Detta inlägg kommer bli väldigt jobbigt att skriva, för det är så djupt och personligt, jag skriver väldigt personliga och djupa inlägg, det är det bloggen är grundad på men detta är väldigt jobbigt att berätta och prata om överhuvudtaget men vill ändå skriva detta för att jag vet att det kan hjälpa andra i samma sitation och kanske kan ni hjälpa mig, för jag är verkligen inte bra på att vara stark just nu. 1 Maj så tog min bror livet av sig genom att hoppa framför ett tåg, han var bara 25 år.  179 dagar är det sen han valde att avsluta sitt liv. Vi tar det från början så ni fattar. Min storebror var världens bästa storebror tills han började med drogerna, innan så var han den stolta och beskydande brosan som alltid fanns där. Han och jag lekte och kom väldigt bra everens när vi var små, och han och jag höll alltid varandra i handen när vi gick på stan men sen märkte jag att han tyckte att det var lite pinsamt men han ville inte säga något för att han var rädd för att såra mig, vi har jätte kul som små.  När han började 7:an och bytte skola där bara sjuor,åtto och nior gick så gick allt åt helvete rent sagt ut. Han hammnade i fel gäng, han började röka och snusa och skolka. I 8:an så började han med knark, i början var det inte så tunga droger men det var så pass tunga så att han tvingades bo på ett ungdomshem, jag bådde verkligen jätte dåligt den tiden han bodde där för jag är 5 år yngre än vad han är, så när han gick i 8:an gick jag i 3:an jag fattade inte så mycket men jag var så rädd för att han aldrig skulle komma hem igen. Han kom hem efter 4 månader för dom på hemmet kunnde inte kontrolera honom. Han sjunk längre och längre ner i skiten och började skita helt i skolan och jag tyckte det var så konstigt att han var så hård och elak mot alla men inte mot mig, han var som vanligt mot mig.  Han började festa och var inte hemma så ofta. Socialen fick gripa in och satte han på ett ungdoms hem när han var 16 och när han var 17 år så kom han ut. Ungdomhemmet hade inte förändrat honom ett skit, han forsätte att dricka och knarka, det blev bara värre och värre och ju äldre jag blev ju ondare gjorde det för jag hade en ständig oror för vad osm skulle hände. När han var 18 så flyttade han ut, 1 dag efter hans föddelesdag, han flyttade till sin kompis som tyvär var lika dan som han. Jag försökte hålla kontakten med honom men jag var bara 13 år. Han kom hem på föddelsedagar och högtider, det var väldigt sällan jag fick se min bror, så klart det gjorde ont för mig, jag fick växa upp med en bror som knarkade och drack, det är som en hemsk mardrömm, som man aldrig vaknar upp från. Jag blev större och vi kom faktist varandra närmare, för jag både psykist dåligt, jag har skrivit om det förut att jag hatar både min insida och utsida och hade en identiet kris. Jag försökte verkligen få honom att sluta med allt det där och bli som en normal människa, jag ville inget annat än att han skulle bli min gammla bror. Han var en helt annan när han drack och knarkade. Tiden gick och vi hade kontakt men det gjorde mer och mer ont i mig, för han sjunk bara längre ner i skiten, och jag orkade inte, jag hade ståt ut med det nästan hela min uppväxt. 30 April så bjud han ut mig på middag och vi hade det jätte trevligt och mysigt och på väldigt länge hade jag faktist hopp om att han skulle bli som vanligt igen. Så det kom som en rejäl chock när jag var hos mamma och pappa för att fika när 3 poliser och 1 präst kommer hem och säger att han han har valt att läma oss, det var som en kniv i bröstet. Han kämpade verkligen på slutet med att lägga av och bli som en vanlig persson men det kom för sent han skulle kämpat för länge sedan. Han var så nere i skiten så han kunnde aldrig ta sig upp igen. Det är väldigt jobbigt utan honom jag var hans lilla tjej, han sa alltid det och jag kan fortfarande höra det i mitt huvud. Jag brottas med sorgen och saknaden från honom och det är tuff, men jag vet att han har det bättre i himmlen. Jag kommer alltid älska och sakna honom. Ända sen han dog så har jag kännt av hans närhet, jag tror att det är han som har fått mig att orka, orka forsätta leva.

