Jag har alltid haft tecken på när det börjar gå riktigt ut för när jag är riktigt nära botten. Och ett av tecknet är när jag blir rädd för min spegelbild, när jag inte känner igen flickan jag ser. Och nu har det blevit så igen.

Den senaste veckan så har jag inte kunnat se mig själv utan att tänka; Vad fan är det som händer med mig!? Jag vill inte stå och gråta för att jag blir rädd för hur jag ser ut. Jag vill ha ett leende på läpparna, inte tårar som rinner ner längs min kind, jag vill ha ögon som tindrar av lycka och inte av sorg och smärta. Att jag kan låta det gå så långt att jag ser ut som ett vrack. Förr så hade jag alltid kraft att lägga på 1000 lager med smink för att ingen skulle se hur jag mådde. Jag ville ju att alla skulle tro att jag var så glad och lycklig. Men nu orkar jag inte ens det längre. Jag låter mina ögon vara stora och röda, jag låter min hy vara rödflamig, jag låter mitt hår se risigt ut. Jag känner inte igen min egen spegelbild.

Det gör ont att det här påverkar mig så oehört. Jag känner bara hur allt bara går åt helvete och snart snart kommer jag ligga på botten igen. Och då kommer jag höja handen och slå sönder alla speglar. Jag tål inte min egen spegelbild

Jag ligger här ensam i min säng och tänker tillbaka på mitt liv, på mitt 21 åriga liv. När jag gör detta så både ler jag och gråter. Jag ler för att jag är så oehört stolt över mig själv, att jag lyckas gått igenom allt, det är inte många som skulle ha vartit så starka. Jag gråter för att det är gjort så oehört ont, att det har förstört mig och jag vet att jag har mycket mer kvar att gå igenom som jag senare hoppas på att kunna skratta åt.

Livet har inte varit nådigt mot mig, ständigt gett mig något att kämpa mot. Jag har aldrig kännt riktigt att livet leker, livet är perfekt och jag mår verkligen så bra som man kan må. Alltid har det varit något som gjort fått mig att falla, att skrika att jag inte orkar något mer som fått mig att inte vilja leva mer. Och jag börjar faktist tro att det här är vad mitt liv är uppbyggt på och ska vara, att ständigt kämpa att ständigt gråta och skrika mig tills sömns att ständigt inte vilja leva. Det känns hemskt att börja tro så men i mina 21 år har jag hela tiden haft motgånger. Alla har motgångar men dom motgångar jag har haft och kommer få ska fan ingen ha. Dom är inte männskiliga.

Min pappas brors tjej är kristen och hon säger alltid till mig när det är som tuffast; Gud ger dig dom här motgångarna för att du klarar dom ovaset hur svåra dom är. Hade han gett dom till någon annan så kanske dom personerna inte klarat detta, motgångarna hade blivit deras död. Men du är en kämpande ängel och är bland dom starkaste änglar han har och han vet att du klarar vilken som helst motgång.

Kanske är det så, kanske är det menningen att jag ska få dom här motgångarna för att ingen annan ska få dom och det tröstar mig lite. För jag vill verkligen inte att någon ska gå igenom det jag gått och går igenom. Det finns inga ord för vilket helvete det är. Och kan jag rädda någon från det så gör jag det.

Hade jag inte haft dom har motgångarna så skulle jag inte vara den tjejen jag är idag. Då hade det sprutat glädje och lycke från mig. Då hade jag festat hela tiden, bara brytt mig om mitt osv. Men idag är jag oehört mogen ungefär som en 50 åring. Jag sätter alltid mina nära och kära först för att jag är rädd för att förlora dom. Idag är jag stark men inte tillräckligt stark men en dag kommer jag bli så stark så att inget och ingen kommer någonsin kunna få mig att falla. Den dagen kommer bli min bästa i mitt liv, och då kan jag äntligen börjar leva

Dom senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på vad jag ska göra med den här bloggen, jag älskar ju att skriva men framförallt er underbara läsare. Går inte att beskriva kännlsan av att gå in och läsa alla era underbara kommentarer!

Jag har det väldigt tufft just nu med R död, och jag kommer skriva och berätta mer om det lite senare. Känns så overkligt att skriva om att han är död, för mig är han inte död och kommer aldrig bli det heller.

