt enketl för att jag inte kunnde lämna min familj, mina vänner, alla som brydde sig och älskade mig. Man sårar så oehört många genom att avsluta sitt liv, man inser det allt för sent, men att ta sitt eget liv är ett så stort svek, så det går inte att förklara. Framförallt till sina föräldrar, det är dom man sviker mest, det är dom som kommer ta på mig skulden.

Mina föräldrar tar på sig skulden för min brors självmord, dom gjorde så gott dom kunnde men det räckte inte. Och att se dom tänka: Jag var inte tillräcklig, det var mitt fel att min son tog självmord, jag var inte tillräcklig. Det knäcker mig. Ovasett vilken ålder du är i så kommer dom ta på sig skulden, för det är dom så har uppfostrat dig. Och att mista ett barn, det är obeskrivligt.Även fast det inte är deras fel för femöre, även om dom gjorde allt för dig så tar dom på sig skulden. Det är en av skällen till att man inte ska ta livet av sig, man sviker så oehört många.

En dag när jag var i skolan, jag var 15 år och allt blev svart för mig, jag hade kännt en oehörd huvudvärk och jag var yr och jag rammlade ihop i koriodoren och vaknar på sjukhuset. Jag hade slutat andas och slagit i huvudet ifallet i stengolvet. Där började dom utreda mig och jag fick diagnoserna: Pannikångest och psykisk sjukdom. Det var väldigt tufft för mina föräldrar, dom gjorde allt för mig och mina syskon men dom fick mig inte att må bra. Det kom en psykolog från psykiskaavdelningen och pratade ensam med mig och jag erkännde att jag hade försökt ta mitt liv för 1 vecka sedan så jag laddes in på en avdelnig på sjukhuset för ungdomar som var akut självmordsbenägna. Det känndes som ett jävla fängelse och dom bevkade mig hela tiden och jag mådde dåligare, dom pratade pratde och pratade med mig men det fick mig att må dåligare. Jag fick åka hem efter 1 vecka men var fortfarande självmordsbenägen, det gick 1 månad, av ständig ångest och pannik och jag var så nere, jag bara grätt och grätt och planerade i mitt huvud hur jag skulle lyckas ta mitt liv. Jag pratade i stort sett varje dag med en psykolog och jag hatade det, det var som om hon troode jag var en 3 åring. 1 månad efter så valde dom att ta in mig på ett hem för folk som mådde psykiskt dåligt och var självmordsbenägna. Det var jätte tufft för mig, första veckan fick jag inte träffa min familj eller vänner alls och när mamma och pappa kom efter en vecka och jag såg att pappa hade gråtit då fick det mig att tänka till för jag har aldrig sett pappa gråtit. Jag försökte verkligen att må bättre, att lysna på psykologerna och dom andra som bodde där och efter 4 månader så fick jag komma hem, och jag mådde faktist bättre men jag hade fortfarande självmordstankar. Jag fick sån otrolig hjälp av läkare,psykologer,familj, vänner, ja alla och att se dom jag älskade i ögonen och se deras oro för om jag skulle finnas kvar imorgon gjorde så otroligt ont så det är deras förtjänst att jag står här idag, för annars så skulle jag tagit livet av mig.

Jag tar på mig skulden av min brors död, jag gjorde mitt bästa, men det hjälpte inte, det hindrade inte honom från att lämna mig. Jag känner mig väldigt liten och misslyckat som människa när jag tänker så, och hade min bror hört det så skulle han säga att det inte alls var mitt fel, att jag gjorde allt jag kunnde. Ångesten efter någon som har tagit självmord, är enorm, jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig tills sömns för att jag saknar honom så mycket, och bara veta hur dåligt han mådde får mig pannikslagen. Mår man riktigt riktigt dåligt så är det inte alls lätt att tänka på att man kommer bli saknad, för man ser det som en utväg, en utväg till att slippa all ångest och pannik. När jag hade självmordstankar så tänkte jag alltid: Jag kommer inte försvinna, jag kommer aldrig lämna min familj och mina vänner, dom kommer bara aldrig se och höra mig mer. Och jag vet att det är många som tänker så för man vill ju aldrig lämna dom man älskar. Min bror hade en andlednig till att ta livet av sig, för han var så nere i sitt beroende så det gick bara ut för och vi alla vet att han har det bättre nu men jag hade ingen andlednig egentligen inte att ta livet av mig, hade jag gjort det hade jag varit jävligt feg och svag för jag mådde bara så jävla psyskiskt dåligt

