Nu tänker jag dela med mig av en dröm jag har som har vuxit sig starkare dom senaste månaderna.

Jag är utbildad personligtrännare, först jag gick barn och fritid och sen gick jag gick yrkesutbildning inom idrott som specifikt inriktades på att man skulle bli personlig trännare. Och detta fans inte på gymnasiet utan jag fick gå i en privat skola, och jag fick betala 100.000 kr för min utbildnig och det är väldigt få med den utbildnigen. Och jag ångrar inte att jag gick och bliv personlig trännare och slängde ut så oehört mycket pengar, men här kommer det stora Menet.

Jag vill bli psykolog eller kurator, jag brinner för att hjälpa folk. Man ska gå barn och fritids utbildnigen och sen psykologi på högskolan mm, och saken är den att jag kan inte börja läsa igen. Inte när jag mår som jag mår för då kommer jag aldrig kunna göra mitt bästa.

Jag skulle i stort sett göra allt för att hjälpa andra, och jag har vairt med om så otroligt mycket men dom anställer inte på vad perssonen har gått igenom utan vad den har för utbildning.

Jag skulle verkligen vilja bli kurator på en skola, där jag får prata och hjälpa barn som mår dåligt. Men jag har inte den behörigheten.

Visst jag har gått några kuser i psykologi, men det räcker inte.

Tycker ni att jag ska våga chansa att och söka en sådan tjänst, och hoppas på att dom ser att jag verkligen brinner för att hjälpa folk och att jag kan även fast jag inte har någon utbildnig för det? För jag är en oehört stor efarenhet av att vara ung och må dåligt. Jag vill jobba med barn som mår dåligt och behöver någon helt enkelt!

Jag skulle bli så tacksam för svaret!

Jag har fått en heldel kommentarer där folk frågar om jag har gjort min header själv och ja det har jag gjort.

Jag kan göra headrar till er men ni ska veta att det är verkligen inget jag har gjort jätte mycket och jag använder inte photoshop, så jag kan inte lova att det kommer bli bra men jag kan lova att jag verkligen ska försöka få det bra och jag kommer lägga ner min själv.

Så vill du ha en header så liknar min så är det bara att höra av sig och självklart är det gratis!

Det här är min header som jag har nu:

Just nu är jag faktist helt stöm. Jag har läst igenom alla era kommentarer och jag hittar inga ord. Om jag ska vara ärlig så har jag till och med börjat gråta när jag har läst era kommentarer för dom är så oehört fina. Att ni tror på mig, får mig verkligen att vilja kämpa vidare, att få ett normalt liv. Jag är så oehört tacksam, att få ha erat stöd. Ni är helt fantastiska, och ni har gjort min jul!

Ikväll så har jag verkligen inget att göra så jag tänkte att jag kunnde få ett tillfälle att prata med er. Det är vissa personer som har kontaktat mig som vill prata och jag tycker det är skit roligt rent sagt ut, jag uppskattar det väldigt mycket. Så vill ni chatta med mig ikväll så är det bara att adda: sannigen@hotmail.com

Självklart går det bra att adda mig närsom helst!

Det skulle vara jätte roligt att få prata med någon av er. Och var inte rädda för att adda mig, eller prata med mig

Jag loggade in på min blogg nu och läste 3 jätte fina kommentarer som verkligen värmde i mitt hjärta men sen så läste jag det här:

Jag tvivlar faktiskt på att du verkligen är 20 år. Hittar flera stavfel i varje stycke. Och att du blir så "ivrig" när du skriver, förklarar inte varför du skriver persson istället för person hela tiden. Man gör inte samma misstag sju gånger.

I vanliga fall när folk säger mågot elakt mot mig så brukar jag inte bry mig men här så blir det något helt annat, för här så skriver jag verkligen från mitt hjärta.

Och att folk går på mig här gör mig jätte sårbar.

Egentligen borde jag fan inte svara på den här kommentaren men det gör jag ändå.

