Det börjar närma sig jul, bara 4 dagar kvar och det är med blandade kännslor, mest med sorg och total pannik.

I år är det allra första gången jag är utan min enda store bror och på 2 år så har jag inte en pojkvän. Både gör så sjukt sjukt ont men självklart gör det ondast att inte ha min bror hos oss.

Jag har skrivit det förut men han älskade julen, det var hans favorit högtid. Han var ju drog missbrukare men han försökte verkligen allt han kunnde för att vara drog fri på julafton och han lyckades nästan alltid. Jag vet inte hur jag ska orka denna julafton, jag vet inte hur mina föräldrar kommer orka. Han var alltid så sjukt glad och han köpte alltid julklappar i massor och han köpte saker som verkligen betyde något för en. Hela julafton så hade han alltid världens största leende på läpparna och han gick runt och skämmade med allt och alla och det smittade alltid av sig på alla andra så vi alla var toppen glada och det var en så otrolig stämmnig. Men iår vet jag inte hur det kommer bli. Jag vet att det aldrig kommer bli samma sak utan honom, aldrig samma glädje och stämmnig.  Det gjorde oehört ont för mig att köpa julklappar till en mindre. Han älskade att få julklappar vad han än fick så var han så extremt tacksam för vad man gav honom. I år så får jag inte se hans lycka när tomten läser upp hans namn och han öppnar paketet och han springer till mig och ger mig världens största kram.  Men jag har beställt  speciela stennar från internet där det står: God jul min älskade bror. Det blir hans julklapp, jag kommer lägga stennarna på hans grav på julafton. Det känns som en självklarthet att gå till hans grav på julafton, jag skiter i om mitt smink kommer rinna. Jag gråter redan nu för det kommer bli så sjukt tufft utan honom jag skulle göra vad som helst till och med ofra mitt liv för att få tillbaka honom på julafton.

Att inte vakna upp brevid han , att inte känna hans underbara läppar mot min kind och höra han säga: God jul min älskling. Jag får pannik utav detta. Han och jag var ihop i 2,5 år men det är ändå 2 år och 5 månader och man hinner bli så himla fäst vid en människa på den tiden. Att inte få sitta i soffan på julafton och få känna lyckan när jag får öppna hans paket och ge han världens största kyss kommer jag sakna. Jag kommer överhuvudtaget sakna någon att sitta i famnen och bara få myssa. En jul blir så mycket bättre när man har någon man verkligen älskar och delar sitt liv med. Jag kommer sakna hans leende för han hade det vackraste leendet i hela världen. Men nu får jag fira jul utan pojkvän och det gör ont men det var hans som valde det och jag tänker inte älta om det. Han fattade inte att jag kunnde ge honom hela världen.

Denna jul kommer bli den värsta i mitt liv, det är jag säker på. Jag vill inte ha jul just nu, det är för jobbigt, alldeles för smärtsamt. Jag är glad över att jag har sån stor och fantastisk släkt och vänner för annars så skulle jag inte orka med denna jävla jul. Jag måste göra mitt bästa för mina syskon, jag vet att dom också har det tufft och jag vill inte vara så självisk att förstöra deras jul, det är första  gången sen han dog jag verkligen har sett dom glada. Jag har lovat min lilla syster att sova med henne natten före och efter julafton och självklart får min lille bror också sova tsm med oss men han är lite större än henne och han är ju den där coola killen men han är väldigt sårbar på insidan. Jag har fått ligga många gånger brevid dom och tårkat deras tårar och försökt trösta dom och varje gång gör det lika ont för hade jag kunnat göra allt bra så hade jag gjort det men det kan jag inte, jag kan inte göra så att vi får honom tillbaka. Jag måste också göra mitt bästa för mina föräldrar, jag kan inte ens föreställa mig vad dom känner mitt i all julstress som tur är så är vi inte hemma hos oss i jul. Först ska vi vara hemma hos min farmor och farfar och fira jul med pappas sida på dagen sedan på kvällen hos mormor och morfar och fira jul med mammas sida.

