Tankarna snurrar runt, jag kan inte fokusera Det är knas, vet inte vad jag vill mera För allting bara drabbar mig, de känns så jävla sjukt

När man mådde som bäst, såklart att de har ett slut

 Och jag plågas av de, enda sen den dagen

 Då allting tog slut, o ingenting blev bra sen

Tankarna leker med mig, dom verkar ha kul

 För idag, så hoppas jag på en gud 

 Som kan ta mig tillbaka,ja vill känna känslan

 när man var där, o man kände sig älskad

När allting var bra, och lyckan fanns i luften

 Jag föll ner, och jag tog mig inte upp sen

Här är jag nu på gränsen mot stupet 

 Här är jag nu, på kanten mot slutet

 Lyckan som fanns, är nu ett minne blott

 Här nere på jorden så vinner man aldrig nått

 Samma skit samma knas, varje dag 

 Vill må bra, men alltid något i vägen 

 Och jag hittar inte svar, men ja 

 Tar ett andetag, o hoppas de går bra

 För det är svårt, vill va den ja en gång var

 det känns som allting bara stannar upp o jag vill inte mer de känns som jag andas för att andra ska få luft jag pallar inte de måste titta vidare på livet var e start ? jag vet snart inte längre hur de känns att må bra. jag fukuserar på den tiden som betyder men ryker i mitt minne jag försvinner in i bilder o saknar de där livet som jag en gång hade men allting är förbi jag måste bara glömma sluta drömma sluta önska alla lömska drömmar som jag drömt här

Jag måste ta ett beslut och det är massor som hela tiden fråger: Ska du förlåt han eller inte?

Jag blir helt galen och förvirrad av vad jag ska göra.

Jag har alltid tyckt att man ALDRIG någonsin ska förlåta otrohet och det tycker jag än men jag älskar verkligen och han är mitt liv så jag har börjat tänka: Kanske ska jag ge honom en andra chans?

Förlåta: Jag vill så gärna förlåta honom för jag älskar egentligen honom för mycket för att släppa han. Vi har så otroligt mycket minnen och jag vill ha så mycket mer minnen med honom. Jag älskar verkligen allt med honom till och med att han dricker direkt ur flaskan eller möjlkpaketet från kylen, även fast jag blir fullständigt galen så älskar jag honom för det. Varje gång jag är i hans närhet så känner jag mig som en prinsessa och han behandlar mig som hans egna prinsessa. Jag vill vara i hans famn hela tiden och jag älskar när han kysser mig på stan och håller mig tät tät intil framför andra tjejer. Jag var så lycklig med honom, jag har aldrig varit så lycklig.

Inte förlåta och gå vidare: Detta var nog det första alternativet som kom upp i mitt huvudet, för det har alltid varit vad jag har tänkt och tyck. Otrohet är ett så stort svik och man sårar sin partner så oehört mycket, man fattar inte ens hur mycket parntern får lida för det, och otrohet kan sitta i hela livet. Det känns lite som att om jag förlåter honom så acepterar jag hans otrohet, och det gör jag verkligen inte . Och jag kommer verkligen inte kunna lita på han på väldigt väldigt länge. Jag har problem med att lita på folk och nu har han gjort det ännu svårare för mig. Jag vet faktist inte hur han ska lyckas med att jag ska lita på honom igen. Och jag tänker verkligen på att han har haft sex med en annan, jag kan inte få ur den tanken ur mitt huvud. Jag drömmde till och med om det inatt och allt känns så overkligt.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra så nu tar jag till er hjälp, tycker ni jag ska förlåta han och ge han en ny chans eller ska jag gå vidare utan honom och hitta en ny kille som inte krossar mitt hjärta. Jag kanske bestämmer mig vad jag ska göra pgu er, för ni ger mig alltid bra råd och tips. Tack på förhand!

Det är väldigt många som tycker jag är lugn för att nyss blevit bedragen, många mennar det på ett positivt sätt.

