Detta är till alla som inte tror att man kan ha ett långdistands förhållande;

Jag och min kille bor 50 mil från varandra, det är väldigt väldigt långt och ibland så känns det som 50.000 mil. Jag har skrivit om hur jag och han träffades: http://sannigen.bloggplatsen.se/2011/10/23/6510024-jag-ar-din-du-ar-min-vi-ar-varandras/

Jag visste vad jag gav mig in på när han och blev ihop, men jag kunnde inte ge upp bara för att det är 50 mil mellan oss, jag visste att detta skulle bli något stort mellan oss. Det är väldigt jobbigt att ha 50 mil i mellan en själv och den man älskar, ibland kan det kännas skit hopplöst, och jag kan sakna honom så otroligt mycket. Har man tur så bor ens kille i samma stad och man kan träffas jämt. Men jag kan inte träffa mina älskling jämt, vi försöker träffas varannan helg, men ibland kan det dröja flera veckor innan vi träffas för både han och jag jobbar helg. Att inte träffa sin pojkvän på 2 veckor eller mer det är tufft alltså, jag kan ligga och gråta mig tills sömn. Men en av det positiva sakerna med ett långdistans förhållande är faktist att man börjar uppskata varandra mer, vi tar verkligen vara på den tiden vi får vara tillsamans. Och när man ser den andra på tågstation så får man tillbaka den där kännslan man fick när man precis hade träffas för första gången. När vi träffas så kan vi inte släppa ögonen från den andra, det är en underbar kännsla att få somna i hans famn när vi inte har setts på länge. Att bara få höra han andas gör så att jag sover som en prinsessa i min famn. Jag känner mig verkligen som en prinsessa, för han behandlarr mig verkligen som det. Han brukar alltid säga: Du är min alldeles egna prinsessa. Och varje gång blir jag lika glad. En av  dom viktigaste delarna i att ett långdistands förhållande ska funka är att man MÅSTE lita på varandra. Ni vet ju att jag har väldigt svårt att lita på folk så i början var det riktigt riktigt jobbigt för mig för jag visste inte vad han gjorde när vi inte träffades eller pratade, det jobbigaste var när han skulle ut och festa, det finns massor med snygga tjejer där utte och man gör väldigt dumma saker när man är full. Det tog ett tag innan jag kunnde lita på honom helt, men nu litar jag på honom till 110% och jag har inte en oron längre för att han ska träffa en annan för jag vet att han aldrig skulle göra så med det jag gått igenom. Man måste verkligen ha regelbunden kontakt, man måste prata varje dag för att må bra. Han är faktist den som ringer mest, och i flera förhållanden är det bara tjejen som får ringa till killen för att dom ska prata men jag är jätte glad att han ringer så mycket som han gör, han och jag pratar i flera timmar per dag och vi har alltid saker att prata om och jag skrattar alltid, han kommenterar det flera gånger att jag skrattar när vi pratar men då brukar jag svara tillbaka: Såklart jag skrattar jag är ju glad för att få prata med min älskling.
Vi sms:ar väldigt mycket också, vi skickar nog runt 50 sms per dag, det låter kanske jätte mycket men det blir väldigt lätt så att man skickar så mycket för man vill så gärna prata med den perssonen. Dom bästa sms:en är på morgonen, han börjar alltid jobba före mig på morgonen och då skickar han så underbara sms så dom gör min dag, jag får alltid en bra start på dagen genom det. Ibörjan var jag rädd för att han inte skulle vara sån som vissade kännslor, men han vissar så mycket kännslor och vågar säga och beskriva sina kännslor, och varje gång vi är ute på stan ihop så går vi tät tät ihop och när det kommer ett tjej gäng så trycker han mig extra nära för att visa att han har tjej och att han är så stolt för att jag vill vara hans tjej. Vårat mål är att vi ska flytta ihop och det är inte alls långt kvart nu, vi är redo att ta nästa steg och skaffa familj för jag är säker på att han och jag kommer leva ihop tills dödenskiljer oss åt.

Det går visst att ha ett långdistans förhållande, det är tufft men kärleken övervinner allt!

