Helvete! Denna helg har inte alls vairt som jag önskat, en av mina sämsta i hela mitt fucking liv. Nu är jag grymt ledsen och kan inte sluta gråta, jag hyperventilerar. Jag har fått reda på att min kille, som jag älskar överallt annat på jorden, som är hela mitt liv, som jag inte klarar av att leva utan har varit otrogen mot mig. Det gör så oehört ont att skriva, 2 olika killar har varit otrogna mot mig och redan första gången lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle bli så oehört sviken och sårad genom otrohet men så blev det igen. Min kille har varit otrogen, jag har la misstänkt det lite. Vi har bestämmt att vi alltid ska ringa efter vi har varit ute och festat men han ringde inte på natten och på morgonen så grät han när han ringde och han sa att det berode på att han saknade mig men sen har det gått massa rykten osv. Och så pratade jag med honom och efter många om och men så sa han sannigen och han skyllde på att han var full men han har alltid sagt att man inte kan skylla på det. Jag vet inte hur jag ska orka detta, jag hade nog med att min bror är död. Jag hatar livet just nu.

Jag skriver mer imorgon när jag är hemma

Snälla skjut mig!

Nu tänker jag faktist tipsa er om en blogg. http://dittmedium.bloggplatsen.se/ drivs av en kille som är medium. Och nu kanske ni tänker, nej det där är fejk. Men det är INTE fejk. Först troode jag det också, men så skickade jag frågor till honom om min bror och dom svaren han gav kunnde han omöjligt redan veta, han visste saker som i stort sett ingen vet. Han är otroligt duktig och trevlig och han vill verkligen hjälpa folk, så jag tycker verkiligen ni ska kolla in hans blogg eller maila honom. Ni kommer verkligen inte ångra er, det kan jag lova! Och tror du inte på det övernaturliga så kommer ni göra det efter ni pratat med honom!

Hej allihop, nu sitter jag på tåget till min underbara älskling. Jag tog med mig datorn för vi ska överföra bilder från hans kamera till min dator på oss, han har tusen bilder på oss i sin dator som han tagit med sin systemkamera så dom vill jag också ha.Jag tänkte jag skulle skriva något mer i veckan men mitt inlägg om att må psykiskt dåligt osv bliv väldigt jobbigt för mig, det var väldigt väldigt privat och jag troode inte jag skulle skriva så mycket om mig själv. Det var skit jobbigt och det krävdes mycket från mig, jag grät mig till sömns den natten för det var många minnen som kom tillbaka som jag gärna skjuter ifrån mig för att dom är så jobbiga. Men nu känns det bra, och jag vår äntligen träffa min älskling. Det börjar bli jobbigt nu, det har alltid varit jobbigt att ha ett distansförhållande men nu tär det på både han och mig så vi måste snart flytta ihop. Jag kommer nu inte skriva något ihelgen, jag kommer hem på Måndags kväll, jag är ledig på måndag. Jag vill liksom ta tid på mig att skriva och jag vill att allt jag skriver verkligen kommer från hjärtat, och min kille vet ju inte att jag driver den här bloggen så om jag skulle göra ett inlägg i helgen så skulle han märka det för det tar sån tid, det tar mycket mer tid än ni tror, ett inlägg kanske tar cr 45 min för mig, det beror på vad jag skriver. Men i helgen har jag ju tid att tänka på vad jag ska skriva, så jag får hoppas på att jag kommer på något bra. Men hoppas ni får en underbar och fantastiks helg, för det ska jag ha. Ta hand om er och era nära, puss!

