Det kommer en dag när jag e borta, en dag då mitt liv har tagit slut.

Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns där i din närhet som förut.

Jag finns där i vågen invid stranden.

Jag finns där i vårens varma vind.

Jag finns där och leder dig vid handen ibland.

Jag finns där i tåren på din kind.

Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd.

Jag finns bland de fjärilar som fladdrar omkring på åkrar bland mognande säd.

Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.

Jag finns i musiken som du hör på ibland.

Så länge du minns, kan jag ej dö.

Det jag vill säga med den här dikten är: Jag kommer dö en dag, ovasett om mina anhöriga vill det eller inte. Jag kanske ger upp, sorgen kanske knäckte mig och tog mitt liv. Eller så kämpade jag vidare och dog av en annan anledning. Men jag vill att ni ska vara stolta över mig ändå, för jag kämpar varje dag, varje timme, varje minut. Så tar sorgen knäcken på mig så vet ni att jag gjorde allt jag kunnde för att jag skulle må bra en dag och bli en normal tjej.

När jag är död, tagit mitt sista andetag så vill jag att ni pratar om mig som en krigare en riktig kämpe. För det är det jag är, jag går igenom det omöjliga. Jag har har gått igenom idetietkris,självhat,otrohet,svik,misshandel,sorg,

saknad och så mycket mer. Det är inte mennigen att någon ska få gå igenom och kriga mot det här. Det är inte mennigen att någon ska ska gå igenom så mycket dirket när livet börjar. Men jag går igenom det, jag har fått all skit. Och jag ska kämpa som den krigare jag är, vissa för alla och mig själv att jag är stark tills den dagen inte mitt hjärta klarar mer!

Jag minns hur jag var hemma hos mina föräldrar, jag var riktigt nära att ge upp. Hela jag var ett vrak, jag hade till och med slutat prata och tänka om en morgondag.  Mina ögon var blodsprängda, jag stirrade ut i ingenstans samtidigt som min kind var blött för tårar jag släppt. Jag hade svårt att prata, för min röst hade tagit stryck av mitt skrikande. Min hy var röd flammig, jag hade inte orkat sminkat mig på veckor.

Jag såg min mamma stå i dörren, jag ser att något inte är okej med henne. Det var länge sedan jag såg min glada och pigga mamma, men vem man vara glad och pigg när man förlorar sin son? Jag minns hur hon går och sätter sig brevid mig, hon försöker ha ett poker face som att allt var bra men jag ser på min mor när det är något som tynger henne. Hon tog mina händer och tittade rakt in i mina ögon. Jag kommer aldrig glömma dom ögonen, dom var fyllda med sorg, saknad men framförallt med räddsla.

Hon sa: Min älskade töss, jag vet att du har det jätte tufft. Jag vet att det du går igenom är ett rent helvete. Men du måste lyssna på mig. Jag har förlorat en son, din bror. Ett barn kommer alltid fattas mig, vi kommer alltid vara 1 person mindre i våran familj. Jag vaknar upp på morgonen och får ständigt påmina mig själv att min stora pojk, mitt första barn inte finns i livet längre. Att jag aldrig kommer få krama om honom och säga: Mamma älskar dig. Han bliv aldrig förstår för det, men nu är han borta så jag kommer aldrig få göra det igen. Men på senaste tiden har jag blivit rädd för att jag ska förlora en dotter. Jag vill och kommer inte klara av att förlora ett barn till, skärskild inte dig. Du är mammas lilla töss. Jag är så stolt för vad du har lyckats gå igenom, du har gått igenom saker som ingen annan skulle klara. Du är den starkaste jag vet, och jag vet att du kommer kunna gå igenom det här med. Jag är så stolt över att jag har dig som dotter. En mor kunnde inte bli stoltare. Så vad du än gör så kämpa gumman för få har dött utav att kämpa vidare, många har dött utav att ge upp. Och du ska inte ge upp, du ska vara här på jorden. Du är den starkaste och vackraste kvinna jag vet. Så snälla älskling, lämna inte din mor.

