Jag har fått flera kommentarer om att folk tycker synd om mig efter allt jag har varit med om. Många säger det till mig att det är ett mirakel att jag står här idag och kan vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!
Det är inte synd om mig, det var inget mirakel som gjorde så att jag kan stå här idag och säga det. Isåfall är det jag som är miraklet, jag har aldrig tyckt att det har varit lätt att leva, ända sen jag var liten har jag alltid haft oro för min bror, hur det skulle gå för honom med sitt missbruk. Det var knappt jag orkade dom åren med självhat och identitetkris, jag var så nära att falla ihop, och det gjorde jag flera gånger men jag tog mig upp igen och gav mig fan på att jag skulle lyckas. Alla killar som har playat mig, alla killar som har svikit och bedragit mig pgu mitt utsende, det har jag lagt bakom mig, men såren och gråten kommer alltid stanna. När jag tänker på allt jag har gått igenom, så fattar jag inte att jag orkade det. Men jag står här idag och är så fruktansvärt stolt över mig själv, det fanns stunder jag bara ville ta livet av mig, jag såg inget ljus helt enkelt, och det är en hemsk sitation, som folk tyvär liver i varje dag. Jag har fattat att det är så många som mår psykiskt dåligt, och har självmordstankar, och tro mig jag vet hur jävla tuff det är att kämpa i mot.

Detta inlägg är till er som mår pyskiskt dåligt och som har självmordstankar och till och med har gjort självmordförsök. Jag har 2 självmordförsök bakom mig, och jag skäms så för att säga det, jag är verkligen inte stolt över att jag har försökt ta mitt egna liv inte en gång utan 2 gånger.

Både gångerna har jag försökt kasta mig framför tåget, men när jag ståg där och väntade var jag för feg, jag fick pannik av tanken på hur min familj och mina vänner skulle reagera när dom fick reda på att jag hade begått självmord. Jag kunnde se framförallt min mamma och pappa framför mig när dom fick beskedet om att deras dotter valde att lämna dom, och jag ville inte att dom skulle få det beskedet. Alla som har självmordstankar eller har haft vet vad jag pratar om. Varför jag inte lyckades med mina självmordförsök var helt enketl för att jag inte kunnde lämna min familj, mina vänner, alla som brydde sig och älskade mig. Man sårar så oehört många genom att avsluta sitt liv, man inser det allt för sent, men att ta sitt eget liv är ett så stort svek, så det går inte att förklara. Framförallt till sina föräldrar, det är dom man sviker mest, det är dom som kommer ta på mig skulden.

Mina föräldrar tar på sig skulden för min brors självmord, dom gjorde så gott dom kunnde men det räckte inte. Och att se dom tänka: Jag var inte tillräcklig, det var mitt fel att min son tog självmord, jag var inte tillräcklig. Det knäcker mig. Ovasett vilken ålder du är i så kommer dom ta på sig skulden, för det är dom så har uppfostrat dig. Och att mista ett barn, det är obeskrivligt.Även fast det inte är deras fel för femöre, även om dom gjorde allt för dig så tar dom på sig skulden. Det är en av skällen till att man inte ska ta livet av sig, man sviker så oehört många.

En dag när jag var i skolan, jag var 15 år och allt blev svart för mig, jag hade kännt en oehörd huvudvärk och jag var yr och jag rammlade ihop i koriodoren och vaknar på sjukhuset. Jag hade slutat andas och slagit i huvudet ifallet i stengolvet. Där började dom utreda mig och jag fick diagnoserna: Pannikångest och psykisk sjukdom. Det var väldigt tufft för mina föräldrar, dom gjorde allt för mig och mina syskon men dom fick mig inte att må bra. Det kom en psykolog från psykiskaavdelningen och pratade ensam med mig och jag erkännde att jag hade försökt ta mitt liv för 1 vecka sedan så jag laddes in på en avdelnig på sjukhuset för ungdomar som var akut självmordsbenägna. Det känndes som ett jävla fängelse och dom bevkade mig hela tiden och jag mådde dåligare, dom pratade pratde och pratade med mig men det fick mig att må dåligare. Jag fick åka hem efter 1 vecka men var fortfarande självmordsbenägen, det gick 1 månad, av ständig ångest och pannik och jag var så nere, jag bara grätt och grätt och planerade i mitt huvud hur jag skulle lyckas ta mitt liv. Jag pratade i stort sett varje dag med en psykolog och jag hatade det, det var som om hon troode jag var en 3 åring. 1 månad efter så valde dom att ta in mig på ett hem för folk som mådde psykiskt dåligt och var självmordsbenägna. Det var jätte tufft för mig, första veckan fick jag inte träffa min familj eller vänner alls och när mamma och pappa kom efter en vecka och jag såg att pappa hade gråtit då fick det mig att tänka till för jag har aldrig sett pappa gråtit. Jag försökte verkligen att må bättre, att lysna på psykologerna och dom andra som bodde där och efter 4 månader så fick jag komma hem, och jag mådde faktist bättre men jag hade fortfarande självmordstankar. Jag fick sån otrolig hjälp av läkare,psykologer,familj, vänner, ja alla och att se dom jag älskade i ögonen och se deras oro för om jag skulle finnas kvar imorgon gjorde så otroligt ont så det är deras förtjänst att jag står här idag, för annars så skulle jag tagit livet av mig.

