Jag ligger här ensam i min säng och tänker tillbaka på mitt liv, på mitt 21 åriga liv. När jag gör detta så både ler jag och gråter. Jag ler för att jag är så oehört stolt över mig själv, att jag lyckas gått igenom allt, det är inte många som skulle ha vartit så starka. Jag gråter för att det är gjort så oehört ont, att det har förstört mig och jag vet att jag har mycket mer kvar att gå igenom som jag senare hoppas på att kunna skratta åt.

Livet har inte varit nådigt mot mig, ständigt gett mig något att kämpa mot. Jag har aldrig kännt riktigt att livet leker, livet är perfekt och jag mår verkligen så bra som man kan må. Alltid har det varit något som gjort fått mig att falla, att skrika att jag inte orkar något mer som fått mig att inte vilja leva mer. Och jag börjar faktist tro att det här är vad mitt liv är uppbyggt på och ska vara, att ständigt kämpa att ständigt gråta och skrika mig tills sömns att ständigt inte vilja leva. Det känns hemskt att börja tro så men i mina 21 år har jag hela tiden haft motgånger. Alla har motgångar men dom motgångar jag har haft och kommer få ska fan ingen ha. Dom är inte männskiliga.

Min pappas brors tjej är kristen och hon säger alltid till mig när det är som tuffast; Gud ger dig dom här motgångarna för att du klarar dom ovaset hur svåra dom är. Hade han gett dom till någon annan så kanske dom personerna inte klarat detta, motgångarna hade blivit deras död. Men du är en kämpande ängel och är bland dom starkaste änglar han har och han vet att du klarar vilken som helst motgång.

Kanske är det så, kanske är det menningen att jag ska få dom här motgångarna för att ingen annan ska få dom och det tröstar mig lite. För jag vill verkligen inte att någon ska gå igenom det jag gått och går igenom. Det finns inga ord för vilket helvete det är. Och kan jag rädda någon från det så gör jag det.

Hade jag inte haft dom har motgångarna så skulle jag inte vara den tjejen jag är idag. Då hade det sprutat glädje och lycke från mig. Då hade jag festat hela tiden, bara brytt mig om mitt osv. Men idag är jag oehört mogen ungefär som en 50 åring. Jag sätter alltid mina nära och kära först för att jag är rädd för att förlora dom. Idag är jag stark men inte tillräckligt stark men en dag kommer jag bli så stark så att inget och ingen kommer någonsin kunna få mig att falla. Den dagen kommer bli min bästa i mitt liv, och då kan jag äntligen börjar leva

 

Annie

9 februari 2012 06:43

Det kommer bli bra tillslut, och om det inte är bra är det inte slut än, hoppas de bli bättre stumpan :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag mår bra efter omständigheterna. Mamma börjar må bättre och återhämtar sig fint och det gör våran familj med. Sen Johan dog så har vi varit splitrade på något sätt och det här har varit som en väckarklocka för oss alla och vi har börjat om från bö...

Bloggen är väldigt lagd åt sidan för mig och jag vågar inte riktigt gå in och kolla statistiken för jag tror jag har förlorat för många av er läsare kanske till och med er alla, för jag har lovat mer och mer inlägg att jag ska bli med aktiv och jag h...

Hej på er. Nu har jag lite tid och ork att försöka få ur mig ett vettigt inlägg, skriv ett inatt som aldrig publicerades för det var väldigt rörigt och osammanhängande. Som jag skriv har min mamma fått en hjärtattack och det är för 19 dagar sen och d...

Hej på er, om jag nu har några läsare kvar. Jag vet att jag har lovat gång efter gång att bli mer aktiv och skriva mer det har jag försökt det svär jag på, men det händer saker hela tiden som gör att jag har svårt att orka blogga svårt ens att kunna ...

Åh herregud vilken usel bloggare jag är! Men ni vet varför och det tycker jag gör min blogg lite charmig. Jag börjar återhämta mig från det svarta eller vad jag ska säga, jag kan inte säga att jag återhämta från min deperation för det gör jag verklig...