 Men jag är verkligen verkligen inte lugn, jag vill inte ta ut allt på er så det är därför jag kanske verkar lugn, inersta inne så kokar jag verkligen. Jag vet verkligen inte var jag ska ta vägen. Det är så otroligt många kännslor och tankar som måste komma ut som jag är rädd för som jag vet kommer göra så ont och på tanke på hur dåligt jag har mått så är jag så rädd för att komma ditt igen.

Förut var jag mest ledsen och kunnde inte få stopp på mina tårar, jag gråter fortfarande största delen av dygnet, nätterna är värst, jag gråter ständigt då. Men nu börjar jag bli så fruktansvärt arg.

Arg för vad han gjorde mot mig. Vem fan tror han att han är som har rätt att såra mig så enormt mycket, att knulla en annan. Jag kan förstå att han var kåt, för vi bor ju 50 mil ifrån varandra, men ovasett hur kåt jag var så var jag inte otrogen mot honom, jag hade aldrig sex med någon annan. Detta tänder en glöd, att bevisa att jag kan hitta en så mycket bättre.

Sen kommer panniken och ångesten. Att aldrig kunna kalla honom för min älskling och få höra det från honom igen, att aldrig få ligga i hans famn igen, aldrig få kyssa honom igen, aldrig få säga: Jag älskar dig, du är mitt allt, och få höra honom säga likadant.

Det kommer jag ALDRIG få igen. Det gör jätte ont. Vi var ändå ihop i 2 år.

Sen kommer frågan, hur fan ska jag klara mig utan han? Han var mitt allt, han var mitt liv. Det var han som alltid kunnde få mig lugn som ingen annan kan, jag kännde en oehörd lugn när jag var i hans närhet. Jag vill inte tänka på ett liv utan honom men jag måste, ovasett hur ont det gör

Att jag är lugn är verkligen det sista jag är!

Imorgon ska jag skriva ett inlägg om vad ni tycker jag ska göra, ska jag förlåta eller inte, för mig är det rätt självklart

Jag hatar detta så jäva mycket. Jag är så oehörd sviken och sårad.

Självklart mennade jag inte att jag skulle ta livet av mig när jag skriv igår "snälla skjut mig någon" Det känns som en bra utväg just nu men självklart kommer jag inte göra det.

Jag har gått igenom svårare saker och detta ska inte få knäcka mig och falla tillbaka så jag mår så dåligt som jag har gjort. Men självklart mår jag skit just nu, jag troode verkligen att han var mitt livs kärlek, han som jag skulle dela mitt liv med, men fan vad fel jag hade.

Jag lyckades boka om mitt tåg egentligen så skulle jag åka 18.30 men jag orkade verkligen inte stanna kvar på hotellet och i den skit staden så jag fick betala en heldel men jag ville bara hem så tåget gick 09.10

När jag kom hem så väntade min syster, och några kompisar på perången och dom lämnar mig inte ensam nu. Hade jag inte haft dom nu så skulle det vara så mycket svårar, för nu kan jag sitta och prata med dom om hur jag känner och mina tankar, hade jag varit ensam så skulle det kunna gå åt helvete. Nu kan jag ligga i deras famn och gråta, det känns mycket tryggare då

Jag får pannik av detta. Jag får ångest och pannik av att veta vad han har gjort. Han vet vad jag har gått igenom och att jag inte skulle klarar av detta men ändå så gjorde han det.

Jag skrev ju egentligen inte vad som hännde igår.

Jag kom helt enkelt fram till att han hade varit otrogen, jag pratade med en kompis och alla pusselbittar kom på plats. Ni ska bara veta hur ont det gjorde, det var som tusen knivar i hjärtat.

Min kille var och tränna så när han kom hem så bad jag honom att sätta sig i soffan. Jag hade gråtit jätte mycket innan men lyckades sammla mig tillräckligt mycket för att se honom i ögonen och få fram ord. Jag sa att jag visste vad han hade gjort, och han nekade ju till allt och sa att han älskade mig och att jag var hans allt. Men sen så började jag verkligen stor gråta, och då la han armarna om mig och sa som det va och att han ångrade sig så mycket men jag slet mig ur hans grep och skrek rakt ut, du kan dra åt helvete ******, jag kan inte förlåta otrohet och det vet du. Det är slut.