Jag fick höra hela tiden att DET KOMMER BLI BÄTTRE. Jag ville bara spy på den mennigen, men det var ju rätt, det blev ju bättre. Kännslan man får när man äntligen vinner, när man äntligen mår ganska bra och självmordstankarna är borta, är en sån underbar kännsla så ni kan aldrig föreställa er, så många nätter man har gråtit sig till sömns, alla kännslor, alla tankar som var negativa och framförallt det mörka är borta, jag grät lycko tårar i en heldag. All den tiden jag hade lagt ner, den kampen man har mot sig själv är jävligt hård och jobbig men det är värt det. Mår man så dåligt kan man inte tänka att man en dag kommer må bättre och vara lycklig igen men man blir det. Så till alla er så vill jag bara säga: Det kommer bli bättre, spy på dom orden om ni vill, men det är sannigen, kämpa på, det kanske känns som om du står och trampar vatten men en dag kommer du må bra igen och kunna stå och vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!

Jag har kommit en bra bit på vägen till att må bra igen men jag har en lång bit kvar, det är trots allt bara 5 år sen jag bodde på det hämmet , och 3 år sen jag var självmordsbenägen. Att må psykysiktdåligt är en sjukdom, den är livshotade, man kan när som helst välja att lämna och det är det värsta beslut man kan göra. Jag vet att jag aldrig kommer må riktigt bra och jag vet att jag kan väldigt väldigt lätt kan falla tillbaka till självmordstankarna och det mörka. Vissa dagar är det som om allt kommer tillbaka och jag mår så fruktansvärt dåligt så jag inte kan ta mig ur sängen, det är hemskt att må så dåligt för man vet vad man kan göra, jag känner inte igen mig själv när jag mår så dåligt. Det är fortfarande en kamp för mig och kommer nog alltid vara. Jag orkar inte mer vissa dagar, jag orkar inte att kämpa som jag har lovat min familj och vänner.

Om ni vill prata med någon, och skäms för att berätta att ni mår dåligt och har självmordstankar, så får ni mer än gärna prata och berätta för mig. Jag vill mer än gärna hjälpa er som har självmordstankar och mår psykiskt dåligt, för jag vet hur tufft det är. Var inte rädda att skriva till mig och be om hjälp, för det stannar mellan dig och mig!

Skriv till mig på: sannigen@hotmail.com

Ni har väl hört Kaptens Röd låt Ju mer dom spottar?

Den går iaf på högvarv på mitt jobb och folk verkligen älskar den, den är en grym trännigslåt. Detta är verkligen inte min musiksmak men denna låt är väldigt bra och lyssnar man på texten så har den en väldigt bra budskap.

Jag tänkte skriva om att ni ÍNTE ska ta någon skit. Jag har lärt mig att inte ta någon skit, säger någon något till mig som är taskigt så då försvarar jag mig direkt, jag låter ingen trycka ner mig och det ska ni inte heller göra.

Jag har ett väldigt bra självförtroende och det har jag fått från folk som har gett mig skit och tryckt ner mig. "Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma" Det är verkligen så, i början hade jag jätte svårt när folk var taskig mot mig, jag tog åt mig jätte mycket och det värsta är ju att man tror på det folk säger, man blir blind och tror att man är allt det där dom säger som inte är sant. Jag har tagit imot mycket skit. Jag är en fest brud och festar grymt mycket och detta har ju gjort att jag har träffat killar väldigt mycket och har följt med dom hem och för vissa gör det mig till hora. Men det fattar jag inte, sex är männskligt, så då borde ju alla vara horor. Jag har faktist mer kill kompisar än tjej kompisar, har alltid varit så och kommer alltid vara, tjejer är avundsjuka på mig och jag antar det mest är för mitt utsende och pengar. Men jag fattar inte varför. Tjejer är väldigt elaka mot andra tjejer, det är väldigt hårt spel. Dom flesta spelar på utsende och pengar men det har jag ALDRIG gjort, i med att jag hade ett stark självhat när jag var tonåring så har jag aldrig kunnat spela på mitt utsende eftersom jag själv inte ser mig som andra gör.