BÖRJA ALDRIG ATT KNARKA, SNÄLLA GÖR INTE DET FÖR DET ÄR SÅ SVÅRT ATT SLUTA! NI ANAR INTE HUR MYCKET NI SÅRAR OCH FÖRSTÅR ERA VÄNNER OCH FAMIJ NÄR NI KNARKAR. Jag har upplevt det här i hela min uppväxt och jag har sett hur mycket knark kan förstöra en persson, pröva aldrig knark inte ens en gång för det kan förstöra hela erat liv! DET ÄR INTE VÄRT DET!

 

"Amatörmeteorologen"

26 oktober 2011 18:29

En beskrivning av riktig och äkta syskonkärlek. Kan verkligen förstå att det gör ont nu.

http://myweather.bloggplatsen.se

 

evaekroth

26 oktober 2011 20:02

Jag blir så berörd av det du skriver och förstår att sorgen är tung. Jag är dubblt så gammal mot vad du är och jag har levt ett liv i missbruket själv men är ren sedan 1999. Jag har fyra barn och de två minsta har samma pappa. Han hade ett tungt missbruk som slutade med ett LVM(omhändertagande) där han tog sitt liv genom hägning. Han var mycket trasig men hade önskat honom ett långt liv. Själv har jag gjort ett tolv steg som jag kan tycka synd att din bror inte fick möjlighet till.
Men även om din bror inte lever så kan du gå ett anhörig program ALANON, där kan du få hjälp och kanske även förstå mer i livet i missbruket. Lycka till!!

http://jollyjumper

 

Mindoriii

26 oktober 2011 20:08

Stackars dig! Min bror dog för ett årsen han var 18.
Tycke verkligen synd om dig,:(
Livet går vidare ändå......♥

http://kawii-things.bloggplatsen.se

 

ems

27 oktober 2011 12:13

Hej!
Jag fick rysningar när jag läste detta!
Jag hoppas att det kommer en tid för dig där du får ro med sorgen och ser dem goda minnena.
Jag lider verkligen med dig!
Värmande kramar till dig!

http://teardrops.bloggplatsen.se

 

cornelia

27 oktober 2011 13:59

Jag ÄLSKAR din blogg, den e jätte bra.
Sorgligt att din bror tog själv mod, och drogade!
Jag tycker jätte synd om dig!

Puuzzzz!!!

http://corneliasorenson.bloggplatsen.se

 

sanna

27 oktober 2011 14:29

fin blogg. följas via bloglovin?:)

http://www.yankhornline.blogg.se

 

Anonym

30 oktober 2011 19:25

Så sorgligt ! Jag fick tårar i ögonen när jag läste. Jag är för det mesta ledsen för att mina föreldrar är skilda osv. Men när jag läser detta förstår jag att det kunnat vara värre.

Tusen kramar!^^

http://nittioniolife.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag mår bra efter omständigheterna. Mamma börjar må bättre och återhämtar sig fint och det gör våran familj med. Sen Johan dog så har vi varit splitrade på något sätt och det här har varit som en väckarklocka för oss alla och vi har börjat om från bö...

Bloggen är väldigt lagd åt sidan för mig och jag vågar inte riktigt gå in och kolla statistiken för jag tror jag har förlorat för många av er läsare kanske till och med er alla, för jag har lovat mer och mer inlägg att jag ska bli med aktiv och jag h...

Hej på er. Nu har jag lite tid och ork att försöka få ur mig ett vettigt inlägg, skriv ett inatt som aldrig publicerades för det var väldigt rörigt och osammanhängande. Som jag skriv har min mamma fått en hjärtattack och det är för 19 dagar sen och d...

Hej på er, om jag nu har några läsare kvar. Jag vet att jag har lovat gång efter gång att bli mer aktiv och skriva mer det har jag försökt det svär jag på, men det händer saker hela tiden som gör att jag har svårt att orka blogga svårt ens att kunna ...

Åh herregud vilken usel bloggare jag är! Men ni vet varför och det tycker jag gör min blogg lite charmig. Jag börjar återhämta mig från det svarta eller vad jag ska säga, jag kan inte säga att jag återhämta från min deperation för det gör jag verklig...