Jag tog min vätska och började ta på mig skor och när jag precis är klar så ställer han sig vid dörren och då ser jag att han gråter, jag har bara sett det några få gånger tidigare. Han bad mig att stanna, att han var en idiot. Men jag tog bort hand arm och lyckades ta mig ut.

När jag kom ut på gatan så tittar jag upp mot hans balkong och där stog han och grät jätte mycket. Det bevisar för mig att han ångrar det men jag kan inte förlåta honom bara för att han ångrar sig.

Jag tog in på ett hotell och bara la mig på sängen och stor grätt, jag fick inte luft, det bliv mörkt för mig precis som det gjorde när jag mådde som sämst. Det är en hemsk upplevelse, jag kan inte kontrollera mig då. Allt bliv för mycket, och sår från förr gick upp. Jag grät konstant hela natten.

Sen på morgonen ringer jag min bästa kill kompis och bara säger: Snälla va på stationen om 4 timmar.

Tågresan var hemsk, jag försökte göra allt för att inte gråta och ta det lugnt, ta djupa andetag. Men det gick inte alls bra så jag satte på musik som alltid lugnar mig eftersom jag tänker på texten men det var sjukt jobbigt.

Mycket riktigt, så står min bästa kill kompis där och 3 andra kompisar + min syster, dom visste vad som hade hänt för han hade ringt och frågat var jag hade tagit vägen.

Jag hoppas att ni förstår, att jag inte kommer skriva så jätte mycket. Men när allt har lugnat ner sig lite, så kommer jag skriva mer, jag lovar. Ha det jätte bra, puss!   

Hoppas du är nöjd, för du har förstört mig!

Helvete! Denna helg har inte alls vairt som jag önskat, en av mina sämsta i hela mitt fucking liv. Nu är jag grymt ledsen och kan inte sluta gråta, jag hyperventilerar. Jag har fått reda på att min kille, som jag älskar överallt annat på jorden, som är hela mitt liv, som jag inte klarar av att leva utan har varit otrogen mot mig. Det gör så oehört ont att skriva, 2 olika killar har varit otrogna mot mig och redan första gången lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle bli så oehört sviken och sårad genom otrohet men så blev det igen. Min kille har varit otrogen, jag har la misstänkt det lite. Vi har bestämmt att vi alltid ska ringa efter vi har varit ute och festat men han ringde inte på natten och på morgonen så grät han när han ringde och han sa att det berode på att han saknade mig men sen har det gått massa rykten osv. Och så pratade jag med honom och efter många om och men så sa han sannigen och han skyllde på att han var full men han har alltid sagt att man inte kan skylla på det. Jag vet inte hur jag ska orka detta, jag hade nog med att min bror är död. Jag hatar livet just nu.

Jag skriver mer imorgon när jag är hemma

Snälla skjut mig!

Jag har fått flera kommentarer om att folk tycker synd om mig efter allt jag har varit med om. Många säger det till mig att det är ett mirakel att jag står här idag och kan vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!
Det är inte synd om mig, det var inget mirakel som gjorde så att jag kan stå här idag och säga det. Isåfall är det jag som är miraklet, jag har aldrig tyckt att det har varit lätt att leva, ända sen jag var liten har jag alltid haft oro för min bror, hur det skulle gå för honom med sitt missbruk. Det var knappt jag orkade dom åren med självhat och identitetkris, jag var så nära att falla ihop, och det gjorde jag flera gånger men jag tog mig upp igen och gav mig fan på att jag skulle lyckas. Alla killar som har playat mig, alla killar som har svikit och bedragit mig pgu mitt utsende, det har jag lagt bakom mig, men såren och gråten kommer alltid stanna. När jag tänker på allt jag har gått igenom, så fattar jag inte att jag orkade det. Men jag står här idag och är så fruktansvärt stolt över mig själv, det fanns stunder jag bara ville ta livet av mig, jag såg inget ljus helt enkelt, och det är en hemsk sitation, som folk tyvär liver i varje dag. Jag har fattat att det är så många som mår psykiskt dåligt, och har självmordstankar, och tro mig jag vet hur jävla tuff det är att kämpa i mot.

