Jag loggade in på min blogg nu och läste 3 jätte fina kommentarer som verkligen värmde i mitt hjärta men sen så läste jag det här:

Jag tvivlar faktiskt på att du verkligen är 20 år. Hittar flera stavfel i varje stycke. Och att du blir så "ivrig" när du skriver, förklarar inte varför du skriver persson istället för person hela tiden. Man gör inte samma misstag sju gånger.

I vanliga fall när folk säger mågot elakt mot mig så brukar jag inte bry mig men här så blir det något helt annat, för här så skriver jag verkligen från mitt hjärta.

Och att folk går på mig här gör mig jätte sårbar.

Egentligen borde jag fan inte svara på den här kommentaren men det gör jag ändå.

Jag har alltid haft problem med att stava och kommer alltid ha, min mamma är ordblind och jag har ärft det. I skolan i svenskan fick jag kämpa jätte hårt för att iaf få goodkännt, jag fick hur mycket beröm som helst för mina texter osv men fick hur mycket dåligt för mina stavfel. Jag har gått till en stavpedagog och försökt stava lite bättre men det är inte alls lätt för jag ser inte stavfel som ni gör.

Det kräver 30 bra kommentarer för att väga upp 1 dålig.

Det känns jätte ledsammt att sitta här och skriva från djupet av mitt hjärta och folk ger mig skit för en sån jävla simpel sak som att jag inte kan stava.

Man kan vara 10 år och stava som 20 eller 30 åring eller så kan man i mitt fall vara 20 år och stava som en 10 åring.

Snälla tänk igenom era kommentarer innan ni skriver för det sårar så in ihelvete mycket att få en sån här kommentar.

Tycker ni det är att överdriva om jag anmäller den här kommentaren för jag har ju IP adressen. Var kan man anmälla i såfall?

Hej på er! Inte ofta jag sitter alldeles ensam hemma på en Fredag kväll för som sagt jag är en fest tjej men nu när jag har Fido kan jag inte gå ut lika ofta och jag stannar gärna hemma med honom, så nu när han ligger brevid mig i soffan och sover så tänker jag skriva om hur jag lyckades sluta skära mig.

Jag har skärt mig sedan jag var 14 år och nu är jag 20, och det är verkligen verkligen inget jag är stolt över och vill vissa upp.

Många människor tänker: Dom som skär sig vill bara ha uppmärksamhet.

Såklart som fan att vi inte vill ha uppmärksamhet, jag fattar inte ens hur en människa kan tänka så om människor som skaddar sig själva. Hade vi viljat ha uppmärksamhet så hade vi skärt oss i ansiktet osv bara för att folk ska se. Vi som skär oss är inte stolta över att vi skär oss och vi mår så dåligt.

Jag började som sagt att skära mig när jag var 14 år gammal, egentligen är det ganska sent för dom flesta som börjar skära sig börjar redan i 10 års åldern, men det är självklart olika till persson till persson och hur dåligt man mår.

Första gången jag skärda mig var faktist av en ren olyckshändelse jag var jätte trött och skulle skära upp sallad till tacos, jag var ensam hemma för mina föräldrar jobbade och mina syskon var i skolan. Jag hade varit hemma den dagen och klagat på migrän fast egentligen var jag bara för trött för att gå. Jag råkade slinta med kniven så att jag skärde mig i handleden och jag kommer ihåg precis som det vare igår vilken kick jag fick. Det var som jag upptäckte en drömm värld, min alldeles egen som ingen skulle få ta del av. Jag tryckte lätt med kniven mot min hud och jag älskade hur jag såg att jag fick ett sår. Ibörjan så gjorde jag bara lätta sår och inte alls djupa som fort gick bort men sen så blev det allt djupare och jag strävade efter att få se blod, se mitt blod rinna för fullt. Jag älskade smärtan, jag troode till 110% att jag förtjännade det och det är det värsta man kan tänka för man blir helt blind. Man ser inte såren som kan skappar själv hur illa dom ser ut och man vet verkligen inte när gränsen är nådd.

Jag satt inne i mitt rum en dag och skära mig och skärde mig, jag slutade aldirg, tårarna bara rann och jag skakade. Jag var i min egna värld och allt var mörkt jag var som besatt. Jag skulle precis sätta kniven mot min pulsårder för att få slut på allt lidande, jag visste att om jag skärde mig där så skulle jag bli en ängel och det var det jag ville då. Precis då kom min mamma in, jag var inte beredd på att hon skulle komma för hon skulle egentligen komma hem om 3 timmar, hon skrik världens hemska skrik, det kom verkligen från hjärtat jag hörde på hennes skrik att hon verkligen ville ha kvar mig i livet, hon russade fram och slåg kniven hur min hand och satte sig brevid mig och sa: Men älskade gumman vad har du gjort med dig själv?

Sedan så ringde hon till min psykolog och la in mig på akut psyk avdelnigen. Hade inte mamma kommit så hade skärandet bli min död.

Jag fick medicin, jag fick lugnade, jag pratade och pratade. Du kan få hur mycket medicin som helst, du kan prata och få hjälp i massor. Men det är DU som måste bestämma dig för att skärandet måste få ett slut. Och det är jätte svårt, för jag har fallit tillbaka väldigt väldigt många gånger.

Det finns inte magiska mediciner, det finns inga magiska tips som gör att du slutar. Men det här är mina tips som funkar för mig:

Göm knivar och vassa föremål när du mår dåligt, för mår man dåligt så gör man vad som helst för att må bra.

När du känner att du mår dåligt, man känner oftast på sig att man kommer skära sig så var med någon.

 Var med någon som känner till att du skär dig som kan hindra dig att skära dig. För jag lovar försöker du skära dig så kommer perssonen stoppa dig.

Prata med en persson som du vet hjälper dig. Man får en mycket klarare bild när man har pratat med någon och väljer oftast ett annat beslut än det du hade innan du pratade.

Belönna dig själv när du har varit nära att skära dig men lyckas stå i mot. Det kommer stärka ditt självförtroende något enormt och du kommer få det mycket lättare att stå imot nästa gång för då kommer du veta att du lyckades förra gången.

Om du misslyckas och inte kan stå imot att skära dig utan gör det ändå så sluta inte kämpa, man misslyckas alltid någon gång   .

Men först och främst: Tro på dig själv, bestäm dig verkligen för att göra allt du kan för att stå i mot och kämpa för det. Du kommer inte komma någonstans om du inte tänker kämpa.

Jag skärde mig först i armarna men sen så slutade jag med det för att kunna gå i lite sexigare kläder så då skärde jag mig på magen, låren, ryggen osv.

Jag skär mig fortfarande men det är väldigt väldigt sällan, och ovasett om jag inte kan stå i mot och skär mig så slutar jag inte kämpa för jag vet att jag en dag kommer bli helt oberonde av att inte skära mig även fast det är en lång tid kvar.

Jag hoppas ni hade någon hjälp av detta, och har ni mer frågor så är det bara höra av sig.

Förlåt om det finns många stav fel men jag blir så ivrig när jag skriver