Jag kommer sätta på mig den där masken som gör så att jag ser glad ut men jag kommer flera gånger falla ner i grått och inte orka mera. Jag vill inte att dom ska se den ledsna tjejen som inte orkar mer, inte på en julafton!

Hej på er! Inte ofta jag sitter alldeles ensam hemma på en Fredag kväll för som sagt jag är en fest tjej men nu när jag har Fido kan jag inte gå ut lika ofta och jag stannar gärna hemma med honom, så nu när han ligger brevid mig i soffan och sover så tänker jag skriva om hur jag lyckades sluta skära mig.

Jag har skärt mig sedan jag var 14 år och nu är jag 20, och det är verkligen verkligen inget jag är stolt över och vill vissa upp.

Många människor tänker: Dom som skär sig vill bara ha uppmärksamhet.

Såklart som fan att vi inte vill ha uppmärksamhet, jag fattar inte ens hur en människa kan tänka så om människor som skaddar sig själva. Hade vi viljat ha uppmärksamhet så hade vi skärt oss i ansiktet osv bara för att folk ska se. Vi som skär oss är inte stolta över att vi skär oss och vi mår så dåligt.

Jag började som sagt att skära mig när jag var 14 år gammal, egentligen är det ganska sent för dom flesta som börjar skära sig börjar redan i 10 års åldern, men det är självklart olika till persson till persson och hur dåligt man mår.

Första gången jag skärda mig var faktist av en ren olyckshändelse jag var jätte trött och skulle skära upp sallad till tacos, jag var ensam hemma för mina föräldrar jobbade och mina syskon var i skolan. Jag hade varit hemma den dagen och klagat på migrän fast egentligen var jag bara för trött för att gå. Jag råkade slinta med kniven så att jag skärde mig i handleden och jag kommer ihåg precis som det vare igår vilken kick jag fick. Det var som jag upptäckte en drömm värld, min alldeles egen som ingen skulle få ta del av. Jag tryckte lätt med kniven mot min hud och jag älskade hur jag såg att jag fick ett sår. Ibörjan så gjorde jag bara lätta sår och inte alls djupa som fort gick bort men sen så blev det allt djupare och jag strävade efter att få se blod, se mitt blod rinna för fullt. Jag älskade smärtan, jag troode till 110% att jag förtjännade det och det är det värsta man kan tänka för man blir helt blind. Man ser inte såren som kan skappar själv hur illa dom ser ut och man vet verkligen inte när gränsen är nådd.

Jag satt inne i mitt rum en dag och skära mig och skärde mig, jag slutade aldirg, tårarna bara rann och jag skakade. Jag var i min egna värld och allt var mörkt jag var som besatt. Jag skulle precis sätta kniven mot min pulsårder för att få slut på allt lidande, jag visste att om jag skärde mig där så skulle jag bli en ängel och det var det jag ville då. Precis då kom min mamma in, jag var inte beredd på att hon skulle komma för hon skulle egentligen komma hem om 3 timmar, hon skrik världens hemska skrik, det kom verkligen från hjärtat jag hörde på hennes skrik att hon verkligen ville ha kvar mig i livet, hon russade fram och slåg kniven hur min hand och satte sig brevid mig och sa: Men älskade gumman vad har du gjort med dig själv?

Sedan så ringde hon till min psykolog och la in mig på akut psyk avdelnigen. Hade inte mamma kommit så hade skärandet bli min död.

Jag fick medicin, jag fick lugnade, jag pratade och pratade. Du kan få hur mycket medicin som helst, du kan prata och få hjälp i massor. Men det är DU som måste bestämma dig för att skärandet måste få ett slut. Och det är jätte svårt, för jag har fallit tillbaka väldigt väldigt många gånger.

Det finns inte magiska mediciner, det finns inga magiska tips som gör att du slutar. Men det här är mina tips som funkar för mig:

Göm knivar och vassa föremål när du mår dåligt, för mår man dåligt så gör man vad som helst för att må bra.

När du känner att du mår dåligt, man känner oftast på sig att man kommer skära sig så var med någon.

 Var med någon som känner till att du skär dig som kan hindra dig att skära dig. För jag lovar försöker du skära dig så kommer perssonen stoppa dig.

