morgondagen kommer och sanningen piskar på
jag kommer aldrig lära mig, vet inte vart jag ska gå,
lever i en lögn, är detta livet eller är jag död?
finner glädje i det att handleden färgas röd,
tårarna tar övertag, jag blundar och tårar rinner
öppnar ögenen och ser hur lyckan sakta försvinner
glider ur mina händer och jag får ingen stadhet
och mitt hjärta är krossat men jag lever dag för dag
försöker skratta bort allt, vill inte visa hur jag känner
hur tankarna dödar och hur smärtan bara bränner
alla ord är som knivar som hugger i mitt bröst
var det för mkt begärt, med lite tröst ?
dränker mina tårar i en flaska absolut,
frågan är bara, när det får sitt slut
med rödsprängda ögon ser jag in i spegeln,
hatar bilden som jag ser,
men du vet, att emma alltid ler

jag vill känna trygghet, jag vill leva mitt liv,
men det känns som att det bara är ett tidsfördriv
meningen är borta och jag gråter mer än ler
jag ska ta mitt liv när du inte längre ser

inse vad du gör, jag tittar upp och tappar greppet,
vet inte vad jag gör och håller på med, så jag släpper
det är kallt här ute, och jag håller mig inne
jag försöker att radera alla tusen onda minnen
men det går inte, det är försent att ändra på dem
men jag önskar dem försvinner lika snabbt som dem kom
förtränger livet, och i flera år tillbaka
har jag önskat och bett om att mitt liv det ska klarna
det har vart en jobbig tid, men jag klarar mig igenom
jag har osynliga sår, jag önskar att ni såg dem
men det gör ni inte, och kommer aldrig att göra
jag skriker efter hjälp men ingen jävel vill höra
så som ni betedde er, det ska jag ej förlåta
kommer aldrig mer att stötta er och aldrig mer att gråta
min familj är stark, och mina vänner backar ryggen
ni har hjälpt mig genom livet, jag vill säga tack så mkt

jag vill känna trygghet, jag vill leva mitt liv,
men det känns som att det bara är ett tidsfördriv
meningen är borta och jag gråter mer än ler
jag ska ta mitt liv när du inte längre ser

jag minns den dagen jag föll ner och jag blev sjuk
såg med andra ögon på min kropp, hur jag såg ut
kunde inte lyssna på de orden som jämt sas
att jag dög som den jag var
jag tappa greppet, greppet om mitt liv
och det enda jag fokuserade på var att gå ner i vikt
jag märkte inte själv hur jag blev tunnare och mindre
vänner reagerade, men blåste bort de som vinden
jag rasade i vikt, jag blev smal jag blev liten
men ingen kunde fatta vad det hela var som vitsen
jag vill bli smal för att känna mig glad
trodde att maten jag åt fick mig att inte må bra
men nu i efterhand så förstår jag hur det var
när jag nu kan se bilder och se hur smal jag var
trodde jag hade kontroll, men jag tappade den helt
och om jag inte hade fått hjälp så hade jag inte överlevt

jag ville ta mig ut och jag lyckades tillslut
tryck inte ner dig själv du är fin som du ser ut
blickarna du får dem är bara för din skönhet
lyssna på mig vännen nu jag hoppas att du gör det

jag minns vad det hela var som startade allt
jag skulle straffa mig själv för att jag kände mig så kass
jag sa till mig själv att när jag nått en gräns
så kan jag sluta och få vara lycklig igen
jag vågade inte berätta fastän jag ville ha hjälp
och att jag nådde 40 kilo skrämde mig
jag bollades med tankarna, jag kände mig så dum ibland
jag visste jag inte vad fet var, men jag hade redan satt mig fast
kunde inte ta mig ur, jag var så less på all ångest
ville tillbaka till tiden då jag inte brydde mig om de
då jag kunde äta mat utan att må dåligt nästa dag
inte ställa mig på vågen och se kilorna ramla av
jag vet jag har gått framåt men har flera mil att gå
jag ska försöka hålla fast och kämpa för mitt mål
för jag vill inte längre tänka, jag vill bara leva
för skiten skrämmer mig och jag vill inte ha den mera

http://minpoesi.bloggplatsen.se/

Gå in och läs denna killes blogg, hans dikter är grymma. Ni kommer inte ångra er

- Nu orkar jag inte mer!

