Jag har alltid haft tecken på när det börjar gå riktigt ut för när jag är riktigt nära botten. Och ett av tecknet är när jag blir rädd för min spegelbild, när jag inte känner igen flickan jag ser. Och nu har det blevit så igen.

Den senaste veckan så har jag inte kunnat se mig själv utan att tänka; Vad fan är det som händer med mig!? Jag vill inte stå och gråta för att jag blir rädd för hur jag ser ut. Jag vill ha ett leende på läpparna, inte tårar som rinner ner längs min kind, jag vill ha ögon som tindrar av lycka och inte av sorg och smärta. Att jag kan låta det gå så långt att jag ser ut som ett vrack. Förr så hade jag alltid kraft att lägga på 1000 lager med smink för att ingen skulle se hur jag mådde. Jag ville ju att alla skulle tro att jag var så glad och lycklig. Men nu orkar jag inte ens det längre. Jag låter mina ögon vara stora och röda, jag låter min hy vara rödflamig, jag låter mitt hår se risigt ut. Jag känner inte igen min egen spegelbild.

Det gör ont att det här påverkar mig så oehört. Jag känner bara hur allt bara går åt helvete och snart snart kommer jag ligga på botten igen. Och då kommer jag höja handen och slå sönder alla speglar. Jag tål inte min egen spegelbild