Det var första gången jag verkligen insåg att min mamma verkligen fruktade för mitt liv. Och mamma har rätt jag kommer gå igenom det här

Vad fasen är det ni håller på med bloggplatsen? Jag får kommentarer jag egentligen skulle fått i November och jag har snackat med läsare som frågor varför jag inte har acepterat deras kommentarer. Och där sitter jag som ett frågetecken och undrar vad fasen det är dom pratar om för jag har inte fått deras kommentarer. Det verkar som om det har hänt något som gör så att jag inte kan ta emot era kommentarer och det suger verkligen!

Jag vill byta bloggportal men jag vill inte börja om från början igen, för det orkar inte jag. Skärp till er bloggplatsen!!!!

Vilken skit natt och dag. Jag drömmer ofta om min bror, om minnen och om han som person och saker han har sagt och gjort men jag drömmer väldigt sällan att han kommer tillbaka och att allt är som vanlig igen. Men inatt så gjorde och jag kan inte inte beskriva kännslan av att tro att den man älskar över allt annat äntligen har kommit hem, efter alla sorg,skrik,tårar och saknad så har han kommit hem och sedan vakna och inse att allt bara var en dröm, han har inte kommit tillbaka och kommer aldrig göra! Jag vaknade upp i fullständig pannik, jag skrik rakt ut. Skriket var så högt så att min granne kom och frågade vad som var fel och jag kunnde inte få fram ord. Jag bara skrik och grät så han ringde min mamma. Jag känner min granne ganska väl.  Jag har legat och skakat, så mycket har jag gråtit och skrikit.

Jag är så trött på att sorgen och saknaden tar över mig. Jag blir rädd för mig själv, när det här händer som hände inatt så tvivlar jag faktist på om jag verkligen kommer kunna må bra en dag. Hur ska jag kunna styra över min sorg och saknad istället för att den ska styra över mig och mitt liv?  Jag vet inte svaret och jag tvivlar på om jag någonsin kommer veta det. Det har gått 254 dagar sen han dog och man tycker ju fan att jag skulle kuna hantera och styra sorgen och saknaden.

Många som förlorar en anhörig säger att dom gått vidare utan att menna det. Man kan inte gå vidare på några månader. Står en person närma och man älskade honom/henne så kommer man sörja hela livet, man kommer alltid sakna men jag vet att man lär sig att leva med sorgen och saknaden. Min bror kommer alltid vara borta, han kommer alltid fattas mig. Men jag hoppas att jag en dag kan någorlunda kan gå vidare, kunna bli samma person igen innan han lämmade mig fast bätte person. 

Många tar farväl när dom begraver den som gått bort, men jag kunnde aldrig göra det. Jag mådde så oehört dåligt, och jag ville inte inse att det var min egna bror som låg i den där kistan.  Jag visste att när jag väl insåg att min bror är död så skulle mitt liv rassa ner. Och det rassade ner, och jag försöker bygga upp det men ni ser ju hur det går. Jag insåg nog helt och hållet att han är borta när jag låg på sjukhuset, för han skulle aldrig låta mig vara där om han inte var där och såg till att jag överlevde. Jag vet faktist inte hur man säger hejdå, hur ska jag säga hejdå för alltid till min bror? Snälla hjälp mig!

Jag är ganska förrvirrad av mina egna kännslor just nu. Detta inlägg sitter jag och skriver mer tårar som rinner ner från min kind och det brukar jag göra men det är inte pgu hur mycket saknaden gör ont efter min bror.

Jag sitter och gråter pgu en kille.

En kille som jag har kännslor för.

Jag borde väl egentligen sitta och lee ett jätte stort leende och vara hur lycklig som helt för att jag är kär. Men det kan jag inte med tanke på vad jag gått igenom, hur många sår jag har i hjärtat. Jag vill slänga mig i hans famn,kyssa honom och säga: Jag vill satsa på oss!

