Den här sången kommer från botten av mitt hjärta-
Om all den kärlek ja känner, och all den smärta jag har
Har svårt att berätta, mina känslor är så svåra
Jag känner glädjen, ändå fäller jag tårar
Har upplevt saker, som gjort de hela jävligt svårt
Men ändå lever jag, år efter år
Trots självmordstankar, har jag kämpat mig hit
Tagit dag för dag ochkommit igenom sak för sak
Livet va skit, jag ville sluta leva
Stöta kniven i hanleden,komma bort från skiten
Själen är full av rispor och brännsår-
Ja vill tacka mina vänner, för att dom finns och stöttar
Att dom stannar när jag är nere och att don inte tröttnar
Utan er är ja död, utan er är jag inget
Ni är guld värda

alla minnen finns kvar , och dom bränner i själen
Vad ärmeningen med livet , hör jag hemma i denna världen
Varför känner jag såhär , vad är det som fattas
Ja är vilse i livet , mitt liv är borttappat

Det är en bit som fattas, men jag vet inte vad

Ett hål i min själv, som jag känner av varje dag
De sticks och det svider, jag plågas och lider
Men jag tänker som så att de läks nog med tiden
För de sägs, att tiden läker alla sår
Men de finns kvar, dag efter dag, år efter år
När ska det försvinna, den dagen ska jag fira
För då är det den dagen då jag slutar lida
Jag hatar livet, men jag älskar att leva
Ja är fri som en fågel, bunden i en kedja
Värk och sveda, sveda och värk
Mitt hjärta ät brustet, men utan att det märks
Kärleken så vacker, men ändå så farligt
Förtrollande känsla, men ändå så skadligt
Trots alla risker, trots alla misttag

alla minnen finns kvar , och dom bränner i själen
Vad ärmeningen med livet , hör jag hemma i denna världen
Varför känner jag såhär , vad är det som fattas

Ja är vilse i livet , mitt liv är borttappat

Alla känslor på en gång, nu kommer huvudvärken
Alla känslor på en gång, skärsår och rivmärken
Känslan vill ut, den har rivit och klöst klart
Jag kämpar emot, men jag kämpar meningslöst
Ut med agretionen, alla har sitt eget sätt
Man blir av med känslan, känslan går till retrett
Men den kommer tillbaka, när man minst anar
Det är som mardrömmar, känslan har vissa dagar
Ångesten knackar på, och stiger in objuden
Detta är värsta delen, nu kommer alla ljuden
Jag börjar skaka, rummet snurrar och allt blir svart
Ett stort jävla hål, ska jag ta det som ett täcken?
Ett tack till familjen, kärlek utan gränser
Och ett lycka till, till dom som vet hur det känns
Vi hittar alla en mening, vi hittar ett svar
Och kämpa vidare, ni som har en bit kvar

Jag har valt att inte berätta om en väldigt stor sak i mitt liv. Bara för att jag hatar detta, och jag vill inte aceptera att jag ska ha det såhär.

Redan när jag var 14-15 år åldern fick jag enorma smärtor när jag hade ägglosning på vänster sida vid äggstocken. Första gången så kunnde jag inte ens gå, jag hade aldrig haft så ont förut. Det känndes som om någon gav mig 1000 tals knivhög på en och samma gång. Jag var bara en liten flicka. Vi åkte in akut, min pappa fick bära mig för att mina ben kunnde inte bära mig. Dom lätt genast en gynokolog titta på mig och han ser en jätte stor cysta på mig, som hade gjort att äggledaren hade vredit sig. Han bestämmde sig snabbt för att ge mig kraftigt smärtstillande och lägg in mig på barnavdelnigen. Det var en Lördag och det var mycket att göra, jag fick vänta 3 timmar från att jag kom in tills jag rullades ner till operation. Min pappa sprang brevid sängen och höll mig hårt i handen, jag grät för jag visste inte vad som skulle hände. Vi kom in på operation salen, det var 4 personer där. Dom gav mig tabletter och en sak att andas i. Mitt huvud började snurra, och jag såg min pappa gråta sen bliv allt svart. Jag visste inte då att detta skulle bli en del av mitt liv, en del i mitt vardag en del jag måste leva med.

Jag är snart 21 och fick detta när jag var 14, jag har levt med det här i 7 år. Läkarna vet inte varför jag får så mycket cystor. Det dom har kommit fram till är att jag har för liten äggstock och då spricker lätt äggen. Jag har gått till så många läkare och fått mediciner, p-piler gång på gång men det hjälper inte. Jag har käkat dom mesta starkraste p-pilerna och det kan ha hjälpt i 2-6 månader men sen uppstår samma problem.  Varje gång är läkarna rädda för att det är cancer i cystan och inte vatten. Det är flera läkara som sagt rakt ut; Du kommer få äggstockcancer.

Nu ska jag opereras imorgon, igen. Jag är så trött på detta, jag vill bara leva ett normalt liv utan smärta och operationer. Dom operera bort cystorna för jag får så otroligt ont. Just nu så sitter jag och skakar. Jag är så jävla bra på att spela, spela som att jag inte har ont. Jag har det där jätte stora leendet på läpparna och är så trevlig mot allt och ala, men inerst inne vill jag bara gråta och lägga mig ner och dö för smärtan den äter upp mig. Jag klarar inte mer. Och att ständigt gå och vara orolig för att det kanske är cancer i cystan, det kanske har spridit sig det dödar mig! Flera gånger har läkarna velat operera bort mina äggstockar, iaf vänster men jag har sagt att jag vill vänta tills jag fått mina barn och sen kan dom få ta bort dom. Men nu börjar jag verkligen fundera på att dom ska ta bort dom jag är för fan BARA 21!