Jag tar på mig skulden av min brors död, jag gjorde mitt bästa, men det hjälpte inte, det hindrade inte honom från att lämna mig. Jag känner mig väldigt liten och misslyckat som människa när jag tänker så, och hade min bror hört det så skulle han säga att det inte alls var mitt fel, att jag gjorde allt jag kunnde. Ångesten efter någon som har tagit självmord, är enorm, jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig tills sömns för att jag saknar honom så mycket, och bara veta hur dåligt han mådde får mig pannikslagen. Mår man riktigt riktigt dåligt så är det inte alls lätt att tänka på att man kommer bli saknad, för man ser det som en utväg, en utväg till att slippa all ångest och pannik. När jag hade självmordstankar så tänkte jag alltid: Jag kommer inte försvinna, jag kommer aldrig lämna min familj och mina vänner, dom kommer bara aldrig se och höra mig mer. Och jag vet att det är många som tänker så för man vill ju aldrig lämna dom man älskar. Min bror hade en andlednig till att ta livet av sig, för han var så nere i sitt beroende så det gick bara ut för och vi alla vet att han har det bättre nu men jag hade ingen andlednig egentligen inte att ta livet av mig, hade jag gjort det hade jag varit jävligt feg och svag för jag mådde bara så jävla psyskiskt dåligt

Jag fick höra hela tiden att DET KOMMER BLI BÄTTRE. Jag ville bara spy på den mennigen, men det var ju rätt, det blev ju bättre. Kännslan man får när man äntligen vinner, när man äntligen mår ganska bra och självmordstankarna är borta, är en sån underbar kännsla så ni kan aldrig föreställa er, så många nätter man har gråtit sig till sömns, alla kännslor, alla tankar som var negativa och framförallt det mörka är borta, jag grät lycko tårar i en heldag. All den tiden jag hade lagt ner, den kampen man har mot sig själv är jävligt hård och jobbig men det är värt det. Mår man så dåligt kan man inte tänka att man en dag kommer må bättre och vara lycklig igen men man blir det. Så till alla er så vill jag bara säga: Det kommer bli bättre, spy på dom orden om ni vill, men det är sannigen, kämpa på, det kanske känns som om du står och trampar vatten men en dag kommer du må bra igen och kunna stå och vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!

Jag har kommit en bra bit på vägen till att må bra igen men jag har en lång bit kvar, det är trots allt bara 5 år sen jag bodde på det hämmet , och 3 år sen jag var självmordsbenägen. Att må psykysiktdåligt är en sjukdom, den är livshotade, man kan när som helst välja att lämna och det är det värsta beslut man kan göra. Jag vet att jag aldrig kommer må riktigt bra och jag vet att jag kan väldigt väldigt lätt kan falla tillbaka till självmordstankarna och det mörka. Vissa dagar är det som om allt kommer tillbaka och jag mår så fruktansvärt dåligt så jag inte kan ta mig ur sängen, det är hemskt att må så dåligt för man vet vad man kan göra, jag känner inte igen mig själv när jag mår så dåligt. Det är fortfarande en kamp för mig och kommer nog alltid vara. Jag orkar inte mer vissa dagar, jag orkar inte att kämpa som jag har lovat min familj och vänner.

Om ni vill prata med någon, och skäms för att berätta att ni mår dåligt och har självmordstankar, så får ni mer än gärna prata och berätta för mig. Jag vill mer än gärna hjälpa er som har självmordstankar och mår psykiskt dåligt, för jag vet hur tufft det är. Var inte rädda att skriva till mig och be om hjälp, för det stannar mellan dig och mig!

Skriv till mig på: sannigen@hotmail.com