Men så enkelt är det inte för mig.

Alla säger att han är en super bra kille och att han passar mig. Men det sa dom om mitt ex också och han förstörde mig. Jag vet att han vill mitt bästa, att han aldrig skulle såra mig med flit. Men det troode jag att jag visste om mitt ex också men jag hade fel, så jävla fel.

Han skulle passa mig perfekt, han är i stort sett allt jag letat efter. Jag tänker på honom hela tiden, jag drömmer till och med om honom på nätterna

Jag har kännt honom ett tag nu, och mina kännslor har växt för varje dag. Vi pratar varje dag, vi träffas så fort vi har tid. Vi har haft super mysiga kvällar där vi myssit framför en film, och jag älskar att han är en sån kille som inte vill ha sex direkt utan vill ta det lugnt. Han var hos mig på sjukhuset, han låg brevid mig och höll om mig och tröstade mig. Det borde ju vara bevis på att han verkligen vill vara med mig!

Jag blir så trött på mig själv, jag vill satsa på honom men samtidigt är jag så rädd för att bli sårad igen! Missar jag den här chansen så kommer jag aldrig förlåta mig själv för kanske är han killen jag skriv om i förra inlägget, kanske är han min stora kärlek. Blir jag sårad av honom så kommer jag aldrig förlåta mig själv, jag kommer inte klara av att bli sårad igen.

Det är så såhär du blir när du har för många sår i hjärtat pgu kärlek.

(jag kommer inte svara på om det är jag på bilden eller ej)

Jag behöver verkligen en kille. Nu när jag har legat på sjukhus så jag har inset hur mycket jag saknar att ha en kille. Jag har redan för länge sen inset att jag inte ska vara singel. Jag insåg nog det redan vid 15 års åldern när jag hade min första stora kärlek. Jag mår inte bra när jag är singel. Jag är singel just nu och det suger så hårt. Jag behöver någon som håller om mig på nätterna, bara känna att han kommer ligga där när jag vaknar. Han som pussar mig på pannan och säger: Godmorgon älskling. Jag behöver någon som sitter hemma och väntar på mig, någon att komma hem till.

Jag har skrivit förut att jag tycker att killar med muskler och tatueringar är dom bästa killarna jag vet och då frågade någon vad jag mennade med det? Jag tycker dom är dom bästa killarna för dom är snällare enligt mig. Bara för att dom har ett hårt ytre så behöver dom inte ha en hård insida, det är precis tvärtom. Jag har inte så jätte mycket erfarenhet av "vanliga" killar, det känns fel att kalla dom killar jag gillar ovanliga men jag hoppas ni fattar varför. Jag har alltid haft killar som har byggt muskler. Eftersom jag är personlig tränare och jobbar i fitness branchen så träffar jag väldigt mycket killar där igenom. Mitt ex som jag var ihop med i nästan 3 år han trännade och ställde upp i fitnesstävlingar. (Jag ska bara tilläga att jag inte bygger muskler, utan jag trännar min kropp för att den ska vara frisk och hälsosam)  Iaf, på något sätt så tycker jag att dom här killarna tar bättre hand om sina tjejer. Dom behandlar sina tjejer som prinsessor och dom vågar verkligen vissa upp sin tjej. Detta är killar jag faller för, och som alltid behandlat mig med respekt och varit snälla. Självklart så kan jag falla för andra killar med, dom behöver inte bygga muskler och ha tatueringar men det är viktigt för mig att killen trännar och tar hand om sin kropp eftersom jag jobbar med det. Och jag säger inte att andra killar är dåliga, men för mig så är det bäst att ha en sån kille. Jag är väldigt liten i min kropp, small och kort och dom här killarna är väldigt stora och jag älskar hur liten jag känner mig då. För när killen omfamnar mig så blir han som en nalle björn. Jag tänder på muskler och sexpack men jag tar inte killen bara för det. Det viktigaste är att han har den personligheten jag letar efter