Detta inlägg är till er som mår pyskiskt dåligt och som har självmordstankar och till och med har gjort självmordförsök. Jag har 2 självmordförsök bakom mig, och jag skäms så för att säga det, jag är verkligen inte stolt över att jag har försökt ta mitt egna liv inte en gång utan 2 gånger.

Både gångerna har jag försökt kasta mig framför tåget, men när jag ståg där och väntade var jag för feg, jag fick pannik av tanken på hur min familj och mina vänner skulle reagera när dom fick reda på att jag hade begått självmord. Jag kunnde se framförallt min mamma och pappa framför mig när dom fick beskedet om att deras dotter valde att lämna dom, och jag ville inte att dom skulle få det beskedet. Alla som har självmordstankar eller har haft vet vad jag pratar om. Varför jag inte lyckades med mina självmordförsök var helt enketl för att jag inte kunnde lämna min familj, mina vänner, alla som brydde sig och älskade mig. Man sårar så oehört många genom att avsluta sitt liv, man inser det allt för sent, men att ta sitt eget liv är ett så stort svek, så det går inte att förklara. Framförallt till sina föräldrar, det är dom man sviker mest, det är dom som kommer ta på mig skulden.

Mina föräldrar tar på sig skulden för min brors självmord, dom gjorde så gott dom kunnde men det räckte inte. Och att se dom tänka: Jag var inte tillräcklig, det var mitt fel att min son tog självmord, jag var inte tillräcklig. Det knäcker mig. Ovasett vilken ålder du är i så kommer dom ta på sig skulden, för det är dom så har uppfostrat dig. Och att mista ett barn, det är obeskrivligt.Även fast det inte är deras fel för femöre, även om dom gjorde allt för dig så tar dom på sig skulden. Det är en av skällen till att man inte ska ta livet av sig, man sviker så oehört många.

En dag när jag var i skolan, jag var 15 år och allt blev svart för mig, jag hade kännt en oehörd huvudvärk och jag var yr och jag rammlade ihop i koriodoren och vaknar på sjukhuset. Jag hade slutat andas och slagit i huvudet ifallet i stengolvet. Där började dom utreda mig och jag fick diagnoserna: Pannikångest och psykisk sjukdom. Det var väldigt tufft för mina föräldrar, dom gjorde allt för mig och mina syskon men dom fick mig inte att må bra. Det kom en psykolog från psykiskaavdelningen och pratade ensam med mig och jag erkännde att jag hade försökt ta mitt liv för 1 vecka sedan så jag laddes in på en avdelnig på sjukhuset för ungdomar som var akut självmordsbenägna. Det känndes som ett jävla fängelse och dom bevkade mig hela tiden och jag mådde dåligare, dom pratade pratde och pratade med mig men det fick mig att må dåligare. Jag fick åka hem efter 1 vecka men var fortfarande självmordsbenägen, det gick 1 månad, av ständig ångest och pannik och jag var så nere, jag bara grätt och grätt och planerade i mitt huvud hur jag skulle lyckas ta mitt liv. Jag pratade i stort sett varje dag med en psykolog och jag hatade det, det var som om hon troode jag var en 3 åring. 1 månad efter så valde dom att ta in mig på ett hem för folk som mådde psykiskt dåligt och var självmordsbenägna. Det var jätte tufft för mig, första veckan fick jag inte träffa min familj eller vänner alls och när mamma och pappa kom efter en vecka och jag såg att pappa hade gråtit då fick det mig att tänka till för jag har aldrig sett pappa gråtit. Jag försökte verkligen att må bättre, att lysna på psykologerna och dom andra som bodde där och efter 4 månader så fick jag komma hem, och jag mådde faktist bättre men jag hade fortfarande självmordstankar. Jag fick sån otrolig hjälp av läkare,psykologer,familj, vänner, ja alla och att se dom jag älskade i ögonen och se deras oro för om jag skulle finnas kvar imorgon gjorde så otroligt ont så det är deras förtjänst att jag står här idag, för annars så skulle jag tagit livet av mig.