Snackar folk skit om er, försöker dom trycka ner och förstöra för er så vänd det till det postiva. Dom tar ju tid till att göra så mot dig, dom ger dig uppmärksamheten. Skit snack grundas oftats på avundsjuka eller att man är rädd. Jag har fattat att några tjejer ser mig som ett hot, men jag är verkligen inte ute efter deras killar, jag har världens bästa pojkvän.

Bry er inte, utan håll huvudet högt!

Och  avundsjuka ska jag skriva om någon gång i veckan.

Jag har förståt att det är många unga perssoner som läser min blogg och nu tänker jag ta upp att förlora sin oskuld.  Jag var 14 år när jag förlorade min oskuld, jag var alltså inte byxmyndig, egentligen tycker jag det är löjligt att sätta upp en åldergräns på när man får ha sex. Det är olika från persson till persson när man är redo att ha sex och känner man att man är redo före 15 då ska man ha det tycker jag, bara man är redo och är med på det och tycker det känns bra. Det finns massor som tycker lika dant och det finns oxå massor som tycker det är bra att det finns en åldergräns, jag säger inte att jag har rätt i den här frågan absolut inte, men jag säger bara vad jag tycker.  Jag var som sagt 14 år när jag förlorade oskulden och det var mitt uppe i allt mitt självhat och identitet kris och den killen jag var med fick mig verkligen att tycka om mig själv så jag tyckte det var rätt självklart att vi inte skulle vänta tills jag var 15, han var 15 och jag var 14. Han tog i mig på ett sätt som fick mig att fatta att jag inte var en hora och världens fulaste som jag fick mig själv att tro, när han tog min oskuld så blev faktist mitt liv bättre. Det gjorde lite ont när han trängde igenom mig, men både han och jag hade fått höra att tjejen MÅSTE vara våt och kåt när han börjar för annars gör det skit ont, så han slickade mig, det rekomenderar jag verkligen till alla be er kille slicka er före han kommer in i er, det blir både skönare för dig och honom och det gör inte ont. men jag hade en bästakompis som tyvär inte fick det såhär bra när hon förlorade oskulden. Hon var olyckligt kär i en kille som tyvär utnytjade henne, han var redan ihop med en annan men höll på med min kompis och sa att han älskade henne osv och dom hade sex, hon hade så frukstansvärt ont efter så hon stannade hemma från skolan dagen efter, hon skyllde på mag ont till sina föräldrar. Och när jag kom hem till henne dagen efter så var hon helt förstörd, det gjorde naturligtvis ont för mig att se henne sån så då åkte jag raka vägen hem till honom och skällde ut honom efter rader och bad han välja sin tjej eller min bästa vän och valde han inte henne så skulle han ge fan i henne och dra åt helvete, och vad tror ni det svinet gjorde? jo han valde sin flickvän, min bästa kompis kännde sig så utnytjad och kännde sig som en idiot för att hon gick med på att ha sex med honom. Därför MÅSTE det kännas rätt för er när ni förlorar oskulden och med rätt kille eller tjej för det kommer hänga med erat sex liv hela livet! Så känns det inte rätt att ha sex med den tjejen eller killen så ha det inte, jag vet att det är jätte svårt att säga nej för att man vill inte såra den andra men ni måste vara ego på den fronten för det är ni som ska leva med det. Hoppas att ni tar till er lite av det jag säger

