I detta inlägg tänker jag skriva om att vara självgod och egoistisk, jag skriv ju ett inlägg om självförtroende men det är verkligen inte samma sak. självgodhet är i mina ögon verkligen inte bra, man tror att man är bättre, störe och vackrare än alla andra och har rättigheter att sätta sig på folk och trycka ner dom, man tror helt enkelt att man är bäst och alla andra är sämst. Detta är vad jag tycker, självklart finns det inget rätt och fel vad man tycker om självgodhet, men detta är vad jag upplevt själv med självgodhet. Jag vet inte om det är värre om tjejer eller killar är det. Killar kan bli väldigt elaka om dom är självgoda, dom kan tro att dom kan sätta sig på tjejer och behandla dom som skit, och det hatar jag verkligen. Tjejer kan bli jävligt hårda, tjejer är faktist elakare än vad killar är mot varandra (självklart är det inte alltid så), t.ex en tjej kan tro att hon är så jävla snygg och få vilken kille som helst, det kan vara på krogen. Ser jag en sån tjej så vill jag bara kräkas, ofta så spelar dom på utsende och vill bara ha sex och bli rika dom spelar ett sånt jävla hårt och fult spel och vill göra allt för att vinna dom skiter i om dom måste döda sin egen mamma , och jag fattar inte varför. Jag hade en kompis för länge sedan som fick en flickvän som var så självgod, hon troode aldrig på att hon kunnde göra något fel, det var alltid andra som hade fel och hon rätt. Ingen fick säga något till henne, inte ens att hon skulle dra upp byxorna lite för dom hade åkte ner eller att hon hade något i ansiktet, sa man något sånt så bröt tredjevärldskrigt ut. Att bli ihop med en tjej eller kille som är självgod är väldigt svårt, jag såg på min kompis hur jobbigt han hade det för han fick inte ens säga något negativt, det var bara hon som fick det. Egoistisk och självgodhet behöver inte hänga ihop, en persson kan vara jätte självgod men inte egoistisk och tvärtom. Att vara egoistisk för mig är att man skiter i alla andra och bara tänker på sig själv, jag tänker inte jag skriva att jag hatar såna perssoner, för hata är ett väldigt starkt ord. Men man måste faktist tänka på någon annan än sig själv. Det finns människor i världen som har det tusen gånger så svårare som dig som måste ha hjälp.
Jag skulle aldrig kunna vara egoistik, min vänner och familj går alltid förre mig själv, jag sätter dom alltid i första hand. När min kompis mådde väldigt väldigt dåligt för hans blevande fru dog i en bilolycka så var jag tillsamans med honom så fort jag hade tid  jag har väldigt olika tider när jag jobbar, ofta så jobbar jag kväll, jag jobbade hela kvällen och sen så kom jag hem till honom och fanns vid han sida hela natten och dagen och sen jobba, så höll jag på tills jag visste att han inte skulle göra något dummt. Jag skiter i om jag inte mår bra, bara dom jag älskar mår bra. Och jag skulle aldrig klara av att förlora någon och inte veta att jag fanns där för h*n. Jag säger alltid till min familj och vänner: Jag finns alltid här, du kan komma hem till mig, du kan ringa ovaset om det är mitt i natten så tar jag i mot dig med en bamse kram,jag finns alltid här och kommer alltid göra.

Självgodhet och egoistiskt kan försvinna här ifrån, för vi behöver inte, och alla ni som är självgoda och egoistiska, sluta upp med det tänk på dom ni älskar i stället och vi är alla lika värda, ovasett hur vi ser ut och är som perssoner!