Prata med en persson som du vet hjälper dig. Man får en mycket klarare bild när man har pratat med någon och väljer oftast ett annat beslut än det du hade innan du pratade.

Belönna dig själv när du har varit nära att skära dig men lyckas stå i mot. Det kommer stärka ditt självförtroende något enormt och du kommer få det mycket lättare att stå imot nästa gång för då kommer du veta att du lyckades förra gången.

Om du misslyckas och inte kan stå imot att skära dig utan gör det ändå så sluta inte kämpa, man misslyckas alltid någon gång   .

Men först och främst: Tro på dig själv, bestäm dig verkligen för att göra allt du kan för att stå i mot och kämpa för det. Du kommer inte komma någonstans om du inte tänker kämpa.

Jag skärde mig först i armarna men sen så slutade jag med det för att kunna gå i lite sexigare kläder så då skärde jag mig på magen, låren, ryggen osv.

Jag skär mig fortfarande men det är väldigt väldigt sällan, och ovasett om jag inte kan stå i mot och skär mig så slutar jag inte kämpa för jag vet att jag en dag kommer bli helt oberonde av att inte skära mig även fast det är en lång tid kvar.

Jag hoppas ni hade någon hjälp av detta, och har ni mer frågor så är det bara höra av sig.

Förlåt om det finns många stav fel men jag blir så ivrig när jag skriver

Nu sitter jag i soffan med en bild på dig framför mig och stor gråter. ALLT SOM HAR MED SAKNAD OCH SORG KAN DRA ÅT HELVETE FÖR JUST NU HÅLLER DEN PÅ ATT DÖDA MIG!

När jag äntligen troode jag hade någorlunda hade kommit på fötter, när jag någorlunda troode jag mådde bra så faller allt. Allt som jag har byggt upp rassar. All kämpande, alla tårar har varit helt jävla mennigslöst. För varje gång allt rassar så tar det dubbelt så mycket tid och ork att orka bygga upp allt igen. Och jag orkar inte bygga upp allt igen.

Jag träffade våra syskon idag, och dom ser verkligen inte ut att må bra. Jag som syster kan se att dom inte mår bra på flera meters avstånd för dom är precis som dig och mig super glada och spraliga i grund och botten. Jag vill göra allt jag kan för att dom ska må bra men jag kan inte det och det gör jätte ont för dom måste själva sörja och sakna och det kan jag inte göra åt dom, men kunnde jag så skulle jag det. Vi har ju 2 syskon och både är mindre än oss så när du åkte in på behandlingshem osv så förståg dom inte men jag fattade och därför har vi ett starkare band och det är tuffast för mig. Det är våra små syskon som ger mig kraft till att orka, orka kämpa vidare för deras skull. För det här tar nästan knäcken på dom och dom skulle aldrig orka att sörja både sin storebror och storasyster.

Jag har i stort sett suttit med din minnessida på facebook hela dagen. När du dog så gjorde jag och din bästa vän en privat minnessida där alla som kännde dig kunnde dela sin sorg. Just nu har vi 3759 "vänner" och det är så otroligt underbart att få läsa allt från saknad och sorg till minnen. Och få all stöd från folk det är guld värt.

Du hade så otroligt mycket vänner, och det är verkligen få som säger något dummt om dig. Du var en underbar persson, som hade väldigt lätt för att få vänner och behålla dom för du var så oehört omtänksam och tänkte alltid på andra först.

Jag försöker verkligen skriva i ord hur mycket och jag älskar och saknar dig men det går fan inte, och kommer aldrig göra för det finns inte ord som beskriver det!!!

Jag fick en kommentar igår av en tjej som läser mina inlägg och texter väldigt väldigt noga och hon undrade vad jag mennade med det här: Vill jag må bra får jag börja med en sak, förlåta mig själv och ge tillbaka mitt liv, för det var det jag stal.

Hon ville veta vad jag mennade med att förlåta mig själv.

Jag måste egentligen förlåta mig själv för vad jag har gjort mot mig själv, men det är inget jag kan förlåta innan jag har slutat med det och jag har inte det, jag kommer nog göra det i hela mitt liv.