Jag har fått flera kommentarer om att folk tycker synd om mig efter allt jag har varit med om. Många säger det till mig att det är ett mirakel att jag står här idag och kan vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!
Det är inte synd om mig, det var inget mirakel som gjorde så att jag kan stå här idag och säga det. Isåfall är det jag som är miraklet, jag har aldrig tyckt att det har varit lätt att leva, ända sen jag var liten har jag alltid haft oro för min bror, hur det skulle gå för honom med sitt missbruk. Det var knappt jag orkade dom åren med självhat och identitetkris, jag var så nära att falla ihop, och det gjorde jag flera gånger men jag tog mig upp igen och gav mig fan på att jag skulle lyckas. Alla killar som har playat mig, alla killar som har svikit och bedragit mig pgu mitt utsende, det har jag lagt bakom mig, men såren och gråten kommer alltid stanna. När jag tänker på allt jag har gått igenom, så fattar jag inte att jag orkade det. Men jag står här idag och är så fruktansvärt stolt över mig själv, det fanns stunder jag bara ville ta livet av mig, jag såg inget ljus helt enkelt, och det är en hemsk sitation, som folk tyvär liver i varje dag. Jag har fattat att det är så många som mår psykiskt dåligt, och har självmordstankar, och tro mig jag vet hur jävla tuff det är att kämpa i mot.

Detta inlägg är till er som mår pyskiskt dåligt och som har självmordstankar och till och med har gjort självmordförsök. Jag har 2 självmordförsök bakom mig, och jag skäms så för att säga det, jag är verkligen inte stolt över att jag har försökt ta mitt egna liv inte en gång utan 2 gånger.

Både gångerna har jag försökt kasta mig framför tåget, men när jag ståg där och väntade var jag för feg, jag fick pannik av tanken på hur min familj och mina vänner skulle reagera när dom fick reda på att jag hade begått självmord. Jag kunnde se framförallt min mamma och pappa framför mig när dom fick beskedet om att deras dotter valde att lämna dom, och jag ville inte att dom skulle få det beskedet. Alla som har självmordstankar eller har haft vet vad jag pratar om. Varför jag inte lyckades med mina självmordförsök var helt enketl för att jag inte kunnde lämna min familj, mina vänner, alla som brydde sig och älskade mig. Man sårar så oehört många genom att avsluta sitt liv, man inser det allt för sent, men att ta sitt eget liv är ett så stort svek, så det går inte att förklara. Framförallt till sina föräldrar, det är dom man sviker mest, det är dom som kommer ta på mig skulden.

Mina föräldrar tar på sig skulden för min brors självmord, dom gjorde så gott dom kunnde men det räckte inte. Och att se dom tänka: Jag var inte tillräcklig, det var mitt fel att min son tog självmord, jag var inte tillräcklig. Det knäcker mig. Ovasett vilken ålder du är i så kommer dom ta på sig skulden, för det är dom så har uppfostrat dig. Och att mista ett barn, det är obeskrivligt.Även fast det inte är deras fel för femöre, även om dom gjorde allt för dig så tar dom på sig skulden. Det är en av skällen till att man inte ska ta livet av sig, man sviker så oehört många.

En dag när jag var i skolan, jag var 15 år och allt blev svart för mig, jag hade kännt en oehörd huvudvärk och jag var yr och jag rammlade ihop i koriodoren och vaknar på sjukhuset. Jag hade slutat andas och slagit i huvudet ifallet i stengolvet. Där började dom utreda mig och jag fick diagnoserna: Pannikångest och psykisk sjukdom. Det var väldigt tufft för mina föräldrar, dom gjorde allt för mig och mina syskon men dom fick mig inte att må bra. Det kom en psykolog från psykiskaavdelningen och pratade ensam med mig och jag erkännde att jag hade försökt ta mitt liv för 1 vecka sedan så jag laddes in på en avdelnig på sjukhuset för ungdomar som var akut självmordsbenägna. Det känndes som ett jävla fängelse och dom bevkade mig hela tiden och jag mådde dåligare, dom pratade pratde och pratade med mig men det fick mig att må dåligare. Jag fick åka hem efter 1 vecka men var fortfarande självmordsbenägen, det gick 1 månad, av ständig ångest och pannik och jag var så nere, jag bara grätt och grätt och planerade i mitt huvud hur jag skulle lyckas ta mitt liv. Jag pratade i stort sett varje dag med en psykolog och jag hatade det, det var som om hon troode jag var en 3 åring. 1 månad efter så valde dom att ta in mig på ett hem för folk som mådde psykiskt dåligt och var självmordsbenägna. Det var jätte tufft för mig, första veckan fick jag inte träffa min familj eller vänner alls och när mamma och pappa kom efter en vecka och jag såg att pappa hade gråtit då fick det mig att tänka till för jag har aldrig sett pappa gråtit. Jag försökte verkligen att må bättre, att lysna på psykologerna och dom andra som bodde där och efter 4 månader så fick jag komma hem, och jag mådde faktist bättre men jag hade fortfarande självmordstankar. Jag fick sån otrolig hjälp av läkare,psykologer,familj, vänner, ja alla och att se dom jag älskade i ögonen och se deras oro för om jag skulle finnas kvar imorgon gjorde så otroligt ont så det är deras förtjänst att jag står här idag, för annars så skulle jag tagit livet av mig.