Jag tar på mig skulden av min brors död, jag gjorde mitt bästa, men det hjälpte inte, det hindrade inte honom från att lämna mig. Jag känner mig väldigt liten och misslyckat som människa när jag tänker så, och hade min bror hört det så skulle han säga att det inte alls var mitt fel, att jag gjorde allt jag kunnde. Ångesten efter någon som har tagit självmord, är enorm, jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig tills sömns för att jag saknar honom så mycket, och bara veta hur dåligt han mådde får mig pannikslagen. Mår man riktigt riktigt dåligt så är det inte alls lätt att tänka på att man kommer bli saknad, för man ser det som en utväg, en utväg till att slippa all ångest och pannik. När jag hade självmordstankar så tänkte jag alltid: Jag kommer inte försvinna, jag kommer aldrig lämna min familj och mina vänner, dom kommer bara aldrig se och höra mig mer. Och jag vet att det är många som tänker så för man vill ju aldrig lämna dom man älskar. Min bror hade en andlednig till att ta livet av sig, för han var så nere i sitt beroende så det gick bara ut för och vi alla vet att han har det bättre nu men jag hade ingen andlednig egentligen inte att ta livet av mig, hade jag gjort det hade jag varit jävligt feg och svag för jag mådde bara så jävla psyskiskt dåligt

Jag fick höra hela tiden att DET KOMMER BLI BÄTTRE. Jag ville bara spy på den mennigen, men det var ju rätt, det blev ju bättre. Kännslan man får när man äntligen vinner, när man äntligen mår ganska bra och självmordstankarna är borta, är en sån underbar kännsla så ni kan aldrig föreställa er, så många nätter man har gråtit sig till sömns, alla kännslor, alla tankar som var negativa och framförallt det mörka är borta, jag grät lycko tårar i en heldag. All den tiden jag hade lagt ner, den kampen man har mot sig själv är jävligt hård och jobbig men det är värt det. Mår man så dåligt kan man inte tänka att man en dag kommer må bättre och vara lycklig igen men man blir det. Så till alla er så vill jag bara säga: Det kommer bli bättre, spy på dom orden om ni vill, men det är sannigen, kämpa på, det kanske känns som om du står och trampar vatten men en dag kommer du må bra igen och kunna stå och vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!

Jag har kommit en bra bit på vägen till att må bra igen men jag har en lång bit kvar, det är trots allt bara 5 år sen jag bodde på det hämmet , och 3 år sen jag var självmordsbenägen. Att må psykysiktdåligt är en sjukdom, den är livshotade, man kan när som helst välja att lämna och det är det värsta beslut man kan göra. Jag vet att jag aldrig kommer må riktigt bra och jag vet att jag kan väldigt väldigt lätt kan falla tillbaka till självmordstankarna och det mörka. Vissa dagar är det som om allt kommer tillbaka och jag mår så fruktansvärt dåligt så jag inte kan ta mig ur sängen, det är hemskt att må så dåligt för man vet vad man kan göra, jag känner inte igen mig själv när jag mår så dåligt. Det är fortfarande en kamp för mig och kommer nog alltid vara. Jag orkar inte mer vissa dagar, jag orkar inte att kämpa som jag har lovat min familj och vänner.

Om ni vill prata med någon, och skäms för att berätta att ni mår dåligt och har självmordstankar, så får ni mer än gärna prata och berätta för mig. Jag vill mer än gärna hjälpa er som har självmordstankar och mår psykiskt dåligt, för jag vet hur tufft det är. Var inte rädda att skriva till mig och be om hjälp, för det stannar mellan dig och mig!

Skriv till mig på: sannigen@hotmail.com