Vilken skit natt och dag. Jag drömmer ofta om min bror, om minnen och om han som person och saker han har sagt och gjort men jag drömmer väldigt sällan att han kommer tillbaka och att allt är som vanlig igen. Men inatt så gjorde och jag kan inte inte beskriva kännslan av att tro att den man älskar över allt annat äntligen har kommit hem, efter alla sorg,skrik,tårar och saknad så har han kommit hem och sedan vakna och inse att allt bara var en dröm, han har inte kommit tillbaka och kommer aldrig göra! Jag vaknade upp i fullständig pannik, jag skrik rakt ut. Skriket var så högt så att min granne kom och frågade vad som var fel och jag kunnde inte få fram ord. Jag bara skrik och grät så han ringde min mamma. Jag känner min granne ganska väl.  Jag har legat och skakat, så mycket har jag gråtit och skrikit.

Jag är så trött på att sorgen och saknaden tar över mig. Jag blir rädd för mig själv, när det här händer som hände inatt så tvivlar jag faktist på om jag verkligen kommer kunna må bra en dag. Hur ska jag kunna styra över min sorg och saknad istället för att den ska styra över mig och mitt liv?  Jag vet inte svaret och jag tvivlar på om jag någonsin kommer veta det. Det har gått 254 dagar sen han dog och man tycker ju fan att jag skulle kuna hantera och styra sorgen och saknaden.

Många som förlorar en anhörig säger att dom gått vidare utan att menna det. Man kan inte gå vidare på några månader. Står en person närma och man älskade honom/henne så kommer man sörja hela livet, man kommer alltid sakna men jag vet att man lär sig att leva med sorgen och saknaden. Min bror kommer alltid vara borta, han kommer alltid fattas mig. Men jag hoppas att jag en dag kan någorlunda kan gå vidare, kunna bli samma person igen innan han lämmade mig fast bätte person. 

Många tar farväl när dom begraver den som gått bort, men jag kunnde aldrig göra det. Jag mådde så oehört dåligt, och jag ville inte inse att det var min egna bror som låg i den där kistan.  Jag visste att när jag väl insåg att min bror är död så skulle mitt liv rassa ner. Och det rassade ner, och jag försöker bygga upp det men ni ser ju hur det går. Jag insåg nog helt och hållet att han är borta när jag låg på sjukhuset, för han skulle aldrig låta mig vara där om han inte var där och såg till att jag överlevde. Jag vet faktist inte hur man säger hejdå, hur ska jag säga hejdå för alltid till min bror? Snälla hjälp mig!