I detta inlägg tänker jag skriva om att vara självgod och egoistisk, jag skriv ju ett inlägg om självförtroende men det är verkligen inte samma sak. självgodhet är i mina ögon verkligen inte bra, man tror att man är bättre, störe och vackrare än alla andra och har rättigheter att sätta sig på folk och trycka ner dom, man tror helt enkelt att man är bäst och alla andra är sämst. Detta är vad jag tycker, självklart finns det inget rätt och fel vad man tycker om självgodhet, men detta är vad jag upplevt själv med självgodhet. Jag vet inte om det är värre om tjejer eller killar är det. Killar kan bli väldigt elaka om dom är självgoda, dom kan tro att dom kan sätta sig på tjejer och behandla dom som skit, och det hatar jag verkligen. Tjejer kan bli jävligt hårda, tjejer är faktist elakare än vad killar är mot varandra (självklart är det inte alltid så), t.ex en tjej kan tro att hon är så jävla snygg och få vilken kille som helst, det kan vara på krogen. Ser jag en sån tjej så vill jag bara kräkas, ofta så spelar dom på utsende och vill bara ha sex och bli rika dom spelar ett sånt jävla hårt och fult spel och vill göra allt för att vinna dom skiter i om dom måste döda sin egen mamma , och jag fattar inte varför. Jag hade en kompis för länge sedan som fick en flickvän som var så självgod, hon troode aldrig på att hon kunnde göra något fel, det var alltid andra som hade fel och hon rätt. Ingen fick säga något till henne, inte ens att hon skulle dra upp byxorna lite för dom hade åkte ner eller att hon hade något i ansiktet, sa man något sånt så bröt tredjevärldskrigt ut. Att bli ihop med en tjej eller kille som är självgod är väldigt svårt, jag såg på min kompis hur jobbigt han hade det för han fick inte ens säga något negativt, det var bara hon som fick det. Egoistisk och självgodhet behöver inte hänga ihop, en persson kan vara jätte självgod men inte egoistisk och tvärtom. Att vara egoistisk för mig är att man skiter i alla andra och bara tänker på sig själv, jag tänker inte jag skriva att jag hatar såna perssoner, för hata är ett väldigt starkt ord. Men man måste faktist tänka på någon annan än sig själv. Det finns människor i världen som har det tusen gånger så svårare som dig som måste ha hjälp.
Jag skulle aldrig kunna vara egoistik, min vänner och familj går alltid förre mig själv, jag sätter dom alltid i första hand. När min kompis mådde väldigt väldigt dåligt för hans blevande fru dog i en bilolycka så var jag tillsamans med honom så fort jag hade tid  jag har väldigt olika tider när jag jobbar, ofta så jobbar jag kväll, jag jobbade hela kvällen och sen så kom jag hem till honom och fanns vid han sida hela natten och dagen och sen jobba, så höll jag på tills jag visste att han inte skulle göra något dummt. Jag skiter i om jag inte mår bra, bara dom jag älskar mår bra. Och jag skulle aldrig klara av att förlora någon och inte veta att jag fanns där för h*n. Jag säger alltid till min familj och vänner: Jag finns alltid här, du kan komma hem till mig, du kan ringa ovaset om det är mitt i natten så tar jag i mot dig med en bamse kram,jag finns alltid här och kommer alltid göra.

Självgodhet och egoistiskt kan försvinna här ifrån, för vi behöver inte, och alla ni som är självgoda och egoistiska, sluta upp med det tänk på dom ni älskar i stället och vi är alla lika värda, ovasett hur vi ser ut och är som perssoner!

