Detta är till alla som inte tror att man kan ha ett långdistands förhållande;

Jag och min kille bor 50 mil från varandra, det är väldigt väldigt långt och ibland så känns det som 50.000 mil. Jag har skrivit om hur jag och han träffades: http://sannigen.bloggplatsen.se/2011/10/23/6510024-jag-ar-din-du-ar-min-vi-ar-varandras/

Jag visste vad jag gav mig in på när han och blev ihop, men jag kunnde inte ge upp bara för att det är 50 mil mellan oss, jag visste att detta skulle bli något stort mellan oss. Det är väldigt jobbigt att ha 50 mil i mellan en själv och den man älskar, ibland kan det kännas skit hopplöst, och jag kan sakna honom så otroligt mycket. Har man tur så bor ens kille i samma stad och man kan träffas jämt. Men jag kan inte träffa mina älskling jämt, vi försöker träffas varannan helg, men ibland kan det dröja flera veckor innan vi träffas för både han och jag jobbar helg. Att inte träffa sin pojkvän på 2 veckor eller mer det är tufft alltså, jag kan ligga och gråta mig tills sömn. Men en av det positiva sakerna med ett långdistans förhållande är faktist att man börjar uppskata varandra mer, vi tar verkligen vara på den tiden vi får vara tillsamans. Och när man ser den andra på tågstation så får man tillbaka den där kännslan man fick när man precis hade träffas för första gången. När vi träffas så kan vi inte släppa ögonen från den andra, det är en underbar kännsla att få somna i hans famn när vi inte har setts på länge. Att bara få höra han andas gör så att jag sover som en prinsessa i min famn. Jag känner mig verkligen som en prinsessa, för han behandlarr mig verkligen som det. Han brukar alltid säga: Du är min alldeles egna prinsessa. Och varje gång blir jag lika glad. En av  dom viktigaste delarna i att ett långdistands förhållande ska funka är att man MÅSTE lita på varandra. Ni vet ju att jag har väldigt svårt att lita på folk så i början var det riktigt riktigt jobbigt för mig för jag visste inte vad han gjorde när vi inte träffades eller pratade, det jobbigaste var när han skulle ut och festa, det finns massor med snygga tjejer där utte och man gör väldigt dumma saker när man är full. Det tog ett tag innan jag kunnde lita på honom helt, men nu litar jag på honom till 110% och jag har inte en oron längre för att han ska träffa en annan för jag vet att han aldrig skulle göra så med det jag gått igenom. Man måste verkligen ha regelbunden kontakt, man måste prata varje dag för att må bra. Han är faktist den som ringer mest, och i flera förhållanden är det bara tjejen som får ringa till killen för att dom ska prata men jag är jätte glad att han ringer så mycket som han gör, han och jag pratar i flera timmar per dag och vi har alltid saker att prata om och jag skrattar alltid, han kommenterar det flera gånger att jag skrattar när vi pratar men då brukar jag svara tillbaka: Såklart jag skrattar jag är ju glad för att få prata med min älskling.
Vi sms:ar väldigt mycket också, vi skickar nog runt 50 sms per dag, det låter kanske jätte mycket men det blir väldigt lätt så att man skickar så mycket för man vill så gärna prata med den perssonen. Dom bästa sms:en är på morgonen, han börjar alltid jobba före mig på morgonen och då skickar han så underbara sms så dom gör min dag, jag får alltid en bra start på dagen genom det. Ibörjan var jag rädd för att han inte skulle vara sån som vissade kännslor, men han vissar så mycket kännslor och vågar säga och beskriva sina kännslor, och varje gång vi är ute på stan ihop så går vi tät tät ihop och när det kommer ett tjej gäng så trycker han mig extra nära för att visa att han har tjej och att han är så stolt för att jag vill vara hans tjej. Vårat mål är att vi ska flytta ihop och det är inte alls långt kvart nu, vi är redo att ta nästa steg och skaffa familj för jag är säker på att han och jag kommer leva ihop tills dödenskiljer oss åt.

Det går visst att ha ett långdistans förhållande, det är tufft men kärleken övervinner allt!

 

Nanja

26 oktober 2011 19:02

fin blogg! du skriver vackert!

http://leahna.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag mår bra efter omständigheterna. Mamma börjar må bättre och återhämtar sig fint och det gör våran familj med. Sen Johan dog så har vi varit splitrade på något sätt och det här har varit som en väckarklocka för oss alla och vi har börjat om från bö...

Bloggen är väldigt lagd åt sidan för mig och jag vågar inte riktigt gå in och kolla statistiken för jag tror jag har förlorat för många av er läsare kanske till och med er alla, för jag har lovat mer och mer inlägg att jag ska bli med aktiv och jag h...

Hej på er. Nu har jag lite tid och ork att försöka få ur mig ett vettigt inlägg, skriv ett inatt som aldrig publicerades för det var väldigt rörigt och osammanhängande. Som jag skriv har min mamma fått en hjärtattack och det är för 19 dagar sen och d...

Hej på er, om jag nu har några läsare kvar. Jag vet att jag har lovat gång efter gång att bli mer aktiv och skriva mer det har jag försökt det svär jag på, men det händer saker hela tiden som gör att jag har svårt att orka blogga svårt ens att kunna ...

Åh herregud vilken usel bloggare jag är! Men ni vet varför och det tycker jag gör min blogg lite charmig. Jag börjar återhämta mig från det svarta eller vad jag ska säga, jag kan inte säga att jag återhämta från min deperation för det gör jag verklig...