Människans värsta och största fiende är sig själv, det är verkligen så. I Detta inlägg tänker jag skriva om självförtroende för man kommer så långt på ett bra självförtroende, har man inget självförtroende, tror man inte på sig själv så är man själv sin största fiende. Jag har väldigt väldigt svårt att lita på folk, jag har några riktiga nära kompisar som jag vet att jag kan lita på, men man får inte mitt förtroende bara sådär, man måste förtjäna det och det tar väldigt lång tid för mig att kunna lita på en persson. Sådärför har jag alltid fått lita på mig själv, jag vet vad jag går för, jag vet vad jag kan. Men mitt självförtroende har inte alltid varit såhär bra, det har funnits perioder i mitt liv där jag har tappat hoppet om mig själv, där jag inte tror att jag klarar av något, att jag bara är störd idiot som inte kommer någonstans i livet. Killar kan verkligen förstöra en tjejes självförtroende, och blir man sårad så är det väldigt svårt att få tillbaka ett bra självförtroende. Men det jag har upplevt har jag blevit så mycket starkare av, och jag har klarar och orkat så mycket mer i mitt liv än vad jag trodde. Jag har haft mycket sorg här i livet, nu låter det som om jag är jätte gammal men jag är i 20 års åldern, när det händer något sorgligt, t.ex när man förlorar en persson som står en väldigt nära och som man älskar så då får självföretroendet en stor smäl. Mitt upp i min stora sorg där jag försökte kämpa varje dag men bara sjunk djupare och djupare så såg jag på min familj och mina vänner hur oroliga dom var för att dom inte skulle ha kvar mig, att jag inte skulle orka mer och jag ville inte att dom skulle ha den oron, dom hade också en stor sorg. Så jag bestämmde mig för att jag måste orka, jag kan inte bara ge upp, inerst inne orkade jag inte mer men jag kämpade varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund för att inte gå under och idag kan jag stå här och säga: Att jag klarade det, jag är fortfarande inte hel, men nu vet jag att jag kommer orka denna sorg och jag är så stark. För det jag gått igenom det är riktigt tufft, men nu vet jag vad jag går för och nu kan ingen förstöra mitt självförtroende.

Jag vet hur det är att inte gilla sig själv, att inte kunna aceptera den man är och ser ut. Jag brottades med detta i 2 år när jag var 14-16 år, då var det riktigt jobbigt. Jag kunnde inte acptera mig själv, i mina ögon var jag en värdelös ful slampa som inte skulle lyckas här i livet. Det är väldigt hårt att tänka så om en själv, och när jag berättade det för mina kompisar så fattade dom inte för dom tyckte jag var en underbar persson med ett underbart utsende. Men så såg jag inte mig själv. Ibland kunnde jag inte ens se mig själv i spegeln för tårarna bara rann. Jag ställde mig denna frågan flera gånger om dagen: Vem är jag, varför blev jag just jag?

Jag hade en identitet kris, och jag vet att det är många som har det i tånoren men det fattade jag inte då, då troode jag att det bara var jag som kännde så. Men jag kämpade verkligen för att gilla mig själv, och jag blev ihop med "skolans snygging" och då började jag gilla mig själv ,för han var verkligen så snäll mot mig och han vissade verkligen att han älskade mig och han sa flera gånger om dagen att jag var så vacker och jag kännde att han verkligen mennade det för han visste om hur jag kännde och han ville bevisa för mig att jag inte var jag en värdelös ful slampa som inte skulle lyckas här i livet. Och jag är så tacksam, jag kan aldrig han tacka nog för han fick mig verkligen att tycka om mig själv och till och med älska mig själv.

Kom ihåg alla tjejer och killar, ni är specila, ovaset hur ni ser ut och hur ni är så är ni värdefulla och det finns folk som verkligen älskar dig för den du är. Du ska tycka om dig själv och vara stolt. Och säger någon till er eller säger ni till er själva att ni aldrig kommer klara detta så peppa er själva och rytt ifrån och visa dom eller er själva att ni visst klarar detta, att ni är starka. Det finns ingen som dig och ingen kan ta din plats!