Nu har jag bestämmt mig, jag ska skaffa hund! Jag fick mycket bra respons och tips från er som dels vägde upp lite av mitt beslut, men jag satte mig ner och gjort en för och naktdels lista, och fördelarna vägde upp mer än dom nekativadelarna och så drömmde jag om hundar inatt. Detta är ett ganska stort beslut för det innebär en heldel ansvar men jag vet att det kommer förbättra mitt liv till det positiva. Jag pratade med min killkompis om detta igår kväll och hans kompis mamma jobbar på ett hunddagis så jag ska kontakta henne på Måndag, jag vill inte ringa och störa henne på en Lördag när hon är ledig. För som sagt jag vill inte att hunden ska få vara ensam, och det är flera som säger max 4 timmar om dagen, men är h*
n på ett dagis så leker h*n ju med andra hundar och har jätte kul, hade h*n varit hemma hela dagarna när jag jobbar så skulle h*n ju inte alls ha roligt. Som ni fattar har jag inte valt om jag ska ha en hona eller hanne, det spelar ingen roll för mig, jag är uppväxt med 2 tikar och när dom dog så skaffade vi ( min familj) en hanne. Jag kan inte heller bestämma mig för vilken sort jag ska ha, det står mellan dom här: Rottweiler, Schäfer och Leonberger.

Men nu kanske ni tänker: Men köp en blandnig, där dom parat ihop dom.

Men det vill inte jag göra, för jag vill ha en 100 procentig, om jag ska ställa ut, för då är det viktigt att ha en bra stamtavla, jag ställde ut våra hundar när jag var liten, liten och liten jag ställde ut dom tills jag var 17 år.

Rottweiler, har jag ganska stor efarenhet av. Jag har uppvuxen med dom och min syster har ju en och jag älskar dom. Dom är jätte goa.

Schäfer, har jag också stor efarenhet av, min morbror har haft flera schäfrar och ett tag var han förlovad med en som var uppföddare, och jag fick vara med när mamman födde fram valpar, 2 gånger och dom är så härliga.

Man måste ha lite mer ordnig på schäfrar och Rottweiler eftersom några klassar dom som farliga och  opolitilig men det gäller för ägaren att uppfostra dom rätt.

Och så har vi Leonberger, dom är så oehört söta och mysiga. Min kompis hade en för några år sedan och jag var stört kära i han, han var så oehört snäll och man kunnde i stort sett göra vad man ville med honom, för han sa aldrig ifrån, han älskade uppmärksamhet.

Jag ÄLSKAR stora hundar, jag vill liksom kunna ligga och myssa och köra in mitt huvud i pälsen på dom. Jag kan verkligen inte se mig själv med en liten hund.  Och huden måste vara social, den måste älska människor, för som sagt jag har många vänner och famílj runt mig och vill inte vara ensam, så h*n kommer ha många människor runt sig. Och den måste vilja mysa, jag älskar att gossa med hundar och kommer göra med denna med

Nu är frågan vilken jag ska köpa Rottweiler, Schäfer eller Leonberger?

Jag ska ha en lång hårig Schäfer om jag ska köpa en Schäfer

Jag har mycket att tänka på!!

Jag är hundvakt till min systers hund Donna, hon är så otroligt söt, hon är bara 6 månader. Andlednigen till att jag är hundvakt är för att min syster är sjuk, hon ligger på sjukhuset pgu blindtarmen. Och hon hade ingen annan som kunnde ta Donna eftersom det var akut så då ställde jag upp, och det är skit roligt. Donna är ju bara en valp och hon är så busig, det var faktist jag som kom på namnet Donna till henne och valde just henne,  för jag hängde med första gången min syster skulle titta på valparna och så satt Donna på en kudde och dom andra låg brevid kudden, och från hon föddes så har hon vägrat att någon annan ska sitta eller ta den så jag sa till min syster: Det där är en liten Prima Donna, hon passar dig. Och mycket riktigt så passar dom varandra jätte jätte bra, hon är en rotweiler.