Men iaf, jag har tänkt väldigt mycket på om jag ska vara anonym eller inte. När jag först tänkte tanken på att börja blogga om det jag gått igenom var det en självklarhet att jag ska vara anonym, inte säga vem jag är och absolut inte lägga ut bilder på mig. Jag har alltid blivit tagen för mitt utsende och min kropp. Det kanske låter jävligt dumt och som om jag är självgod men så har det alltid varit och jag vill inte att ni ska läsa min blogg för mitt utsende skull för att se snygga bilder. Men det kanske skulle underlätta om jag slutade vara anonym. Säga vem jag är och lägga ut bilder. Det känns mer personligare!

Tankarna snurrar runt och runt, och jag kommer verkligen inte fram till något svar så nu vänder jag mig till er läsare. Ska jag förbli anonym eller berätta vem jag är!?

Dom senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på vad jag ska göra med den här bloggen, jag älskar ju att skriva men framförallt er underbara läsare. Går inte att beskriva kännlsan av att gå in och läsa alla era underbara kommentarer!

Jag har det väldigt tufft just nu med R död, och jag kommer skriva och berätta mer om det lite senare. Känns så overkligt att skriva om att han är död, för mig är han inte död och kommer aldrig bli det heller.

Men iaf, jag har tänkt väldigt mycket på om jag ska vara anonym eller inte. När jag först tänkte tanken på att börja blogga om det jag gått igenom var det en självklarhet att jag ska vara anonym, inte säga vem jag är och absolut inte lägga ut bilder på mig. Jag har alltid blivit tagen för mitt utsende och min kropp. Det kanske låter jävligt dumt och som om jag är självgod men så har det alltid varit och jag vill inte att ni ska läsa min blogg för mitt utsende skull för att se snygga bilder. Men det kanske skulle underlätta om jag slutade vara anonym. Säga vem jag är och lägga ut bilder. Det känns mer personligare!

Tankarna snurrar runt och runt, och jag kommer verkligen inte fram till något svar så nu vänder jag mig till er läsare. Ska jag förbli anonym eller berätta vem jag är!?

Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv så det inte finns. Jag fall tillbaka i mitt självskaddande betende. Jag mår så dåligt, jag ser inget ljus nu bara mörker det är bläcksvart. Ända sen R dog så har jag gråtit konstant till och med när jag är ute på stan kan jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag bliv för svag och tog fram kniven som hjälp. Hjälp till att lugna ner mig, det låter hemsk jag vet men att dra kniven längs mina armar får mig lugn. Det värsta var att jag kom på medans jag gav mig själv djupa sår att jag hade glömmt kännslan som jag får när jag skär mig. Jag har lyckas att stå i mott i 3 månader och var så nära att bli helt fri från skiten men ett enda snesteg kan förstöra allt ihop. Nu är min vänster arm full med ärr, och dom är djupare än vad dom brukade.

Snart är det en vecka sen R dog och det har varit en mardröm. När han fanns i livet och jag mådde så här dåligt hade han varit hos mig och låtit mig ligga i hans famn och gråta. Jag kommer aldrig glömma vad han brukade säga, hans röst ekar i mitt huvudet hela tiden och jag ser hans ansikte överallt. Känns så sjukt alltihop, först min bror och nu R. Just nu så orkar jag inte mer, jag orkar inte kämpa. Jag hade kommit en bra bit på vägen med sorgen efter min bror men nu måste jag gå igenom allt det här med sorgen från R. Fattar ni nu varför jag säger; Vad jag än gör, ovaset hur mycket jag än kämpar så faller jag tillbaka till helvetet?

Jag försöker verkligen förstå att han är borta, men jag väntar fortfarande på att R ska komma igenom dörren och krama om mig som han alltid brukade göra. Jag vill inte inse att han är borta, jag behöver honom mer än någonsin. Jag behöver hans famn, jag behöver hans tröstande ord, jag behöver hans stöd, jag behöver allt med honom. Jag har 5 vänner som i stort sett vet allt om mig och som förstår mig på riktigt, jag har massor med vänner men få som jag verkligen litar på men du har jag bara 4 för han var en utav dom. Såklart som fan att det kommer göra ont att sörja honom för vi stog så nära varandra.