Jag har alltid haft problem med att stava och kommer alltid ha, min mamma är ordblind och jag har ärft det. I skolan i svenskan fick jag kämpa jätte hårt för att iaf få goodkännt, jag fick hur mycket beröm som helst för mina texter osv men fick hur mycket dåligt för mina stavfel. Jag har gått till en stavpedagog och försökt stava lite bättre men det är inte alls lätt för jag ser inte stavfel som ni gör.

Det kräver 30 bra kommentarer för att väga upp 1 dålig.

Det känns jätte ledsammt att sitta här och skriva från djupet av mitt hjärta och folk ger mig skit för en sån jävla simpel sak som att jag inte kan stava.

Man kan vara 10 år och stava som 20 eller 30 åring eller så kan man i mitt fall vara 20 år och stava som en 10 åring.

Snälla tänk igenom era kommentarer innan ni skriver för det sårar så in ihelvete mycket att få en sån här kommentar.

Tycker ni det är att överdriva om jag anmäller den här kommentaren för jag har ju IP adressen. Var kan man anmälla i såfall?

Hej på er! Inte ofta jag sitter alldeles ensam hemma på en Fredag kväll för som sagt jag är en fest tjej men nu när jag har Fido kan jag inte gå ut lika ofta och jag stannar gärna hemma med honom, så nu när han ligger brevid mig i soffan och sover så tänker jag skriva om hur jag lyckades sluta skära mig.

Jag har skärt mig sedan jag var 14 år och nu är jag 20, och det är verkligen verkligen inget jag är stolt över och vill vissa upp.

Många människor tänker: Dom som skär sig vill bara ha uppmärksamhet.

Såklart som fan att vi inte vill ha uppmärksamhet, jag fattar inte ens hur en människa kan tänka så om människor som skaddar sig själva. Hade vi viljat ha uppmärksamhet så hade vi skärt oss i ansiktet osv bara för att folk ska se. Vi som skär oss är inte stolta över att vi skär oss och vi mår så dåligt.

Jag började som sagt att skära mig när jag var 14 år gammal, egentligen är det ganska sent för dom flesta som börjar skära sig börjar redan i 10 års åldern, men det är självklart olika till persson till persson och hur dåligt man mår.

Första gången jag skärda mig var faktist av en ren olyckshändelse jag var jätte trött och skulle skära upp sallad till tacos, jag var ensam hemma för mina föräldrar jobbade och mina syskon var i skolan. Jag hade varit hemma den dagen och klagat på migrän fast egentligen var jag bara för trött för att gå. Jag råkade slinta med kniven så att jag skärde mig i handleden och jag kommer ihåg precis som det vare igår vilken kick jag fick. Det var som jag upptäckte en drömm värld, min alldeles egen som ingen skulle få ta del av. Jag tryckte lätt med kniven mot min hud och jag älskade hur jag såg att jag fick ett sår. Ibörjan så gjorde jag bara lätta sår och inte alls djupa som fort gick bort men sen så blev det allt djupare och jag strävade efter att få se blod, se mitt blod rinna för fullt. Jag älskade smärtan, jag troode till 110% att jag förtjännade det och det är det värsta man kan tänka för man blir helt blind. Man ser inte såren som kan skappar själv hur illa dom ser ut och man vet verkligen inte när gränsen är nådd.

Jag satt inne i mitt rum en dag och skära mig och skärde mig, jag slutade aldirg, tårarna bara rann och jag skakade. Jag var i min egna värld och allt var mörkt jag var som besatt. Jag skulle precis sätta kniven mot min pulsårder för att få slut på allt lidande, jag visste att om jag skärde mig där så skulle jag bli en ängel och det var det jag ville då. Precis då kom min mamma in, jag var inte beredd på att hon skulle komma för hon skulle egentligen komma hem om 3 timmar, hon skrik världens hemska skrik, det kom verkligen från hjärtat jag hörde på hennes skrik att hon verkligen ville ha kvar mig i livet, hon russade fram och slåg kniven hur min hand och satte sig brevid mig och sa: Men älskade gumman vad har du gjort med dig själv?

Sedan så ringde hon till min psykolog och la in mig på akut psyk avdelnigen. Hade inte mamma kommit så hade skärandet bli min död.