Jag vill tacka för alla jätte fina kommentarer ni skickade igår, det värmde verkligen och ju mer beröm jag får och ju mer jag får bekräftat att ni gillar och känner igen er i mina inlägg så kommer jag skriver mer och verkligen gå in för det här. Så ett stort jätte tack till er alla! Det var några som undrade om jag hade någon mail eller hade bloglovi´n men det hade jag inte, såklart jag hade en mail och msn men eftersom tanken är ju att jag ska vara anonym så skapade jag en mail där ni kan kan kontakta mig, mailen är: Sannigen@hotmail.com var INTE rädda för att kontakta mig, det vore jätte roligt om ni gjorde det!

och här kan ni följa mig på Bloglovi´n: http://www.bloglovin.com/blog/3016032/sannigen?claim=j2armpgpbpa">Följ min blogg med Bloglovin

Detta inlägg kommer bli väldigt jobbigt att skriva, för det är så djupt och personligt, jag skriver väldigt personliga och djupa inlägg, det är det bloggen är grundad på men detta är väldigt jobbigt att berätta och prata om överhuvudtaget men vill ändå skriva detta för att jag vet att det kan hjälpa andra i samma sitation och kanske kan ni hjälpa mig, för jag är verkligen inte bra på att vara stark just nu. 1 Maj så tog min bror livet av sig genom att hoppa framför ett tåg, han var bara 25 år.  179 dagar är det sen han valde att avsluta sitt liv. Vi tar det från början så ni fattar. Min storebror var världens bästa storebror tills han började med drogerna, innan så var han den stolta och beskydande brosan som alltid fanns där. Han och jag lekte och kom väldigt bra everens när vi var små, och han och jag höll alltid varandra i handen när vi gick på stan men sen märkte jag att han tyckte att det var lite pinsamt men han ville inte säga något för att han var rädd för att såra mig, vi har jätte kul som små.  När han började 7:an och bytte skola där bara sjuor,åtto och nior gick så gick allt åt helvete rent sagt ut. Han hammnade i fel gäng, han började röka och snusa och skolka. I 8:an så började han med knark, i början var det inte så tunga droger men det var så pass tunga så att han tvingades bo på ett ungdomshem, jag bådde verkligen jätte dåligt den tiden han bodde där för jag är 5 år yngre än vad han är, så när han gick i 8:an gick jag i 3:an jag fattade inte så mycket men jag var så rädd för att han aldrig skulle komma hem igen. Han kom hem efter 4 månader för dom på hemmet kunnde inte kontrolera honom. Han sjunk längre och längre ner i skiten och började skita helt i skolan och jag tyckte det var så konstigt att han var så hård och elak mot alla men inte mot mig, han var som vanligt mot mig.  Han började festa och var inte hemma så ofta. Socialen fick gripa in och satte han på ett ungdoms hem när han var 16 och när han var 17 år så kom han ut. Ungdomhemmet hade inte förändrat honom ett skit, han forsätte att dricka och knarka, det blev bara värre och värre och ju äldre jag blev ju ondare gjorde det för jag hade en ständig oror för vad osm skulle hände. När han var 18 så flyttade han ut, 1 dag efter hans föddelesdag, han flyttade till sin kompis som tyvär var lika dan som han. Jag försökte hålla kontakten med honom men jag var bara 13 år. Han kom hem på föddelsedagar och högtider, det var väldigt sällan jag fick se min bror, så klart det gjorde ont för mig, jag fick växa upp med en bror som knarkade och drack, det är som en hemsk mardrömm, som man aldrig vaknar upp från. Jag blev större och vi kom faktist varandra närmare, för jag både psykist dåligt, jag har skrivit om det förut att jag hatar både min insida och utsida och hade en identiet kris. Jag försökte verkligen få honom att sluta med allt det där och bli som en normal människa, jag ville inget annat än att han skulle bli min gammla bror. Han var en helt annan när han drack och knarkade. Tiden gick och vi hade kontakt men det gjorde mer och mer ont i mig, för han sjunk bara längre ner i skiten, och jag orkade inte, jag hade ståt ut med det nästan hela min uppväxt. 30 April så bjud han ut mig på middag och vi hade det jätte trevligt och mysigt och på väldigt länge hade jag faktist hopp om att han skulle bli som vanligt igen. Så det kom som en rejäl chock när jag var hos mamma och pappa för att fika när 3 poliser och 1 präst kommer hem och säger att han han har valt att läma oss, det var som en kniv i bröstet. Han kämpade verkligen på slutet med att lägga av och bli som en vanlig persson men det kom för sent han skulle kämpat för länge sedan. Han var så nere i skiten så han kunnde aldrig ta sig upp igen. Det är väldigt jobbigt utan honom jag var hans lilla tjej, han sa alltid det och jag kan fortfarande höra det i mitt huvud. Jag brottas med sorgen och saknaden från honom och det är tuff, men jag vet att han har det bättre i himmlen. Jag kommer alltid älska och sakna honom. Ända sen han dog så har jag kännt av hans närhet, jag tror att det är han som har fått mig att orka, orka forsätta leva.

