Om man slutar fejka, bryter man ihop då? Och om man bryter ihop, är det en
underbar chans att få bygga upp sig själv på nytt?

Idag tänker jag skriva om att fejka att man bra, vilket jag har en väldigt stor efarenhet av. Det är sorligt med sant, jag har fejkat att jag mått bra i stort sett så länge jag kan minnas och gör än idag.

Jag är en jävel på att få alla att tro att jag mår bra och att mina leenden och skratt är äkta.

När jag mådde som sämst så var det en kamp att bara komma upp ur sängen, jag mådde så dåligt att jag aldrig fick lugn och ro, jag kunnde aldrig lugna ner mig så pass att jag kunnde sova. Jag kom inte upp vissa dagar för att pyskiskt och fyskiskt så funkade jag inte,.Mitt psyke bliv bara sämmre när jag låg och grät så att jag inte kunnde få luft och tänka så mycket som jag gjorde. Jag mådde verkligen inte bra fysiskt, kroppen behöver sömn för att fungera och min kropp fick inte det.

När jag väl kom upp så började det stora arbetet med att sminka över tröttheten. Jag hade överdrivet mycket smink men det var bara för att ingen skulle se att jag inte mådde bra. Mina ögon var röda och svullna av all gråtande, jag hade possar under ögonen, min hy var jätte förstörd. Det såg inte alls bra ut med all smink men det döljde iaf allt det där.

Jag kunnde inte heller bära linnen och t-shirtar med korta armar vissa perioder, jag skärde mig. Jag älskade hur ont det gjorde, för jag tyckte att jag förtjänande det. Men sen så slutade jag med det för att alla sa: Du har en sån fin kropp, vissa upp den istället för att dölja den.

När jag väl skulle till skolan (jag mådde som dåligast i årkurs 8:an 9:an första ring och andra ring)

Det var oehört jobbigt för mig, det krävde en oehörd styrka av mig för att orka spela. Spelet som jag spelade det var jätte hårt, det gick ut på att få allt och alla att tro att jag var världens gladaste och lyckligaste persson. Jag skrattade och gav leende på leende, men inuti mig så skrik jag av smärta. Jag fick låsa in mig på toaletten flera gånger för att orka spela, jag grät av mig och kom ut och spelade spelet igen.

När jag kom hem så fall jag ihop, jag gick raka vägen upp till mitt rum och kasstade mig i sängen och grät i flera timmar. När jag hörde steg i trappan så försökta jag sluta gråta omedelbart.

Jag fick väldigt bra betyg, det kan vara helt tvärtom för andra som mår dåligt att dom får dåliga betyg. Men för mig kämpade jag verkligen för att försöka leva ett bra och normalt liv. Jag ville vara den duktiga flickan.

Än idag så fejkar jag, jag gör det hela tiden. Jag kan konsten att lura människor men inte dom som verkligen känner mig. Frågar dom hur jag mår och jag svarar genom att ge dom världens största leende och säger att allt är bra så ger dom mig en skarp blick som tränger igenom mig och så säger dom: Du mår inte alls bra, sluta fejka nu *****

Jag har sagt så många gånger till mig själv: Sluta fejka nu *****, varför ska du fejka, du mår inte bra, ditt liv suger.

Jag har lärt mig på min resa och kommer lära mig mer att fejka leder bara till att man mår dåligare. Det finns människor som kan hjälpa dig om du bara vill släppa in dom. Jag vet hur svårt det är att släppa in dom och för mig så har jag fortfarande inte lärt mig det.

Fejka inte!

Är du ledsen så gråt, men skratta INTE om du inte är glad!

Jag är kvar på samma plats men jag har kämpat och slitigt. Jag vet att det blir bättre men jag har inte kännt det hittitlls. Jag fastnar i tankar och försöker ta mig loss. Jag tänker på den dagen det hände något med mig. Men nu vet jag vart jag står och jag behöver inte veta. Jag bröt upp med mig själv och jag gick av på mitten. Jag har kastat mina minnen, jag har saknat och glömt. Men det var jag och världen som kämpade till döds. Jag höggs i ryggen, vad var det som hände?  Jag menar, det skulle bli bättre.  Jag har förändrats så mycket. Jag vet knappt vem jag är och vart tog den gamla personen vägen, som alltid fanns där? Jag tror inte att  jag vet vem jag är.
 
Jag förlorade min tro när jag släppte mitt förflutna. Men jag vet mycket väl att jag en dag kommer att le. Men nu när jag sitter här och skriver rinner tårarna ner. När livet sviker är det bra att veta vem man är. Men när ena halvan av mig slutade att förstå. Att när jag sviker finns det inte mycket kvar. Och jag glömmer aldrig bort det, det gör ont mer för varje dag.
 
Jag blev lämnad här som tack för hjälpen? Jag delades i två och försökte greppa tag i andras händer. Jag försökte göra allt men min andra halva gjorde fel. Löften om att bry sig fanns inte längre. Jag var ärlig mot mig själv men var det såhär det skulle bli? I så fall trodde jag fel om hela mig själv och mitt liv. Varför hände det här? Ett misstag som förändrade allt. Förändrade hela min värld!
 
Såklart jag vill känna lugn, men jag ser att det inte går. För varje gång jag försöker, river jag upp gamla sår. Jag har inte förlåtit mig själv för jag kan inte ta emot det. Och all skit som jag fått ta. Jag är fan värd det! Vill jag må bra får jag börja med en sak, förlåta mig själv och ge tillbaka mitt liv, för det var det jag stal.
 
Alla minnen stannar kvar och alla stunder som jag skrattat, det är bara det jag vill ha tillbaka. Så när livet sviker är det kanske bra att vara två. Men ena halvan av mig själv har slutat att förstå. När jag försvinner finns det inte mycket kvar. Och jag glömmer aldrig bort det som hänt, för det gör ont mer och mer för varje dag.

Nu är jag faktist lite irriterad på bloggplatsen. Varför skaffar ni inte en app, så man kan blogga från mobilen? Jag testade att gå in på bloggplatsen.se när jag skriv om "hemska jävla nätter" och det var jätte svårt att skriva. Jag tror att ni kommer få mycket mer bloggare om ni skappar en app som alla andra stora bloggportaler har.

Jag är vaken, jag har precis varit ute med Fido och nu ligger han och sover. Jag är alltid inne på min iphone men när jag ska blogga så måste jag gå in på datorn för det, det är lite drygt. Och nu är det så att min iphone är helt urladdad och inga pengar kvar, jag blir så trött. Men som tur är så har jag fått låna mammas mobil, så jag är inne nu och försöker skriva direkt på bloggplatsen, och det går åt helvete så snälla rara söta bloggplatsen skaffa en app!