Jag fick medicin, jag fick lugnade, jag pratade och pratade. Du kan få hur mycket medicin som helst, du kan prata och få hjälp i massor. Men det är DU som måste bestämma dig för att skärandet måste få ett slut. Och det är jätte svårt, för jag har fallit tillbaka väldigt väldigt många gånger.

Det finns inte magiska mediciner, det finns inga magiska tips som gör att du slutar. Men det här är mina tips som funkar för mig:

Göm knivar och vassa föremål när du mår dåligt, för mår man dåligt så gör man vad som helst för att må bra.

När du känner att du mår dåligt, man känner oftast på sig att man kommer skära sig så var med någon.

 Var med någon som känner till att du skär dig som kan hindra dig att skära dig. För jag lovar försöker du skära dig så kommer perssonen stoppa dig.

Prata med en persson som du vet hjälper dig. Man får en mycket klarare bild när man har pratat med någon och väljer oftast ett annat beslut än det du hade innan du pratade.

Belönna dig själv när du har varit nära att skära dig men lyckas stå i mot. Det kommer stärka ditt självförtroende något enormt och du kommer få det mycket lättare att stå imot nästa gång för då kommer du veta att du lyckades förra gången.

Om du misslyckas och inte kan stå imot att skära dig utan gör det ändå så sluta inte kämpa, man misslyckas alltid någon gång   .

Men först och främst: Tro på dig själv, bestäm dig verkligen för att göra allt du kan för att stå i mot och kämpa för det. Du kommer inte komma någonstans om du inte tänker kämpa.

Jag skärde mig först i armarna men sen så slutade jag med det för att kunna gå i lite sexigare kläder så då skärde jag mig på magen, låren, ryggen osv.

Jag skär mig fortfarande men det är väldigt väldigt sällan, och ovasett om jag inte kan stå i mot och skär mig så slutar jag inte kämpa för jag vet att jag en dag kommer bli helt oberonde av att inte skära mig även fast det är en lång tid kvar.

Jag hoppas ni hade någon hjälp av detta, och har ni mer frågor så är det bara höra av sig.

Förlåt om det finns många stav fel men jag blir så ivrig när jag skriver

Jag hade planerat att skriva om hur jag slutade kära mig men nu har det kommit upp en annan sak så jag skriva om att sluta skära sig men inte i detta inlägg men jag har lovat några av er att göra det och det kommer jag.

Jag tänker skriva om min relation till min pappa, detta var inte alls planerat. Men jag hade ett väldigt djupt samtal med honom idag.

Pappa har i stort sett hela mitt liv sagt: När gud vill straffa en hederlig man, så ger han honom en vacker dotter.

Det är väl först nu jag verkligen fattat vad han mennar med detta.

Min pappa är alltid orolig för mig och är väldigt beskydande, jag har en lilla syster och han är inte riktigt så mot henne men hon när hon blir äldre så kommer han vara minst lika orolig och beskydande mot henne.

När jag var under 18 så ville han helst inte att jag skulle gå ut på kvällarna osv och träffa killar för han vet hur killar tänker och vad dom kan göra. Många säger att ett bra utsende har bara fördelar men det har det inte. Killar blir mycket mer på och alla killar vill ha en tjej med ett bra och snyggt utsende iaf när dom är yngre. Pappa var själv sån när han var yngre, det var en tävling i hans gäng vem som kunnde få den snyggaste och sexigaste tjejen och han vann ju han fick ju min mamma.

Min mamma var så oehört fin när hon var yngre och hon vet hur jag och min lilla syster har det och kommer ha så hon har alltid fått lugna pappa och för henne så har vi alltid fått gå ut hon har blivit jätte glad om vi har berättat att vi har träffat eller sett en kille som vi tycker om. Så hade vi inte haft mamma så skulle pappa nog förbjudit oss att gå ut.

Jag skriver i vi form för min lilla syster är cr 10-12 år och hon har också börjat träffa killar lite sådär och börjat gå på diskon i skolan. 

Alltid när vi har varit ute på nätterna så väntar han uppe. Jag kommer ihåg när jag bodde hemma och var 17 år så var jag ute och festade och bliv jätte full och min mobil fick slut på batteri och jag sov över hos en kille och jag hade ju ingen tanke på att jag skulle ringa och säga vart jag var för jag var så full. När jag kom hem efter att inte ha hört av mig på 20 timmar så har han kontaktat polisen och en efterlysnig har gått ut efter mig.