BÖRJA ALDRIG ATT KNARKA, SNÄLLA GÖR INTE DET FÖR DET ÄR SÅ SVÅRT ATT SLUTA! NI ANAR INTE HUR MYCKET NI SÅRAR OCH FÖRSTÅR ERA VÄNNER OCH FAMIJ NÄR NI KNARKAR. Jag har upplevt det här i hela min uppväxt och jag har sett hur mycket knark kan förstöra en persson, pröva aldrig knark inte ens en gång för det kan förstöra hela erat liv! DET ÄR INTE VÄRT DET!

Detta är till alla som inte tror att man kan ha ett långdistands förhållande;

Jag och min kille bor 50 mil från varandra, det är väldigt väldigt långt och ibland så känns det som 50.000 mil. Jag har skrivit om hur jag och han träffades: http://sannigen.bloggplatsen.se/2011/10/23/6510024-jag-ar-din-du-ar-min-vi-ar-varandras/

Jag visste vad jag gav mig in på när han och blev ihop, men jag kunnde inte ge upp bara för att det är 50 mil mellan oss, jag visste att detta skulle bli något stort mellan oss. Det är väldigt jobbigt att ha 50 mil i mellan en själv och den man älskar, ibland kan det kännas skit hopplöst, och jag kan sakna honom så otroligt mycket. Har man tur så bor ens kille i samma stad och man kan träffas jämt. Men jag kan inte träffa mina älskling jämt, vi försöker träffas varannan helg, men ibland kan det dröja flera veckor innan vi träffas för både han och jag jobbar helg. Att inte träffa sin pojkvän på 2 veckor eller mer det är tufft alltså, jag kan ligga och gråta mig tills sömn. Men en av det positiva sakerna med ett långdistans förhållande är faktist att man börjar uppskata varandra mer, vi tar verkligen vara på den tiden vi får vara tillsamans. Och när man ser den andra på tågstation så får man tillbaka den där kännslan man fick när man precis hade träffas för första gången. När vi träffas så kan vi inte släppa ögonen från den andra, det är en underbar kännsla att få somna i hans famn när vi inte har setts på länge. Att bara få höra han andas gör så att jag sover som en prinsessa i min famn. Jag känner mig verkligen som en prinsessa, för han behandlarr mig verkligen som det. Han brukar alltid säga: Du är min alldeles egna prinsessa. Och varje gång blir jag lika glad. En av  dom viktigaste delarna i att ett långdistands förhållande ska funka är att man MÅSTE lita på varandra. Ni vet ju att jag har väldigt svårt att lita på folk så i början var det riktigt riktigt jobbigt för mig för jag visste inte vad han gjorde när vi inte träffades eller pratade, det jobbigaste var när han skulle ut och festa, det finns massor med snygga tjejer där utte och man gör väldigt dumma saker när man är full. Det tog ett tag innan jag kunnde lita på honom helt, men nu litar jag på honom till 110% och jag har inte en oron längre för att han ska träffa en annan för jag vet att han aldrig skulle göra så med det jag gått igenom. Man måste verkligen ha regelbunden kontakt, man måste prata varje dag för att må bra. Han är faktist den som ringer mest, och i flera förhållanden är det bara tjejen som får ringa till killen för att dom ska prata men jag är jätte glad att han ringer så mycket som han gör, han och jag pratar i flera timmar per dag och vi har alltid saker att prata om och jag skrattar alltid, han kommenterar det flera gånger att jag skrattar när vi pratar men då brukar jag svara tillbaka: Såklart jag skrattar jag är ju glad för att få prata med min älskling.
Vi sms:ar väldigt mycket också, vi skickar nog runt 50 sms per dag, det låter kanske jätte mycket men det blir väldigt lätt så att man skickar så mycket för man vill så gärna prata med den perssonen. Dom bästa sms:en är på morgonen, han börjar alltid jobba före mig på morgonen och då skickar han så underbara sms så dom gör min dag, jag får alltid en bra start på dagen genom det. Ibörjan var jag rädd för att han inte skulle vara sån som vissade kännslor, men han vissar så mycket kännslor och vågar säga och beskriva sina kännslor, och varje gång vi är ute på stan ihop så går vi tät tät ihop och när det kommer ett tjej gäng så trycker han mig extra nära för att visa att han har tjej och att han är så stolt för att jag vill vara hans tjej. Vårat mål är att vi ska flytta ihop och det är inte alls långt kvart nu, vi är redo att ta nästa steg och skaffa familj för jag är säker på att han och jag kommer leva ihop tills dödenskiljer oss åt.