Jag tar på mig skulden av min brors död, jag gjorde mitt bästa, men det hjälpte inte, det hindrade inte honom från att lämna mig. Jag känner mig väldigt liten och misslyckat som människa när jag tänker så, och hade min bror hört det så skulle han säga att det inte alls var mitt fel, att jag gjorde allt jag kunnde. Ångesten efter någon som har tagit självmord, är enorm, jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig tills sömns för att jag saknar honom så mycket, och bara veta hur dåligt han mådde får mig pannikslagen. Mår man riktigt riktigt dåligt så är det inte alls lätt att tänka på att man kommer bli saknad, för man ser det som en utväg, en utväg till att slippa all ångest och pannik. När jag hade självmordstankar så tänkte jag alltid: Jag kommer inte försvinna, jag kommer aldrig lämna min familj och mina vänner, dom kommer bara aldrig se och höra mig mer. Och jag vet att det är många som tänker så för man vill ju aldrig lämna dom man älskar. Min bror hade en andlednig till att ta livet av sig, för han var så nere i sitt beroende så det gick bara ut för och vi alla vet att han har det bättre nu men jag hade ingen andlednig egentligen inte att ta livet av mig, hade jag gjort det hade jag varit jävligt feg och svag för jag mådde bara så jävla psyskiskt dåligt

Jag fick höra hela tiden att DET KOMMER BLI BÄTTRE. Jag ville bara spy på den mennigen, men det var ju rätt, det blev ju bättre. Kännslan man får när man äntligen vinner, när man äntligen mår ganska bra och självmordstankarna är borta, är en sån underbar kännsla så ni kan aldrig föreställa er, så många nätter man har gråtit sig till sömns, alla kännslor, alla tankar som var negativa och framförallt det mörka är borta, jag grät lycko tårar i en heldag. All den tiden jag hade lagt ner, den kampen man har mot sig själv är jävligt hård och jobbig men det är värt det. Mår man så dåligt kan man inte tänka att man en dag kommer må bättre och vara lycklig igen men man blir det. Så till alla er så vill jag bara säga: Det kommer bli bättre, spy på dom orden om ni vill, men det är sannigen, kämpa på, det kanske känns som om du står och trampar vatten men en dag kommer du må bra igen och kunna stå och vara stolt och säga: Jag klarade det, jag vann!

Jag har kommit en bra bit på vägen till att må bra igen men jag har en lång bit kvar, det är trots allt bara 5 år sen jag bodde på det hämmet , och 3 år sen jag var självmordsbenägen. Att må psykysiktdåligt är en sjukdom, den är livshotade, man kan när som helst välja att lämna och det är det värsta beslut man kan göra. Jag vet att jag aldrig kommer må riktigt bra och jag vet att jag kan väldigt väldigt lätt kan falla tillbaka till självmordstankarna och det mörka. Vissa dagar är det som om allt kommer tillbaka och jag mår så fruktansvärt dåligt så jag inte kan ta mig ur sängen, det är hemskt att må så dåligt för man vet vad man kan göra, jag känner inte igen mig själv när jag mår så dåligt. Det är fortfarande en kamp för mig och kommer nog alltid vara. Jag orkar inte mer vissa dagar, jag orkar inte att kämpa som jag har lovat min familj och vänner.