Nu pratar jag om fysiskt och psykiskt misshandel mot mig själv som jag har gjort och håller på med än. Och det är verkligen inget jag är stolt över, för vem vill ha sår på armarna, vem vill vara på botten? Ingen!

Jag började med att misshandla mig själ pykiskt, det är nästan värre än fysiskt, för det är så svårt för man tänker hela tiden och tankarna om sig själv går aldrig att komma ifrån som du kan komma bort från misshandeln.

Jag kränkte mig själv dagligen, jag tänkte saker om mig själv som är förbjudna och som på lång sikt gjorde att jag tappade hoppet om mig själv, att jag troode att jag inte klarade ett skit, att jag inte hade en framtid. Att göra så mot sig själv det är helt ofattbart men jag gjorde och gör det än men nu gör jag det i mildaregrad.  Jag klarade inte av saker som jag egentligen klarade och det var bara för att jag sabbade för mig själv medvetet.

Efter jag hade misshandlat mig själv pyskiskt så över gick det fysiskt.

Jag började skära mig, jag älskade verkligen kännslan, jag vill få ont. Jag skärde mig så illa att jag fortfarande har ärr kvar men det är inte på armarna. Första tiden så gjorde jag det på armarna och då var det löst men sen så övergick det till hårdare och hårdare för mitt självhat var så starkt och jag ville se mig själv lida. När jag skärde mig så hårt så bliv det stora ärr som tog flera månader att läka så då var jag rädd för att någon skulle se det så då började jag skära mig på andra ställen. Jag skärde mig på mage, låren, ryggen där jag kom åt mm. Jag älskade kännslan av att se såren blöda så mycket, och det hemska var att jag verkligen verkligen troode på att det skulle hjälpa mig, men det hjälpte ju mig inte jag fick inte ut några kännslor förutom självhat.  

Jag lyckades iaf misshandla mig fysiskt för min mamma kom på mig så hon gömmde alla knivar och vassa föremål och jag hamnade på hem osv där jag inte lyckades. Och jag hade tolt pannik när jag inte fick skära eller skada mig på något annat sätt, för jag var så besatt av smärtan.

Men att sluta misshandla mig själv psykiskt kommer jag nog aldrig göra, det märks inte på mig att jag verkligen misshandlar mig själv psykiskt men jag gör det. Jag försöker verkligen stå i mot men mitt självhat är för starkt.

Jag måste förlåta mig själv för vad jag har gjort, jag misshandlar fortfarande fysiskt men inte alls så mycket och grovt. Hade jag inte slutat göra det så hade jag till slut lyckas ta mitt liv för jag var helt inne i det jag gjorde och ovasett hur ont det gjorde så forsätte jag, jag var i min egna värld där jag var djävulen och min kropp bara lydde.

Jag hade ingen respekt för mig och än idag så har jag fortfarande väldigt lite respekt.

Jag känner att jag måste få skriva av mig till min bror för idag så saknar jag min bror något enormt mycket. I Torsdags var det 7 månader sen han valde att lämna oss.

Varför jag saknar honom idagmer än vad jag brukar göra, saknaden är något enormt efter honom jag saknar honom varje dag, varje natt, varje timme, varje minut varje sekund.

Men idag saknar jag honom extra mycket. Alltid när jag har varit ute och festat så på morgonen ringde alltid han och sa: Tjena syrran är du på topp idag?

Det är dom här små sakerna som gör så förbannat jävla ont. Jag kom på mig själv med att jag låg och väntade på att han skulle ringa imorse, men det gjorde han inte och då fall jag ner i gråt.

När all saknad och sorg kommer över mig blir jag så förbannad på dig. Varför i helvete gjorde du så mot mig? Du hade lovat att aldrig lämna mig igen, att alltid finnas där och du visste du visste så jävla bra att jag skulle må så dåligt igen om du tog ditt liv men du gjorde det. Jag har ställt mig frågan om och om igen varför varför varför? Med tiden har jag fått svar på det. Du hade inget annat val, du hade 2 val och det var att forsätta leva och knarka ihjäl dig eller få slut på ditt lidande. Du hade kämpat så enormt mycket och jag vet det men jag önskar att du hade försökt mer. Jag visste inerst inne att något av dom här valen skulle ske men jag blundade för det.