Det går visst att ha ett långdistans förhållande, det är tufft men kärleken övervinner allt!

Människans värsta och största fiende är sig själv, det är verkligen så. I Detta inlägg tänker jag skriva om självförtroende för man kommer så långt på ett bra självförtroende, har man inget självförtroende, tror man inte på sig själv så är man själv sin största fiende. Jag har väldigt väldigt svårt att lita på folk, jag har några riktiga nära kompisar som jag vet att jag kan lita på, men man får inte mitt förtroende bara sådär, man måste förtjäna det och det tar väldigt lång tid för mig att kunna lita på en persson. Sådärför har jag alltid fått lita på mig själv, jag vet vad jag går för, jag vet vad jag kan. Men mitt självförtroende har inte alltid varit såhär bra, det har funnits perioder i mitt liv där jag har tappat hoppet om mig själv, där jag inte tror att jag klarar av något, att jag bara är störd idiot som inte kommer någonstans i livet. Killar kan verkligen förstöra en tjejes självförtroende, och blir man sårad så är det väldigt svårt att få tillbaka ett bra självförtroende. Men det jag har upplevt har jag blevit så mycket starkare av, och jag har klarar och orkat så mycket mer i mitt liv än vad jag trodde. Jag har haft mycket sorg här i livet, nu låter det som om jag är jätte gammal men jag är i 20 års åldern, när det händer något sorgligt, t.ex när man förlorar en persson som står en väldigt nära och som man älskar så då får självföretroendet en stor smäl. Mitt upp i min stora sorg där jag försökte kämpa varje dag men bara sjunk djupare och djupare så såg jag på min familj och mina vänner hur oroliga dom var för att dom inte skulle ha kvar mig, att jag inte skulle orka mer och jag ville inte att dom skulle ha den oron, dom hade också en stor sorg. Så jag bestämmde mig för att jag måste orka, jag kan inte bara ge upp, inerst inne orkade jag inte mer men jag kämpade varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund för att inte gå under och idag kan jag stå här och säga: Att jag klarade det, jag är fortfarande inte hel, men nu vet jag att jag kommer orka denna sorg och jag är så stark. För det jag gått igenom det är riktigt tufft, men nu vet jag vad jag går för och nu kan ingen förstöra mitt självförtroende.

Jag vet hur det är att inte gilla sig själv, att inte kunna aceptera den man är och ser ut. Jag brottades med detta i 2 år när jag var 14-16 år, då var det riktigt jobbigt. Jag kunnde inte acptera mig själv, i mina ögon var jag en värdelös ful slampa som inte skulle lyckas här i livet. Det är väldigt hårt att tänka så om en själv, och när jag berättade det för mina kompisar så fattade dom inte för dom tyckte jag var en underbar persson med ett underbart utsende. Men så såg jag inte mig själv. Ibland kunnde jag inte ens se mig själv i spegeln för tårarna bara rann. Jag ställde mig denna frågan flera gånger om dagen: Vem är jag, varför blev jag just jag?

