Det kommer en dag när jag e borta, en dag då mitt liv har tagit slut.

Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns där i din närhet som förut.

Jag finns där i vågen invid stranden.

Jag finns där i vårens varma vind.

Jag finns där och leder dig vid handen ibland.

Jag finns där i tåren på din kind.

Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd.

Jag finns bland de fjärilar som fladdrar omkring på åkrar bland mognande säd.

Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.

Jag finns i musiken som du hör på ibland.

Så länge du minns, kan jag ej dö.

Det jag vill säga med den här dikten är: Jag kommer dö en dag, ovasett om mina anhöriga vill det eller inte. Jag kanske ger upp, sorgen kanske knäckte mig och tog mitt liv. Eller så kämpade jag vidare och dog av en annan anledning. Men jag vill att ni ska vara stolta över mig ändå, för jag kämpar varje dag, varje timme, varje minut. Så tar sorgen knäcken på mig så vet ni att jag gjorde allt jag kunnde för att jag skulle må bra en dag och bli en normal tjej.

När jag är död, tagit mitt sista andetag så vill jag att ni pratar om mig som en krigare en riktig kämpe. För det är det jag är, jag går igenom det omöjliga. Jag har har gått igenom idetietkris,självhat,otrohet,svik,misshandel,sorg,

saknad och så mycket mer. Det är inte mennigen att någon ska få gå igenom och kriga mot det här. Det är inte mennigen att någon ska ska gå igenom så mycket dirket när livet börjar. Men jag går igenom det, jag har fått all skit. Och jag ska kämpa som den krigare jag är, vissa för alla och mig själv att jag är stark tills den dagen inte mitt hjärta klarar mer!

Jag minns hur jag var hemma hos mina föräldrar, jag var riktigt nära att ge upp. Hela jag var ett vrak, jag hade till och med slutat prata och tänka om en morgondag.  Mina ögon var blodsprängda, jag stirrade ut i ingenstans samtidigt som min kind var blött för tårar jag släppt. Jag hade svårt att prata, för min röst hade tagit stryck av mitt skrikande. Min hy var röd flammig, jag hade inte orkat sminkat mig på veckor.

Jag såg min mamma stå i dörren, jag ser att något inte är okej med henne. Det var länge sedan jag såg min glada och pigga mamma, men vem man vara glad och pigg när man förlorar sin son? Jag minns hur hon går och sätter sig brevid mig, hon försöker ha ett poker face som att allt var bra men jag ser på min mor när det är något som tynger henne. Hon tog mina händer och tittade rakt in i mina ögon. Jag kommer aldrig glömma dom ögonen, dom var fyllda med sorg, saknad men framförallt med räddsla.

Hon sa: Min älskade töss, jag vet att du har det jätte tufft. Jag vet att det du går igenom är ett rent helvete. Men du måste lyssna på mig. Jag har förlorat en son, din bror. Ett barn kommer alltid fattas mig, vi kommer alltid vara 1 person mindre i våran familj. Jag vaknar upp på morgonen och får ständigt påmina mig själv att min stora pojk, mitt första barn inte finns i livet längre. Att jag aldrig kommer få krama om honom och säga: Mamma älskar dig. Han bliv aldrig förstår för det, men nu är han borta så jag kommer aldrig få göra det igen. Men på senaste tiden har jag blivit rädd för att jag ska förlora en dotter. Jag vill och kommer inte klara av att förlora ett barn till, skärskild inte dig. Du är mammas lilla töss. Jag är så stolt för vad du har lyckats gå igenom, du har gått igenom saker som ingen annan skulle klara. Du är den starkaste jag vet, och jag vet att du kommer kunna gå igenom det här med. Jag är så stolt över att jag har dig som dotter. En mor kunnde inte bli stoltare. Så vad du än gör så kämpa gumman för få har dött utav att kämpa vidare, många har dött utav att ge upp. Och du ska inte ge upp, du ska vara här på jorden. Du är den starkaste och vackraste kvinna jag vet. Så snälla älskling, lämna inte din mor.

Det var första gången jag verkligen insåg att min mamma verkligen fruktade för mitt liv. Och mamma har rätt jag kommer gå igenom det här

Vad fasen är det ni håller på med bloggplatsen? Jag får kommentarer jag egentligen skulle fått i November och jag har snackat med läsare som frågor varför jag inte har acepterat deras kommentarer. Och där sitter jag som ett frågetecken och undrar vad fasen det är dom pratar om för jag har inte fått deras kommentarer. Det verkar som om det har hänt något som gör så att jag inte kan ta emot era kommentarer och det suger verkligen!

Jag vill byta bloggportal men jag vill inte börja om från början igen, för det orkar inte jag. Skärp till er bloggplatsen!!!!