Människans värsta och största fiende är sig själv, det är verkligen så. I Detta inlägg tänker jag skriva om självförtroende för man kommer så långt på ett bra självförtroende, har man inget självförtroende, tror man inte på sig själv så är man själv sin största fiende. Jag har väldigt väldigt svårt att lita på folk, jag har några riktiga nära kompisar som jag vet att jag kan lita på, men man får inte mitt förtroende bara sådär, man måste förtjäna det och det tar väldigt lång tid för mig att kunna lita på en persson. Sådärför har jag alltid fått lita på mig själv, jag vet vad jag går för, jag vet vad jag kan. Men mitt självförtroende har inte alltid varit såhär bra, det har funnits perioder i mitt liv där jag har tappat hoppet om mig själv, där jag inte tror att jag klarar av något, att jag bara är störd idiot som inte kommer någonstans i livet. Killar kan verkligen förstöra en tjejes självförtroende, och blir man sårad så är det väldigt svårt att få tillbaka ett bra självförtroende. Men det jag har upplevt har jag blevit så mycket starkare av, och jag har klarar och orkat så mycket mer i mitt liv än vad jag trodde. Jag har haft mycket sorg här i livet, nu låter det som om jag är jätte gammal men jag är i 20 års åldern, när det händer något sorgligt, t.ex när man förlorar en persson som står en väldigt nära och som man älskar så då får självföretroendet en stor smäl. Mitt upp i min stora sorg där jag försökte kämpa varje dag men bara sjunk djupare och djupare så såg jag på min familj och mina vänner hur oroliga dom var för att dom inte skulle ha kvar mig, att jag inte skulle orka mer och jag ville inte att dom skulle ha den oron, dom hade också en stor sorg. Så jag bestämmde mig för att jag måste orka, jag kan inte bara ge upp, inerst inne orkade jag inte mer men jag kämpade varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund för att inte gå under och idag kan jag stå här och säga: Att jag klarade det, jag är fortfarande inte hel, men nu vet jag att jag kommer orka denna sorg och jag är så stark. För det jag gått igenom det är riktigt tufft, men nu vet jag vad jag går för och nu kan ingen förstöra mitt självförtroende.

Jag vet hur det är att inte gilla sig själv, att inte kunna aceptera den man är och ser ut. Jag brottades med detta i 2 år när jag var 14-16 år, då var det riktigt jobbigt. Jag kunnde inte acptera mig själv, i mina ögon var jag en värdelös ful slampa som inte skulle lyckas här i livet. Det är väldigt hårt att tänka så om en själv, och när jag berättade det för mina kompisar så fattade dom inte för dom tyckte jag var en underbar persson med ett underbart utsende. Men så såg jag inte mig själv. Ibland kunnde jag inte ens se mig själv i spegeln för tårarna bara rann. Jag ställde mig denna frågan flera gånger om dagen: Vem är jag, varför blev jag just jag?

Jag hade en identitet kris, och jag vet att det är många som har det i tånoren men det fattade jag inte då, då troode jag att det bara var jag som kännde så. Men jag kämpade verkligen för att gilla mig själv, och jag blev ihop med "skolans snygging" och då började jag gilla mig själv ,för han var verkligen så snäll mot mig och han vissade verkligen att han älskade mig och han sa flera gånger om dagen att jag var så vacker och jag kännde att han verkligen mennade det för han visste om hur jag kännde och han ville bevisa för mig att jag inte var jag en värdelös ful slampa som inte skulle lyckas här i livet. Och jag är så tacksam, jag kan aldrig han tacka nog för han fick mig verkligen att tycka om mig själv och till och med älska mig själv.

Kom ihåg alla tjejer och killar, ni är specila, ovaset hur ni ser ut och hur ni är så är ni värdefulla och det finns folk som verkligen älskar dig för den du är. Du ska tycka om dig själv och vara stolt. Och säger någon till er eller säger ni till er själva att ni aldrig kommer klara detta så peppa er själva och rytt ifrån och visa dom eller er själva att ni visst klarar detta, att ni är starka. Det finns ingen som dig och ingen kan ta din plats!