Jag var på din grav förut, det är så otroligt fint. Det är massvis med blommor,ljus,kort. Folk har inte glömmt bort dig, du lever kvar och det är så många som saknar dig så otroligt mycket. Du kan inte ens föreställa dig hur många det är som saknar dig och hur mycket vi skulle vilja få dig tillbaka. Jag skulle göra precis allt för att få dig tillbaka men ibland vill jag inte det. Det är så jävla hemskt att skriva jag vill inte att min bror ska komma tillbaka men det är för att du skulle knarka ihjäl dig och lida så mycket mer än vad du har gjort.

Julen börjar närma sig och det var din favorit tid på året, du försökte alltid vara drog fri på jul och lyckades nästan alltid. Du var så full med lycka och liv. Du gjorde min och dina vänner och våran familjs jul dom bästa man någonsin kan ha. Men nu vet jag inte hur den här julen kommer bli, det enda jag vet är att denna julen kommer bli hemsk och väldigt väldigt jobbig.

Jag pratade med en av dina absolut närmaste vänner i Torsdags och han saknar dig så enormt mycket. Han och jag satt och pratade i 3 timmar, det känns så skönt för han och jag förstår varandras kärlek och saknad till dig. Han berättade att han skulle bli pappa och det gjorde han med ett så stort och lyckligt leende men så så försvann leendet på han och en tår rann ner från hans kind och han sa: Johans dröm var att bli drogfri och skaffa tjej och kinds.

Det var din dröm och du kämpade verkligen för att uppfylla den drömmen men du lyckades inte.

Jag lever kvar för dig, jag lever på alla våra minnen och jag  vet att du är stolt över mig. Jag älskar och saknar dig något enormt mycket. Puss brossan

Om man slutar fejka, bryter man ihop då? Och om man bryter ihop, är det en
underbar chans att få bygga upp sig själv på nytt?

Idag tänker jag skriva om att fejka att man bra, vilket jag har en väldigt stor efarenhet av. Det är sorligt med sant, jag har fejkat att jag mått bra i stort sett så länge jag kan minnas och gör än idag.

Jag är en jävel på att få alla att tro att jag mår bra och att mina leenden och skratt är äkta.

När jag mådde som sämst så var det en kamp att bara komma upp ur sängen, jag mådde så dåligt att jag aldrig fick lugn och ro, jag kunnde aldrig lugna ner mig så pass att jag kunnde sova. Jag kom inte upp vissa dagar för att pyskiskt och fyskiskt så funkade jag inte,.Mitt psyke bliv bara sämmre när jag låg och grät så att jag inte kunnde få luft och tänka så mycket som jag gjorde. Jag mådde verkligen inte bra fysiskt, kroppen behöver sömn för att fungera och min kropp fick inte det.

När jag väl kom upp så började det stora arbetet med att sminka över tröttheten. Jag hade överdrivet mycket smink men det var bara för att ingen skulle se att jag inte mådde bra. Mina ögon var röda och svullna av all gråtande, jag hade possar under ögonen, min hy var jätte förstörd. Det såg inte alls bra ut med all smink men det döljde iaf allt det där.

Jag kunnde inte heller bära linnen och t-shirtar med korta armar vissa perioder, jag skärde mig. Jag älskade hur ont det gjorde, för jag tyckte att jag förtjänande det. Men sen så slutade jag med det för att alla sa: Du har en sån fin kropp, vissa upp den istället för att dölja den.

När jag väl skulle till skolan (jag mådde som dåligast i årkurs 8:an 9:an första ring och andra ring)

Det var oehört jobbigt för mig, det krävde en oehörd styrka av mig för att orka spela. Spelet som jag spelade det var jätte hårt, det gick ut på att få allt och alla att tro att jag var världens gladaste och lyckligaste persson. Jag skrattade och gav leende på leende, men inuti mig så skrik jag av smärta. Jag fick låsa in mig på toaletten flera gånger för att orka spela, jag grät av mig och kom ut och spelade spelet igen.