Så fort jag har en ny kille så ska han kolla upp honom och hans föräldrar osv, och det är skit pinsamt för egentligen har han inte ett skit med det att göra, blir jag kär i en krimminel som pappa skulle förbjuda så skulle jag skita i vad pappa sa eftersom kärleken är blind.

Därför måste jag lära känna en kille väldigt väldigt väl innan jag tar hem honom till pappa.

Jag och min syster har väldigt väldigt stort press på oss från pappas sida. Han kommer från en super fin familj och har väldigt mycket pengar, dom har ett familje företag och tyvär kommer jag inte skriva vilket företag för då kommer ni lista ut vem jag är. Iaf han har alltid pressat mig i skolan, och blivit jätte arg om jag inte fått vg eller mvg och vissa gånger har jag varit så nära av att knäckas av den pressen. Och för några år sedan när jag mådde som värst så insåg han hur jag hårt jag har tagit hans press, att alltid var duktig, alltid den fina flickan. Så jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att inte min syster kommer få den pressen.

Jag har valt att gå en egen väg i min karriär och detta var därför vi hade den här djupa samtalet. Jag känner en fortfarande en väldigt stor press på mig från hans sida, att jag ska lyckas. Och nu berömde han mig verkligen för det går bra med mitt och min chef företag så vi startade ihop och vi går med vinst så det bara skriker om det. Och jag blir så glad när pappa står och skryter om hur bra jag har klarar mig.

Jag märkte helt plösligt när jag läste igenom detta att jag låter väldigt självsäker och tror att jag och min syster är snyggast i världen men ni fattar vad jag mennar.

Till alla pappor där ute: Se det som en välsignelse för att ni har fått en vacker dotter, och vänd inte det till något negativt hon är precis som alla andra.

Nu sitter jag i soffan med en bild på dig framför mig och stor gråter. ALLT SOM HAR MED SAKNAD OCH SORG KAN DRA ÅT HELVETE FÖR JUST NU HÅLLER DEN PÅ ATT DÖDA MIG!

När jag äntligen troode jag hade någorlunda hade kommit på fötter, när jag någorlunda troode jag mådde bra så faller allt. Allt som jag har byggt upp rassar. All kämpande, alla tårar har varit helt jävla mennigslöst. För varje gång allt rassar så tar det dubbelt så mycket tid och ork att orka bygga upp allt igen. Och jag orkar inte bygga upp allt igen.

Jag träffade våra syskon idag, och dom ser verkligen inte ut att må bra. Jag som syster kan se att dom inte mår bra på flera meters avstånd för dom är precis som dig och mig super glada och spraliga i grund och botten. Jag vill göra allt jag kan för att dom ska må bra men jag kan inte det och det gör jätte ont för dom måste själva sörja och sakna och det kan jag inte göra åt dom, men kunnde jag så skulle jag det. Vi har ju 2 syskon och både är mindre än oss så när du åkte in på behandlingshem osv så förståg dom inte men jag fattade och därför har vi ett starkare band och det är tuffast för mig. Det är våra små syskon som ger mig kraft till att orka, orka kämpa vidare för deras skull. För det här tar nästan knäcken på dom och dom skulle aldrig orka att sörja både sin storebror och storasyster.

Jag har i stort sett suttit med din minnessida på facebook hela dagen. När du dog så gjorde jag och din bästa vän en privat minnessida där alla som kännde dig kunnde dela sin sorg. Just nu har vi 3759 "vänner" och det är så otroligt underbart att få läsa allt från saknad och sorg till minnen. Och få all stöd från folk det är guld värt.

Du hade så otroligt mycket vänner, och det är verkligen få som säger något dummt om dig. Du var en underbar persson, som hade väldigt lätt för att få vänner och behålla dom för du var så oehört omtänksam och tänkte alltid på andra först.

Jag försöker verkligen skriva i ord hur mycket och jag älskar och saknar dig men det går fan inte, och kommer aldrig göra för det finns inte ord som beskriver det!!!