Om ni vill prata med någon, och skäms för att berätta att ni mår dåligt och har självmordstankar, så får ni mer än gärna prata och berätta för mig. Jag vill mer än gärna hjälpa er som har självmordstankar och mår psykiskt dåligt, för jag vet hur tufft det är. Var inte rädda att skriva till mig och be om hjälp, för det stannar mellan dig och mig!

Skriv till mig på: sannigen@hotmail.com

Nu har jag äntligen tid till att sätta mig ner och skriva, har vairt kaos ett par dagar. Idag tänker jag skriva om  avundsjuka rent allämnt, jag ska kanske skriva om avundsjuka i ett förhållande någon anna dag. Men nu tänker jag skriva om avundsjuka rent allämnt.

Avundsjuka finns verkligen överallt och kommer alltid göra, människor kommer alltid vara avundsjuka på andra, och aldrig vara nöjda för vad dom har och hur dom ser ut, ganska sorgligt egentligen. Jag är inte mer än männsklig så självklart kan jag också vara avundsjuk tillexempel på en tjej som är underbart vacker, kanske på en tjej som är på ett visst sätt osv. Men det går aldrig över till att jag är elak men tyvär så gör det det hos vissa perssoner och det är jävligt synd tycker jag.

 Jag har varit med om en riktig tråkig sak som bara handlade om avunsjuka. Det är en tjej som håller på att ta mina bilder från min andra blogg och säger att det är hon på och lurat så sjukt många perssoner och hon sårade verkligen en persson som faktist blevit kär i henne och han blev helt knäckt när han fick reda på att tjejen som hon hade utgett sig att vara var jag. Hon är så falsk och hon spelar ett sjukt bra spel, hon ger till och med ut nr och pratar med dom via telefon och verkligen går in för att vara jag. Jag har haft uppe detta i domstol och hon har fått betala bötter och när jag frågade varför så svarade hon: Du är allt jag någonsin viljat vara, jag är så avundsjuk på dig och jag skulle göra allt för att få vara du.

Jag var helt ställde efteråt jag kunnde inte fatta hur jävla blind hon var egentligen, hon lurade och sårade så många. Hon hade till och med sakt på fullaste allvar att hon älskade en kille och hade bestämt träff med honom. Fattade hon inte hur sårad han blev?

Det är det jag mennar med att man kan bli jävligt elak när man är  avundsjuka.

Och så har vi en annan avundsjuka. Är man ett tjejgäng så gaddar man oftas ihop sig mot tjejer som har utsende för dom är rädda för att den tjejen ska få dom snyggaste killarna. Och då börjar man sprida rykten om att hon är en slampa, hora och allt möjligt bara för att förstöra för henne. Och detta gör så oehört ont för jag har varit denna tjej och mina kompisar med. Man fattar inte vad man har gjort för fel för man försöker bara vara sig själv och när man hör att dom i gänget har spridit elaka rykten så börjar man tvivla på sig själv. Tvivla ALDRIG på dig själv, utan prata med dom face mot face och berätta vad du känner och ge dom en chans att lära känna dig på riktigt för dom kommer att ändra uppfattnig.

Sluta med dom här elaka avundsjukorna, du kan inte förändra ditt utsende eller personlighet så var nöjd med dig själv, var stolt för att just du är du. För du kan inte vara någon annan än dig själv och tänk inte ens tanken på att försöka vara någon annan för du duger precis som du är ovasett vad andra säger!!!

Du kan vara avundsjuka på andra men gör folk aldrig illa pgu din avundsjuka!