Den killen jag ska ha ett förhållande med MÅSTE kunna förstå och ska kunna kontrollera mig. Konrtollera låter helt fel, men han måste se till att jag inte gör något dummt när jag mår så dåligt så att jag inte vill leva mer. Han ska också kunna lugna ner mig. Jag vet att många killar inte kan göra det med mig. Många killar är inte lugna ner dom ser sin tjej gråta och skrika och är riktigt riktigt nära att falla. Men min måste det för annars så skulle han och inte inte få en fungernade vardag. Och det är jätte viktigt att han ska finnas där för mig när jag mår dåligt, han ska kunna ligga och hålla om mig och säga uppmuntrade ord. Men det är absolut super viktigt att han inte bara ser min sorg och vad jag gått igenom. För jag kommer inte vara den olyckliga och ledsna tjejen hela livet. En dag kommer jag må bra och då vill jag att han fortfarande är samma person mot mig. Killen här nere på bilden han byggde inte muskler, men han hade personligheten jag letade efter och det var han som playade mig som jag skriv i playar texten.

Jag är trots allt snart bara 21, men jag vill hitta min stora kärlek. Killen jag förlovar mig med, gifter mig med. Får barn med. Och att ligga i samma kista med. Det sista lätt väldigt dramatiskt, men jag vill dö med mannen jag gifter mig och skaffar barn tillsmans med. Jag kanske är gammalmodig men för mig så gifter man bara sig en gång om det absolut inte är livsviktigt att skilja sig. Jag vill hitta mannen i mitt liv, jag är trött på allt festande och att ligga runt det är inte jag. Jag vill ha en familj! Jag vill känna mig älskad och älska, jag vill ha någon jag kan pyssla om. Någon att betala räknigar med, handla mat tsm med.

En av dom absoluta viktigaste sakerna i mitt liv är att få barn. Jag vet inte varför men för mig så är barn livet. Och jag kommer göra absolut allt för mina barn, ovasett vad!

JAG VILL INTE VARA SINGEL LÄNGRE!

Som modell tar man bilder som denna, modelljobbet är inte alltid glamoröst

Ni vet jag skulle ju på jobb interljuv för kurator jobbet men eftersom jag skulle ditt i Torsdags och jag var på sjukhuset då så gick det inte så jag fick ju ringa och säga som det var. Och hon sa ju att jag itne skulle få jobbet pgu att jag inte har en utbidling för det men hon vill att jag ska komma på ett mötte nästa Fredag 13. Och då vill dom prata med mig om att berätta för ungdomar om mitt liv och vad jag gått igenom.

Jag bliv jätte glad, jag kan jobba som personlig tränare men ändå så hjälpa folk genom att prata med dom.

Jag var bara tvugen att skriva detta, självklart kommer jag skriva mer när jag varit där och fått veta mer

Jag tänkte berätta lite om mitt jobb, som jag verkligen älskar och brinner för. Jag är utbildad personlig tränare.

Jag och min kill kompis  (vi kallar honom för A) har varit vänner sen vi började skolan och alltid hängt ihop. Vi älskade att träna, han byggde muskler och jag ville gå ner i vikt. jag föddes med kruver, jag har aldrig varit tjock men alltid haft mer kurver än normalt. Så vi tränade ihop på gym och hade skit sköj.

Och på det gymmet vi trädade på så kännde vi i stort all personal och han som ägde det och han bliv sjuk och var tvugen att själja det.

Och först så skojade jag och A om att köpa det, jag var 19 och han 23. Men sen bliv det mer och mer allvar i det hela och så bestämmde vi oss att prata med ägaren. Och han tyckte det var en super bra ide för vi brann verkligen för tränning. Han sa direkt att han kunnde tänka sig gå ner ordentligt i pris. Jag hade pengar som jag hade ärvt och så hade jag sparat och han hade pengar som han hade fått från sin döda mor men det räckte inte så vi gick till banken och så fick vi ett lån. Och så köpte vi gymmet och det är nog en av dom bästa sakerna jag har gjort.