Jag hade en identitet kris, och jag vet att det är många som har det i tånoren men det fattade jag inte då, då troode jag att det bara var jag som kännde så. Men jag kämpade verkligen för att gilla mig själv, och jag blev ihop med "skolans snygging" och då började jag gilla mig själv ,för han var verkligen så snäll mot mig och han vissade verkligen att han älskade mig och han sa flera gånger om dagen att jag var så vacker och jag kännde att han verkligen mennade det för han visste om hur jag kännde och han ville bevisa för mig att jag inte var jag en värdelös ful slampa som inte skulle lyckas här i livet. Och jag är så tacksam, jag kan aldrig han tacka nog för han fick mig verkligen att tycka om mig själv och till och med älska mig själv.

Kom ihåg alla tjejer och killar, ni är specila, ovaset hur ni ser ut och hur ni är så är ni värdefulla och det finns folk som verkligen älskar dig för den du är. Du ska tycka om dig själv och vara stolt. Och säger någon till er eller säger ni till er själva att ni aldrig kommer klara detta så peppa er själva och rytt ifrån och visa dom eller er själva att ni visst klarar detta, att ni är starka. Det finns ingen som dig och ingen kan ta din plats!

 Jag älskar kärleken, jag är kär i kärleken kan man säga. Men att hitta sin stora kärlek är inte lätt, det är en lång väg och man kommer mötta och bli kär i idioter. min väg till min stora kärlek har varit jävlig tuff, jag har gråtit så mycket och inte orkat leva mera. Jag har blevit så oehörd sårad så jag kommer aldrig riktigt att läka. Det finns val som jag ångrar att jag gjorde och vill så oehört mycket ta tillbaka dom valen, men det kan jag inte. Jag har alltid dragis till "badboys" och det är inget jag kan  hjälpa för när man är kär så är man blind och man ser allt så jävla klarare när allt är över. Många killar har tagit mig för mitt utesende, jag har ett väldigt bra utsende, det är ett skäll till varför jag inte vill berätta vem jag är och lägga ut bilder på mig, för då skulle jag få mycket mer läsare pgu hur jag ser ut och det vill jag inte, jag vill att ni läsare ska ta till er det jag skriver, och det blir mycket lättare utan ni vet hur jag ser ut. Det är nästan alla killars drömm att få en snygg och sexig tjej, och blir ihop med henne bara för det. Det här hänt mig ett x antal gånger och varje gång blir jag lika ledsen och sårad, jag har inte valt att få se ut såhär så behandla mig inte som om mitt utesende betyder allt. Jag är också en persson  och jag vill ha kärlek, och jag blir minst lika sårad som alla andra. För cr 2 år sedan så blev jag så oehörd sårad av en kille som jag var så så så kär i, vi träffades på mitt jobb och han var där med en kompis, och dom skulle prova på att dansa hiphop, och det var inte jag som höll i dansen, jag skulle bara filma. Och när han kom in när med sitt taighta linne och shorts och sina muskler så blev jag helt stöm och frågade mig själv: Drömmer jag?

Hade jag drömmt så hade jag blevit så glad för av denna killen skulle förstöra en del av mig själv. Eftersom jag själv blevit tagen och behandlad efter mitt utsende så började jag också göra det med andra, och det kan jag inte fatta, jag visste hur jävla ont det gör hos en persson men ändå så gjorde jag det för att försvara mig själv, jag var oehört rädd för att bli kär för att det fanns en chans att bli sårad. Iallafall, denna  kille han var något extra, han tittade på mig och jag tittade på han under dansen och vi flörtade lite. Sen efter lektionen så kom han fram till mig och vi små pratade lite sen så frågade han om jag jobbade här osv och jag sa ja, så nästa kväll så kom han till gymet och började prata med mig, och han frågade om jag ville tränna lite med honom och självklart sa jag ja. Vi började tränna och han verkade så trevlig och så snäll, han frågade om jag ville gå ut och äta på Lördag och jag sa ja. Vi träffades på Lördag och hade det jätte mysigt, vi började träffas mer och mer vi påbörjade ett förhållande, det var inget bra förhållande, det handlade mest om sex. Sex är en jätte fin sak men man kan inte vara ihop med en persson bara att få knulla. Jag har ganska mycket pengar, min pappa äger ett ganska stort företag, och växt upp med det. (Jag kommer skriva mer om pengar i ett inlägg) Denna kille hade fått höra att jag hade pengar och han började spela lite både på mitt utsende och pengar. Han hade aldrig kännslor för mig, jag var kär i honom och han sa att han var kär i mig och fick mig att tro det, han såg mig i ögonen och ljög, det skulle jag aldrig klara av att se en persson i ögonen och ljuga med tydligen kunnde han det. Han började köpa saker för mina pengar, och en dag så hade han beställt en resa till han och hans kill kompis för MINA pengar och då tog det stop. Han hade lurat åt sig 70.000 av MINA pengar, det kanske inte låter mycket men för mig var det mycket för jag blev lurad och sårad. Jag stämmde honom och som hämd så la han ut naken bilder på mig, dom låg ute i 3 veckor, och det var skit jobbigt för mig, för när folk såg på mig så troode jag dom såg mig naken. Sen så var det någon som tog bort dom som ägde sidan. Att bli sårad och lurad på detta sätt, förstörde en del av mig själv. Sen detta hände så har jag väldigt väldigt svårt att lita på folk. Det var till och med så illa att jag inte vill leva mer, jag var riktigt illa ute men sen så tog jag mig upp och hade det inte varit för mina vänner och familj så hade jag inte levt idag.

