Det är tomt här på jorden,jag saknar min ängel
förstår inte vad som hände, känner ingen värme
du och jag mot världen brosan
nu håller jag hakan högt när jag somnar gråtandes
jag höll dig så hårt men du släppte min hand
nu kan jag inte sluta gråta för att du var mitt allt
du var mitt allt men himlen skifta nyans
och nu finns det bara minnen av det som engång fanns
Jag hade ristat in våra namn i himmlen
du försvann som löven med vinden
jag faller ihop när jag tänker på våra minnen
och allt jag kan göra är att torka tårar från kinden
Du var min förebild han som förståg mig
men gud ville ha tillbaka sin vackraste ängel och det fick han
Du lämnade min sida
och min kudde fångar alla mina tårar som rinner ut

När solen har slocknat går den att tända
det är kallt här på jorden kommer vindarna vända?
Jag dansade på rosor nu dansar jag på glas
och jag lider tills den dagen då mitt hjärta slagit klart
Du var veken som bärde min låga men stearinet tog slut
vi var lågorna i elden, våran syskon kärlek den spred ljus
men lågan den slocknade försvann i en storm
sitter ensam med en tändare försöker börja om
Men gasen är slut det finns bara en gnista
är bandet mellan oss som var så starkt borta?

Tog sidorna slut i boken vi skrev?
Den skulle sluta lyckligt men handlingen blev fel
Du var ljuset i livet men solen gick ner
för jag glömde bort att allt det vackra har ett slut
vi ses i nangial nu går jag mot mitt ljus

Det är så mycket jag behöver få ur mig, så mycket jag vill dela med mig av. Men det är svårt att sätta ord på mina kännslor, det finns inga ord för det här är inte männskligt. Det är inte männskligt att jag ska känna och må såhär. Kan ni förstå kännslan av att ständigt varje dag gå runt och oroa sig för att man ska må så dåligt så att man tar sitt liv? Jag har kämpat så länge nu för att må bra, kunna leva ett normalt liv. Tror ni att jag är så glad som jag vissar, att skratten och leendernaär äkta? Åt helvete, för dom är så långt i från äkta dom kan bli. Jag kan aldrig känna mig glad, jag kan aldrig skratta och le en enda dag utan att jag fejkar. Det går inte en jävla natt utan att jag gråter mig tills sömns, drömmer mardrömmar eller ligger vaknen för jag inte kan sova. Ovaset vad jag gör så kan jag inte må bra, jag känner mig så misslyckad jag klarar ju inte ens att vara glad och det klarar ju alla! All säger till mig det är dags att gå vidare nu. Men hur i helvete ska jag klara av det? Jag har så många år bakom mig med självhat, självmisshandel och det kommer jag aldrig bli fri ifrån jag kommer aldrig kunna älska mig själv för den jag är och jag kommer aldrig kunna sluta skada mig själv. Jag förlorade han som stog mig närmast och som jag älskade mest, den enda som förståg mig, min förebild. Jag har blivit sårad så oehört mycket. Dom säger att tiden läker alla sår men mina sår har blivit till ärr som aldrig kommer läka. Allt bara skiter sig, allt jag gör går åt helvete. Jag orkar inte kämpa för att leva längre, jag vill bara få ett slut på detta jag klarar inte mer.

Detta inlägg skriv jag på 5 minuter utan att ens tänka på vad jag skrivm nu lätt jag verkligen mitt hjärta prata.