Gymmet hade varit öppet för alla. Men vi var ju utbildade personliga tränare så då ville vi forsätta på samma spår. Så dom vi trännar får bara använda vårat gym. I början gick det ganska segt men när vi väl började göra reklam så att folk fick veta att vi fanns så började det komma kunder. Först troode vi att ingen skulle betala så mycket som vi hade bestämmt att vi skulle ta men folk gjorde det. Sen så gick det allt bättre och vi fick mer som ville ha våran hjälp. Nu har vi drygt 50 kunder och 12 anställda. Det som är så bra med vårat gym är att dom som vi har trännat får försätta att tränna hos oss hur mycket och länge dom vill men då får dom betala en lägre summa än vad man brukar få göra på andra gym. Vi är väldigt eftertarkade i fitnes branchen. Vi har en heldel killar som bygger muskler som är med i tvävlingar mm, även tjejer. Det är jag och 2 tjejer till som jobbar och resten är killar. Men vi har märkt att det börjar bli mer tjejer som börjar tränna fitnes osv, och det är jätte kul att se.

Det är ett oehört stort jobb att driva ett gym. A står som sagt som ägare på gymmet och det är för att jag inte har ett "normalt" liv. Men vi jobbar precis som om vi vore ägare både 2. Det är ett oehört fritt jobb och jag älskar tiderna. Jag jobbar inte från 07.00-16.00 som många brukar göra, tiderna vereriar från varje vecka. Och A han har följt mig hela mitt liv och vet vad jag går igenom så han vet att vissa dagar så är jag verkligen nere på botten. Han har varit min livlina många gånger. Jag tror inte jag kommer fixa att ha ett sånt som tex kurator, för så det ser nu så kommer jag inte upp ur sängen vissa dagar. Och det är nog ingen som skulle aceptera det.

Det finns helt klart nackedelar med att vara personlig tränare. Många som inte trännar tror att vi personliga tränare bara står och skriker men det gör vi verkligen inte. Jag trännar varje dag, i stort 365 dagar om året. Och det ger självklart beverknigar. Jag har förstört min rygg kan man säga, det är redan utsliten och jag är snart bara 21 år gammal och det bordar inte gott. Så A får massera min rygg varje morgon och kväll. Jag har inte lust och insperation att tränna varje dag, det har ingen men det blir så mycket roligare med alla människor. Det är en oehört bra och rolig stämmnig på vårat gym. Kommer det en ny så välkommnar alla han/hon så den inte känner sig ensam, det är en väldigt bra gemenskap.

Vi har också börjat med nya saker, att vi har dans och boxnigs pass och det är för alla även fast vi inte trännar som i vanliga fall. Vi har nästan alltid fullbokad på dom här passen och sen vi började med det så har vi fått många nya kunder.

Vad gör vi som är personliga tränare då? Jo vi hjälper folk att få ett hälsosmmare liv. Det är många som kommer till oss och vill ha hjälp med att nå ett mål som tex att h*n vill ha magrutor, störe muskler, kunna springa 1 mil på x antal minuter. Och då sätter vi oss ner med kunden och lägger upp ett pogram och från det så avgör vi vad det kostar. Så vad kunden får betala beror på vad dom vill ha hjälp med. Det kan kosta allt från 500 till flera tussen.

Jag har ju berättat att jag vill bli kurator men jag börjar inse att jag inte egentligen vill bli det. Jag brinner för att hjälpa folk men också för att tränna. Att tränna det är mitt liv, och det är det här jag är gjord för. Att vakna på morgonen och tänka: Jag får pengar för det jag älskar att göra. Det är helt underbart!