 Jag älskar kärleken, jag är kär i kärleken kan man säga. Men att hitta sin stora kärlek är inte lätt, det är en lång väg och man kommer mötta och bli kär i idioter. min väg till min stora kärlek har varit jävlig tuff, jag har gråtit så mycket och inte orkat leva mera. Jag har blevit så oehörd sårad så jag kommer aldrig riktigt att läka. Det finns val som jag ångrar att jag gjorde och vill så oehört mycket ta tillbaka dom valen, men det kan jag inte. Jag har alltid dragis till "badboys" och det är inget jag kan  hjälpa för när man är kär så är man blind och man ser allt så jävla klarare när allt är över. Många killar har tagit mig för mitt utesende, jag har ett väldigt bra utsende, det är ett skäll till varför jag inte vill berätta vem jag är och lägga ut bilder på mig, för då skulle jag få mycket mer läsare pgu hur jag ser ut och det vill jag inte, jag vill att ni läsare ska ta till er det jag skriver, och det blir mycket lättare utan ni vet hur jag ser ut. Det är nästan alla killars drömm att få en snygg och sexig tjej, och blir ihop med henne bara för det. Det här hänt mig ett x antal gånger och varje gång blir jag lika ledsen och sårad, jag har inte valt att få se ut såhär så behandla mig inte som om mitt utesende betyder allt. Jag är också en persson  och jag vill ha kärlek, och jag blir minst lika sårad som alla andra. För cr 2 år sedan så blev jag så oehörd sårad av en kille som jag var så så så kär i, vi träffades på mitt jobb och han var där med en kompis, och dom skulle prova på att dansa hiphop, och det var inte jag som höll i dansen, jag skulle bara filma. Och när han kom in när med sitt taighta linne och shorts och sina muskler så blev jag helt stöm och frågade mig själv: Drömmer jag?

Hade jag drömmt så hade jag blevit så glad för av denna killen skulle förstöra en del av mig själv. Eftersom jag själv blevit tagen och behandlad efter mitt utsende så började jag också göra det med andra, och det kan jag inte fatta, jag visste hur jävla ont det gör hos en persson men ändå så gjorde jag det för att försvara mig själv, jag var oehört rädd för att bli kär för att det fanns en chans att bli sårad. Iallafall, denna  kille han var något extra, han tittade på mig och jag tittade på han under dansen och vi flörtade lite. Sen efter lektionen så kom han fram till mig och vi små pratade lite sen så frågade han om jag jobbade här osv och jag sa ja, så nästa kväll så kom han till gymet och började prata med mig, och han frågade om jag ville tränna lite med honom och självklart sa jag ja. Vi började tränna och han verkade så trevlig och så snäll, han frågade om jag ville gå ut och äta på Lördag och jag sa ja. Vi träffades på Lördag och hade det jätte mysigt, vi började träffas mer och mer vi påbörjade ett förhållande, det var inget bra förhållande, det handlade mest om sex. Sex är en jätte fin sak men man kan inte vara ihop med en persson bara att få knulla. Jag har ganska mycket pengar, min pappa äger ett ganska stort företag, och växt upp med det. (Jag kommer skriva mer om pengar i ett inlägg) Denna kille hade fått höra att jag hade pengar och han började spela lite både på mitt utsende och pengar. Han hade aldrig kännslor för mig, jag var kär i honom och han sa att han var kär i mig och fick mig att tro det, han såg mig i ögonen och ljög, det skulle jag aldrig klara av att se en persson i ögonen och ljuga med tydligen kunnde han det. Han började köpa saker för mina pengar, och en dag så hade han beställt en resa till han och hans kill kompis för MINA pengar och då tog det stop. Han hade lurat åt sig 70.000 av MINA pengar, det kanske inte låter mycket men för mig var det mycket för jag blev lurad och sårad. Jag stämmde honom och som hämd så la han ut naken bilder på mig, dom låg ute i 3 veckor, och det var skit jobbigt för mig, för när folk såg på mig så troode jag dom såg mig naken. Sen så var det någon som tog bort dom som ägde sidan. Att bli sårad och lurad på detta sätt, förstörde en del av mig själv. Sen detta hände så har jag väldigt väldigt svårt att lita på folk. Det var till och med så illa att jag inte vill leva mer, jag var riktigt illa ute men sen så tog jag mig upp och hade det inte varit för mina vänner och familj så hade jag inte levt idag.

Med denna text vill jag säga: Utsende och pengar betyder inte ett skit, ta aldrig en tjej eller kille för utsende och pengar. Du anara inte hur mycket det sårar, du ska ta en tjej/kille för att du är kär i H*n och ser en framtid!