Med denna text vill jag säga: Utsende och pengar betyder inte ett skit, ta aldrig en tjej eller kille för utsende och pengar. Du anara inte hur mycket det sårar, du ska ta en tjej/kille för att du är kär i H*n och ser en framtid!

 Första gång jag träffade dig så var det som  en stöt i hela kroppen. Vi träffades på min favorit natt klubb. När jag såg dig där i kön så bad jag vakten som var min kompis att låta dig gå före och du tittade mig i ögonen med världens finaste leende som har gjort min värld upp och ner. När du frågade mig om du fick bjuda på en drink så löss jag upp som en sol och sa självklart ja. Jag tog min favorit drink och det vissade sig att drinken var din favorit med. Sen så började vi småprata, jag fick reda på ditt namn och hur gammal du var, sen så satt vi där och pratade i 2 timmar, det känndes som 2 minuter. Sen tog du min hand och vi började dansa, du dansade så bra! Sen så gick vi tillbaka till baren och våra blickar möttes och för första gången så kysstes vi och jag kännde direkt hur en blixt gick rakt igenom kroppen, och då visste jag att jag höll på att bli kär i dig, att denna kyss bara var början på tusentals kyssar. Det slutade med att vi gick hem till mig, vi hade aldrig sex du tittade mig i ögonen och sa: Du är en speciel tjej, det finns inga många som du och jag tycker verkligen om dig och jag vill verkligen vissa att jag inte är en player. Med dom orden så visste jag att du var en drömm kille. Du sov på min soffa, jag vaknade upp genom att du satt på min säng med frukost, vilken kille gör så mot en tjej han bara kännt en natt? Det vissade bara mer vilken toppen kille du är. Den dagen så spenderade vi ihop, vi såg på film, vi pratade och hade det så trevligt och mysigt, du vågade verkligen öppna upp dig själv. Nästa dag så var du tvugen att åka hem, du bodde inte i samma stad som jag utan 50 mil bort. Du var bara här för att fira en vän. Vi bestämmde att du skulle komma och hälsa på mig redan om 1 vecka. Dom 7 dagarna känndes så långa, vi hade kontakt med varandra nästan hela tiden. Vi pratade i telefon i timmtals och sms:ade. Det bästa var att vakna upp och läsa dina morgon sms, dom sms:en vill alla tjejer läsa, dom var så oehört vacker och tro det eller ej men det var dom finaste ord som någon har sagt till mig. Vi träffades igen och tiden ståg still, det var du som tog första steget, du visste hur sårad jag hade blevit tidigare av killar så du ville vissa att du verkligen inte var en sån kille. Du var hos mig i 3 dagar och dom dagarna var helt underbara, vi låg mest i sängen och bara tittade och skrattade och pratade, och så blev vi flickvän och pojkvän. Du åkte hem och vi bestämmde att du skulle komma hit igen om 1 vecka och 4 dagar, vi pratade nästan jämt, varje gång jag såg ditt namn på min telefon så blev jag så glad och hade världens största leende. Nästa gång vi träffades så åkte jag upp till dig och så forsätte det. Jag älskar dig så mycket och jag är så oehört glad att jag gick ut en kvällen, hade jag inte gjort det så hade jag inte träffat mitt livs kärlek  