Jag har liggat och skrikt detta halva natten samtidigt som jag skakar för att jag gråter så.

Allt känns så jävla mennigslöst när det blir såhär! Allt jag vill göra är att få somna in, slippa skiten och äntligen bli fri. Ovaset hur mycket jag kämpar så blir jag aldrig tillräckligt frisk från mina självmordstankar.  Jag troode att jag var friskare än jag är. Jag känner mig så liten och svag.

Såna här nätter är livsfarliga för mig. Jag försöker trycka ner min kropp så att jag inte går och hämtar kniven. För hämtar jag kniven så kommer jag bli fri. Jag är som i en annan värld. Allt kommer över mig, sorg,saknad,pannik,ångest. 

Jag orkar snart inte kämpa imott längre, snart får mina självmordstankar vinna över mig.

Den här sången kommer från botten av mitt hjärta-
Om all den kärlek ja känner, och all den smärta jag har
Har svårt att berätta, mina känslor är så svåra
Jag känner glädjen, ändå fäller jag tårar
Har upplevt saker, som gjort de hela jävligt svårt
Men ändå lever jag, år efter år
Trots självmordstankar, har jag kämpat mig hit
Tagit dag för dag ochkommit igenom sak för sak
Livet va skit, jag ville sluta leva
Stöta kniven i hanleden,komma bort från skiten
Själen är full av rispor och brännsår-
Ja vill tacka mina vänner, för att dom finns och stöttar
Att dom stannar när jag är nere och att don inte tröttnar
Utan er är ja död, utan er är jag inget
Ni är guld värda

alla minnen finns kvar , och dom bränner i själen
Vad ärmeningen med livet , hör jag hemma i denna världen
Varför känner jag såhär , vad är det som fattas
Ja är vilse i livet , mitt liv är borttappat

Det är en bit som fattas, men jag vet inte vad

Ett hål i min själv, som jag känner av varje dag
De sticks och det svider, jag plågas och lider
Men jag tänker som så att de läks nog med tiden
För de sägs, att tiden läker alla sår
Men de finns kvar, dag efter dag, år efter år
När ska det försvinna, den dagen ska jag fira
För då är det den dagen då jag slutar lida
Jag hatar livet, men jag älskar att leva
Ja är fri som en fågel, bunden i en kedja
Värk och sveda, sveda och värk
Mitt hjärta ät brustet, men utan att det märks
Kärleken så vacker, men ändå så farligt
Förtrollande känsla, men ändå så skadligt
Trots alla risker, trots alla misttag

alla minnen finns kvar , och dom bränner i själen
Vad ärmeningen med livet , hör jag hemma i denna världen
Varför känner jag såhär , vad är det som fattas

Ja är vilse i livet , mitt liv är borttappat

Alla känslor på en gång, nu kommer huvudvärken
Alla känslor på en gång, skärsår och rivmärken
Känslan vill ut, den har rivit och klöst klart
Jag kämpar emot, men jag kämpar meningslöst
Ut med agretionen, alla har sitt eget sätt
Man blir av med känslan, känslan går till retrett
Men den kommer tillbaka, när man minst anar
Det är som mardrömmar, känslan har vissa dagar
Ångesten knackar på, och stiger in objuden
Detta är värsta delen, nu kommer alla ljuden
Jag börjar skaka, rummet snurrar och allt blir svart
Ett stort jävla hål, ska jag ta det som ett täcken?
Ett tack till familjen, kärlek utan gränser
Och ett lycka till, till dom som vet hur det känns
Vi hittar alla en mening, vi hittar ett svar
Och kämpa vidare, ni som har en bit kvar

Jag har valt att inte berätta om en väldigt stor sak i mitt liv. Bara för att jag hatar detta, och jag vill inte aceptera att jag ska ha det såhär.

