Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv så det inte finns. Jag fall tillbaka i mitt självskaddande betende. Jag mår så dåligt, jag ser inget ljus nu bara mörker det är bläcksvart. Ända sen R dog så har jag gråtit konstant till och med när jag är ute på stan kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag bliv för svag och tog fram kniven som hjälp. Hjälp till att lugna ner mig, det låter hemsk jag vet men att dra kniven längs mina armar får mig lugn. Det värsta var att jag kom på medans jag gav mig själv djupa sår att jag hade glömmt kännslan som jag får när jag skär mig. Jag har lyckas att stå i mott i 3 månader och var så nära att bli helt fri från skiten men ett enda snesteg kan förstöra allt ihop. Nu är min vänster arm full med ärr, och dom är djupare än vad dom brukade.

Snart är det en vecka sen R dog och det har varit en mardröm. När han fanns i livet och jag mådde så här dåligt hade han varit hos mig och låtit mig ligga i hans famn och gråta. Jag kommer aldrig glömma vad han brukade säga, hans röst ekar i mitt huvudet hela tiden och jag ser hans ansikte överallt. Känns så sjukt alltihop, först min bror och nu R. Just nu så orkar jag inte mer, jag orkar inte kämpa. Jag hade kommit en bra bit på vägen med sorgen efter min bror men nu måste jag gå igenom allt det här med sorgen från R. Fattar ni nu varför jag säger; Vad jag än gör, ovaset hur mycket jag än kämpar så faller jag tillbaka till helvetet?

Jag försöker verkligen förstå att han är borta, men jag väntar fortfarande på att R ska komma igenom dörren och krama om mig som han alltid brukade göra. Jag vill inte inse att han är borta, jag behöver honom mer än någonsin. Jag behöver hans famn, jag behöver hans tröstande ord, jag behöver hans stöd, jag behöver allt med honom. Jag har 5 vänner som i stort sett vet allt om mig och som förstår mig på riktigt, jag har massor med vänner men få som jag verkligen litar på men du har jag bara 4 för han var en utav dom. Såklart som fan att det kommer göra ont att sörja honom för vi stog så nära varandra.