Det är svårt för mig att sitta här idag och inte känna lite skuld och ångest för allt jag gjorde mot dig.  Vi hade det så bra ibörjan och jag var stört kär men du förändrades du var inte den killen längre som jag troode jag skulle dela mitt liv med. Jag vet inte exakt när du förändrades men sakta men säkert märkte jag det. Du blev en hel annan persson och jag la skulden på mig själv, jag var inte tillräcklig som flickan till dig. Vad gjorde jag för fel? Den frågan ställde jag till mig själv varje dag. Efter en tid så började du jobba sent och hade en helt annan atityd mot mig. Mina kompisar sa att jag förtjänade bättre, att jag kunnde få vilken kille som helst med mitt utsende. Och kanske utnyttjade du mgi för mitt utsende,  kommer du ihåg hur stolt du var när du vissade upp mig för dina kill kompisar och hur imponerade dom blev.  Jag ville inte ens tänka tanken på vad du gjorde när du "jobbade sent" inerest inne så visste jag vad du gjorde men jag ville inte inse att det var sant för jag skulle bli så sårad av sannigen för du var den första killen jag riktigt riktigt var kär i. Om jag ska vara ärlig så har jag alltid gått på utsende hos killar innan jag går på insidan, men med dig så gick jag på insidan först och sedan utsidan, du är inte alls lika snygg men för mig var du det vackraste som fanns. Vi började bråka nästan varje dag, och jag fick pannik av att du hade förändras. Du började kalla mig ord som slampa, hora, fitta och ibland troode jag på det du sa, och det förstörde hela mig och mitt självförtroende, jag behandlade dig inte heller så bra men vad tyckte du jag skulle göra? En dag kom jag hem på middagen och du var ledig den dagen och jag ropade på dig men du svarade inte och jag letade överallt i våran lägenhet och till  sist gick jag in i sovrummet och där låg du med en blondin över dig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra så jag smällde igen dörren och sprang in i vardagsrummet och bara la mig ner och sen blev det svart för en stund, min värsta mardrömm har blevit sann, min pojkvän som jag älskade hade verkligen en annan och det som jag mest tänkte på var att du aldrig dragis till blondiner! Efter ett tag så kom du och la dina armar runt mig och jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, du började berätta varför du hade gjort på detta sätt och  du berättade att du inte kan vara tillsamans med en enda persson att du hela ditt liv har varit otrogen. jag hade hört massa rykten om dig och otrohet men jag ville inte att rykten skulle förstöra vårat förhållande. Jag började gråta och jag skrik: Hur fan kunnde du göra såhär?

Jag gick in i sovrummet och började packa mina kläder och du försökte stoppa mig men jag brydde mig inte, jag tog mina kläder och skrik: Jag hämtar resten av mina grejer imorgon. Dagen efter när jag skulle hämta mina saker, jag hade med mig många vänner och en lastbil. När jag kom in och såg dig så var du helt förstörd, du hade mjukbyxor på dig som du aldrig brukade ha, dina ögon var helt röda och svullna, det gjorde riktigt ont i mitt hjärta. Det gick väldigt fort att ta mina saker för vi var så många. När vi hade packat i allt i lastbilen och du och jag var ensama i lägenheten så tog du mina händer och kysste mig på kinden och sa: Förlåt förlåt, jag vet vad jag har gjort och du ska inte förlåta mig för du förtjänar en bättre kille, men du ska veta att jag verkligen älskar dig och jag försökte mer än du någonsin kan ana att inte vara med någon annan, ta inte på dig skulden för detta är mitt fel enbart mitt fel. Jag pussade dig på kinden och sa att jag älskade dig, och sen gick jag, sen dess har jag inte sett dig mer för jag flyttade till storstan. Ibland går jag in på din profil på facebook för att se om du har hittat någon annan eller titta på dina bilder. På dom senaste bilderna så ler du det gjorde du inte på ett bra tag efter vi gjorde slut, men jag antar att både du och jag gått vidare.....