Jag har massor med inspartion och ider till texter osv, men jag har ju inte tid att skriva ner dom och lägga ut här. Jag har skrivit klart en om  avundsjuka och sen ska jag skriva ett riktigt djupt inlägg som jag inte tänker avslöja nu. Det kommer bli väldigt jobbigt att skriva det för jag kommer vara så personlig så det går över gränsen, jag jag vill göra allt för att hjälpa andra. Hoppas ni inte tappar intresett för min blogg och slutar läsa den, som sagt det är jätte svårt att hitta något ämne att skriva om varje dag som är viktigt och jag vill att alla inlägg ska komma från hjärtat. Men det kommer inlägg i veckan, ha det så jätte bra tillsdess! 

Ni har väl hört Kaptens Röd låt Ju mer dom spottar?

Den går iaf på högvarv på mitt jobb och folk verkligen älskar den, den är en grym trännigslåt. Detta är verkligen inte min musiksmak men denna låt är väldigt bra och lyssnar man på texten så har den en väldigt bra budskap.

Jag tänkte skriva om att ni ÍNTE ska ta någon skit. Jag har lärt mig att inte ta någon skit, säger någon något till mig som är taskigt så då försvarar jag mig direkt, jag låter ingen trycka ner mig och det ska ni inte heller göra.

Jag har ett väldigt bra självförtroende och det har jag fått från folk som har gett mig skit och tryckt ner mig. "Ju mera dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma" Det är verkligen så, i början hade jag jätte svårt när folk var taskig mot mig, jag tog åt mig jätte mycket och det värsta är ju att man tror på det folk säger, man blir blind och tror att man är allt det där dom säger som inte är sant. Jag har tagit imot mycket skit. Jag är en fest brud och festar grymt mycket och detta har ju gjort att jag har träffat killar väldigt mycket och har följt med dom hem och för vissa gör det mig till hora. Men det fattar jag inte, sex är männskligt, så då borde ju alla vara horor. Jag har faktist mer kill kompisar än tjej kompisar, har alltid varit så och kommer alltid vara, tjejer är avundsjuka på mig och jag antar det mest är för mitt utsende och pengar. Men jag fattar inte varför. Tjejer är väldigt elaka mot andra tjejer, det är väldigt hårt spel. Dom flesta spelar på utsende och pengar men det har jag ALDRIG gjort, i med att jag hade ett stark självhat när jag var tonåring så har jag aldrig kunnat spela på mitt utsende eftersom jag själv inte ser mig som andra gör.

Snackar folk skit om er, försöker dom trycka ner och förstöra för er så vänd det till det postiva. Dom tar ju tid till att göra så mot dig, dom ger dig uppmärksamheten. Skit snack grundas oftats på avundsjuka eller att man är rädd. Jag har fattat att några tjejer ser mig som ett hot, men jag är verkligen inte ute efter deras killar, jag har världens bästa pojkvän.

Bry er inte, utan håll huvudet högt!

Och  avundsjuka ska jag skriva om någon gång i veckan.

ohhhhh min ängel, min ängel jag undrar, sitter du där uppe och beskyddar mig som du gjorde när du fanns här eller ligger du i din tysta kalla grav och väntar på mig. Är du stolt över mig för vad jag har klarat. Har du gjort så jag orkat.
Har du kännt min sorg, har du kännt min saknad efter dig. Det gör så otroligt ont ska du veta.
Ohhhh inget är dess likt, inget kommer bli likadant. För världens finaste människa är nu en ängel som flyger fritt som han så länge viljat.  Har du äntligen fått ro, har du äntligen kommit hem efter ditt långa letande. Jag väntar fortfarande på att du ska komma tillbaka och göra allt bra igen. Vad är jag utan dig, ett hav utan vatten, en äng utan blommor.
Har du kännt min sorg, har du kännt min saknad efter dig. Det gör så otroligt ont ska du veta.
Ohhh jag sa alltid att jag klarade mig själv och var en stor flicka. Ord som jag inte kan leva upp till idag. Finns du där när jag ligger ihopkrupen i min säng i mörkret och sitter på min sängkant och tårkar mina tårar.
Ohhhh min ängel, jag älskar dig!