 Hon är så otroligt söt och det bästa med henne är att hon sover i ens säng! Nu när jag är hundvakt så skiter jag i vad min syster säger om att hon sover i min säng eller inte, för nu är det jag som bestämmer. Så hon sover i min säng, först så somnar vi i skedd sen så lägger hon sig vid fötterna, det är super mysigt och så brukar hon väcka en genom att bita i örat för då vet hon att man vaknar. Och hon är jätte social, hon ska helst vara i en hela tiden och jag har rammlat för att hon har varit i vägen och hon är en Prima Donna så hon ska ju inte flytta sig utan det är alla andra.

 Jag funderar faktist på att skaffa hund eftersom jag inte kan skaffa barn än. Jag älskar barn, har alltid gjort och kommer alltid göra och vill så gärna ha det men eftersom min kille bor 50 mil bort så är det väldigt svårt, för jag vill att vi bor ihop och helst är gifta, vi behöver inte vara gifta absolut inte men jag har alltid drömmt om att min dotter eller son ska vara den som kommer först in i kyrkan och slänger blommor, det är så oehört guligt. Men nu ska jag inte skaffa barn utan kanske en hund. Det är bara det att jag jobbar så mycket, jag festar, jag shoppar mm och är nästan aldrig hemma, och jag vill inte att min hund ska få vara ensamm hemma så mycket, det är inte rättvisst mot hunden, jag vill att min hund ska få det bästa. Jag hatar att vara ensamm, jag hatar ensammheten.

Jag är en sån persson som föredrar att vara tsm med 100 perssoner än ingen, jag är inte gjord för att vara ensam. Nu mennar jag inte vara ensam utan kille, jag vill ha folk omkring mig för att må bra. För när jag är ensam så börjar jag tänka något otroligt, visst det är bra att tänka och få vara ensam men min hjärna går på högvarv då. Jag har fortfarande inte bearbetat allt från min barndom och jag har en lång väg kvar tills jag har sörjt färdigt min bror. Jag vet att jag måste sätta mig ner och tänka,bearbeta och sörja men jag är så rädd för hur ont det ska göra, för jag vet att det gör så grymt ont. Men jag kan verkligen tänka mig att gå ner i tiden med jobbet, för jag jobbar oehört mycket 100 % och det blir många helger, och jag kan verkligen tänka mig att dra ner på mitt festande för att skaffa en hund.

 Jag vet iaf att min hund kommer bli så grymt bortskämmd, för den kommer vara som min egna bebis! Nä jag var bara tuvgen att skriva av mig lite, jag har som sagt stora tankar om att skaffa hund och det kanske hjälper mig att bearbeta och sörja. Vad tror du???

NU ÄR JAG SÅ JÄVLA ARG SÅ DET INTE FINNS! Ohhhh, jag vet inte var jag ska ta vägen just nu, och jag borde verkligen inte sitta här och skriva men det gör jag ändå.

Jag jobbade kväll igår, från 16.00-22.30 och det är väldigt intensiva och jobbiga pass, som ni säkert fattar så jobbar jag på gym. Men iaf jag kom hem och var skit trött och bara ville sova men redan utanför så hör jag musik och skrik och tänker: NEJ, han kan inte ha fest igen, han  hade ju fest i Tisdags.

Men jo mycket riktigt har min granne till alkis fest!

Vi har kommit överens om att det ska vara tyst efter 11 på vardagskvällar och efter 2 på Fredagar och Lördagar, men tror ni han följer det eller? NEJ, han gör ju precis tvärtom, han har fest minst 2 gånger i veckan och det värsta är ju att hans farbror äger huset.