När jag kom hem så fall jag ihop, jag gick raka vägen upp till mitt rum och kasstade mig i sängen och grät i flera timmar. När jag hörde steg i trappan så försökta jag sluta gråta omedelbart.

Jag fick väldigt bra betyg, det kan vara helt tvärtom för andra som mår dåligt att dom får dåliga betyg. Men för mig kämpade jag verkligen för att försöka leva ett bra och normalt liv. Jag ville vara den duktiga flickan.

Än idag så fejkar jag, jag gör det hela tiden. Jag kan konsten att lura människor men inte dom som verkligen känner mig. Frågar dom hur jag mår och jag svarar genom att ge dom världens största leende och säger att allt är bra så ger dom mig en skarp blick som tränger igenom mig och så säger dom: Du mår inte alls bra, sluta fejka nu *****

Jag har sagt så många gånger till mig själv: Sluta fejka nu *****, varför ska du fejka, du mår inte bra, ditt liv suger.

Jag har lärt mig på min resa och kommer lära mig mer att fejka leder bara till att man mår dåligare. Det finns människor som kan hjälpa dig om du bara vill släppa in dom. Jag vet hur svårt det är att släppa in dom och för mig så har jag fortfarande inte lärt mig det.

Fejka inte!

Är du ledsen så gråt, men skratta INTE om du inte är glad!

Jag är kvar på samma plats men jag har kämpat och slitigt. Jag vet att det blir bättre men jag har inte kännt det hittitlls. Jag fastnar i tankar och försöker ta mig loss. Jag tänker på den dagen det hände något med mig. Men nu vet jag vart jag står och jag behöver inte veta. Jag bröt upp med mig själv och jag gick av på mitten. Jag har kastat mina minnen, jag har saknat och glömt. Men det var jag och världen som kämpade till döds. Jag höggs i ryggen, vad var det som hände?  Jag menar, det skulle bli bättre.  Jag har förändrats så mycket. Jag vet knappt vem jag är och vart tog den gamla personen vägen, som alltid fanns där? Jag tror inte att  jag vet vem jag är.
 
Jag förlorade min tro när jag släppte mitt förflutna. Men jag vet mycket väl att jag en dag kommer att le. Men nu när jag sitter här och skriver rinner tårarna ner. När livet sviker är det bra att veta vem man är. Men när ena halvan av mig slutade att förstå. Att när jag sviker finns det inte mycket kvar. Och jag glömmer aldrig bort det, det gör ont mer för varje dag.
 
Jag blev lämnad här som tack för hjälpen? Jag delades i två och försökte greppa tag i andras händer. Jag försökte göra allt men min andra halva gjorde fel. Löften om att bry sig fanns inte längre. Jag var ärlig mot mig själv men var det såhär det skulle bli? I så fall trodde jag fel om hela mig själv och mitt liv. Varför hände det här? Ett misstag som förändrade allt. Förändrade hela min värld!
 
Såklart jag vill känna lugn, men jag ser att det inte går. För varje gång jag försöker, river jag upp gamla sår. Jag har inte förlåtit mig själv för jag kan inte ta emot det. Och all skit som jag fått ta. Jag är fan värd det! Vill jag må bra får jag börja med en sak, förlåta mig själv och ge tillbaka mitt liv, för det var det jag stal.
 
Alla minnen stannar kvar och alla stunder som jag skrattat, det är bara det jag vill ha tillbaka. Så när livet sviker är det kanske bra att vara två. Men ena halvan av mig själv har slutat att förstå. När jag försvinner finns det inte mycket kvar. Och jag glömmer aldrig bort det som hänt, för det gör ont mer och mer för varje dag.

Jag ligger i min säng och tussen tankar snurrar i mitt huvud.Jag känner hur en tår rinner ner från min kind och när natten är slut så kommer 1000 tårar hunnit rena. Jag försöker somna, fly från verkligheten och tankarna. Varför får jag aldrig lugn och ro? Varför ska jag få lida och kämpa fast jag inte har någon kraft. Snart kommer jag falla! Såna här nätter får mig att känna mig så liten och svag, JAG ORKAR INTE!!!