Hej! Jag vet att jag inte har bloggat på ett bra tag, det sista inlägget gjorde jag den 15. Och jag tänker inte säga förlåt för det har liksom inte gått att blogga. Efter R begravning så rassade allt samman, chocken la sig och jag insåg att han verkligen var död. Jag fick den där ovälkommna tiden att verkligen känna och börja tänka. Innan så var det så mycket, stöta vänner och hans familj, planera begravningen. Jag stog honom väldigt nära, hans mamma har alltid sagt att jag var en del av deras familj så jag har lagt ner så mycket kraft och tid på att hjälpa dom för jag vet som sagt hur det är att förlora sin bror och son. Men nu måste jag fokusera på att vara stark och sörja. Allt känns så jäkla mennigslöst, jag hade kommit en bra bit på vägen med min brors död men nu har jag bakat så oerhört många steg och nu börjar jag om med R död.

Han var inte bara en vän för mig, han var så oerhört mycket mer. Han var den bästa, allt man någonsin kan dröma om. Och att gud bara valde att avsluta hans liv är för mig ofattbart. Men jag försöker tänka såhär; R var för fin för att vara här på jorden. Nu är han en av dom finaste och godhjärtade änglar i himmelen. Jag saknar honom så oerhört mycket och det är så tomt i mitt liv. Faktist lite tomare än när min bror dog. Jag hade inte så jätte mycket kontakt med min bror pgu drogmissbruk. Men med R så hade jag kontakt jämt, nästan dygnet runt. Jag kommer faktist inte ihåg att vi inte har pratat eller träffas på mer än 1 dygn. Det var som en oskriven lag som vi hade att ringa och träffas varenda dag. Vi hade så grymt kul, allt bliv så mycket bättre i hans närhet. Och han var en hjälpte i nöden för mig så många gånger. Jag visste att han verkligen alltid fanns där för mig, och jag har aldrig kännt mig lugnare när jag fick vara i hans stor och värma famn. När jag mådde som dåligast så flyttade han in hos mig, han vägrade att ta chans att förlora mig. Det är så lätt att säga; Gå vidare nu, han är död och det finns inget du kan göra åt det. Men det är så grymt svårt att släppa taget, sluta hoppas på att han inte kommer tillbaka.

Han var väldigt bra på att sjunga och när han såg att jag mådde jätte dåligt så sjöng han den här låten, och jag vet att han mennade vart enda ord.:

Du är snäll, du är alldeles för snäll för ditt bästa.
Du vill alltid alla så väl.
Du är skör, jag vet du har varit med om det mesta.
Det finns så många ärr i din själ.

Vill du gråta, så lägg ditt huvud här på min axel.
Gråt tills alla tårar tar slut.
Denna världen, den kan nog inte allt vara så vacker.
Inte gjord för sånna som du.

Så ge mig det mörka, och ge mig det svåra.
Jag lovar jag orkar, jag bär åt oss båda.
Räddaren i nöden, jag ska göra allt jag kan.
Ända in i döden, jag ska aldrig gå nånstans.
Räddaren i nöden, jag är här och slåss för dig.
Ända in i döden.

Du är trött, du vill inte följa med mig på festen.
Orkar inte skratta och le.
Det är svårt, jag vill hjälpa när du är så här ledsen.
Det ordnar sig, du kommer få se.

Så ge mig det mörka, och ge mig det svåra.
Jag lovar jag orkar, jag bär åt oss båda.
Räddaren i nöden, jag ska göra allt jag kan.
Ända in i döden, jag ska aldrig gå nånstans.
Räddaren i nöden, jag är här och slåss för dig.
Ända in i döden.

Så ge mig det mörka, och ge mig det svåra.
Jag lovar jag orkar, jag bär åt oss båda.
När allting går sönder, så finns alltid du och jag.

Räddaren i nöden, jag ska göra allt jag kan.
Ända in i döden, jag ska aldrig gå nånstans.
Räddaren i nöden, jag är här och slåss för dig.
Ända in i döden.