Redan när jag var 14-15 år åldern fick jag enorma smärtor när jag hade ägglosning på vänster sida vid äggstocken. Första gången så kunnde jag inte ens gå, jag hade aldrig haft så ont förut. Det känndes som om någon gav mig 1000 tals knivhög på en och samma gång. Jag var bara en liten flicka. Vi åkte in akut, min pappa fick bära mig för att mina ben kunnde inte bära mig. Dom lätt genast en gynokolog titta på mig och han ser en jätte stor cysta på mig, som hade gjort att äggledaren hade vredit sig. Han bestämmde sig snabbt för att ge mig kraftigt smärtstillande och lägg in mig på barnavdelnigen. Det var en Lördag och det var mycket att göra, jag fick vänta 3 timmar från att jag kom in tills jag rullades ner till operation. Min pappa sprang brevid sängen och höll mig hårt i handen, jag grät för jag visste inte vad som skulle hände. Vi kom in på operation salen, det var 4 personer där. Dom gav mig tabletter och en sak att andas i. Mitt huvud började snurra, och jag såg min pappa gråta sen bliv allt svart. Jag visste inte då att detta skulle bli en del av mitt liv, en del i mitt vardag en del jag måste leva med.

Jag är snart 21 och fick detta när jag var 14, jag har levt med det här i 7 år. Läkarna vet inte varför jag får så mycket cystor. Det dom har kommit fram till är att jag har för liten äggstock och då spricker lätt äggen. Jag har gått till så många läkare och fått mediciner, p-piler gång på gång men det hjälper inte. Jag har käkat dom mesta starkraste p-pilerna och det kan ha hjälpt i 2-6 månader men sen uppstår samma problem.  Varje gång är läkarna rädda för att det är cancer i cystan och inte vatten. Det är flera läkara som sagt rakt ut; Du kommer få äggstockcancer.

Nu ska jag opereras imorgon, igen. Jag är så trött på detta, jag vill bara leva ett normalt liv utan smärta och operationer. Dom operera bort cystorna för jag får så otroligt ont. Just nu så sitter jag och skakar. Jag är så jävla bra på att spela, spela som att jag inte har ont. Jag har det där jätte stora leendet på läpparna och är så trevlig mot allt och ala, men inerst inne vill jag bara gråta och lägga mig ner och dö för smärtan den äter upp mig. Jag klarar inte mer. Och att ständigt gå och vara orolig för att det kanske är cancer i cystan, det kanske har spridit sig det dödar mig! Flera gånger har läkarna velat operera bort mina äggstockar, iaf vänster men jag har sagt att jag vill vänta tills jag fått mina barn och sen kan dom få ta bort dom. Men nu börjar jag verkligen fundera på att dom ska ta bort dom jag är för fan BARA 21!

Förlåt för mitt jätte dåliga bloggande. Äntligen när jag försökte ta tag i bloggen så blir min syster sjuk. Hon fick väldigt hög feber över 40 och skakande något otroligt så hon var tvungen att åka in akut till sjukhuset. Det var egentligen meningen att mamma skulle följa med henne in men det var så viktigt för mig att hänga med henne in så det gjorde jag. Hon hadd en kraftig infektion i kroppen men nu mår hon ganska bra. Hon fick väldigt mycket lugnande och en gång så började hon yra om att våran bror hade kommit tillbaka. Det gjorde så ont när hon sa det till mig och jag var tvungen att säga nej han är inte tillbaka älskling. Jag vet hur ont det gör att tro att han är tillbaka, att det är slut på alla tårar, alla skrik, att sorgen och saknaden inte ska plåga en mer. Och sen inse att det inte är sant!!