Min systers hund ståg och skällde som bara den när jag kom hem så henne fick jag lugna ner, sen så gick jag och försökte sova, stoppade till och med öronproppar i öronen men hjälpte inte, jag somnade inte och när klockan blev 01.30 så tog jag med min hund ( ja jag vågade inte gå utan henne) och knackade på och så öppnar han och jag säger till han: Klockan är halv 2 på natten, folk försöker sova, aceptera det. Då tar han tag i min arm och försöker dra in mig, men när jag skriker till så börjar min hund skälla så han släppte direkt så jag skrik till honom, jag orkade inte vara trevlig eftersom han inte var det mot mig, att han skulle skänka musiken och köra hem allt folk, för det var minst 20 perssoner där inne. Sen så tog jag min hund och gick in till mig och var så förbannad.

Jag la mig i soffan och såg lite på tv i väntan på att han skulle sänka musiken och köra hem allt folk, men nej, jag lätt det gå 1 timme, 02.30 så tog jag med hunden och gick raka vägen till honom och ryckte upp dörren och skrik: Sänker inte du din jävla musik så ringer jag polisen, lär dig för fan att aceptera folk! Och han bara skrattade åt mig. Så jag gick ner till en kille som är jätte trevlig som bor 1 trappa ner som också hade klagat så han hängde med mig upp och bad honom sänka musiken och köra hem allt folk, men nej han lyssnade inte heller. Och vi var så jävla trötta så vi ringde hyrsvärlden och först kunnde han inte komma för han var tuvgen att sova, men då blev jag så jävla arg och sa ordentligt ifrån, för jag är så fruktansvärt trött på att han ständigt ska ha sina fester så då kom han efter 30 min och bad hans brors barn att stänga av musiken och be alla gå, efter 1 timme så lyssnade han!

04.15 så somnade jag, äntligen men jag skulle ju upp och jobba om 2 timmar och 15 minuter!

Jag lovar er hade dom inte varit släkt så hade han inte haft någonstans att bo, för man måste kunna aceptera folk och följa reglerna!!

Ni kan ju fatta hur trött och förbannad jag är, så nu sitter jag på jobbet och har rast och dricker mängder av cafe och redbule, för jag ska jobba till 16.00

Ja jag är arg och jag vet att ni kanske inte bryr er om det, men jag kan liksom inte skriva något vettigt just nu!

Hoppas ni har det jätte bra så ska jag försöka skriva imorgon!

(Nej jag har inte hund, men min syster har det och jag var tvugen att vara hundvakt, för hon är sjuk)

Detta är lite svar på tal till några perssoner.

Jag har skrivit många gånger att alla människor är lika värda osv och då var det en kille som skriv: Ne men du, tycker verkligen du att perssoner som våldtar, mördar och skadar verkligen är lika värda som vi "vanliga perssoner" är som inte har gjort fel. Och vad tycker du om dödstraff?

Och detta fick mig faktist att tänka till och jag kom fram till, att nej dom är inte lika värda. Dom har fått sin chans och gör man en persson riktigt riktigt illa som tillexmepel att vålta, mörda och misshandla då är man inte lika värd som oss andra i mina ögon. Min syn på dödstraff är lite sådär faktist, jag kan inte bestämma mig om det är rätt eller fel, jag tycker nog det mest är fel. För perssonen ska få lida väldigt mycket för det h*n har gjort och får h*n dödstraff då lider h*n inte. jag hatar verkligen perssoner som förstör för andra och skadar. Så nej inga dödstraff, bara för att jag vill att dom ska få lida väldigt många och få ångra vad dom har gjort.

Sen har det varit många som reagerat på att jag var för åldersskillnad. Jag tänkte faktist inte så långt att 15 åringar är ihop med 30 åringar, jag tänkte inte alls på dom som var under 18 år. Jag kan hålla med er om att det inte är okej, är man tillexmpel 13-15 och är ihop med någon som är i 30-40 årsåldern så är det ganska naturligt för mig att det handlar om något helt annat än om kärlek, och att föräldrar gör något helt enkelt. Det var någon som skriv att folk som är underr  20 ska hålla sig till den åldern som själva är i. Jag tycker att folk som är över 18 är kapabla att välja vilka dom ska bli ihop med trost åldersskillnad, för i mina ögon så är man så pass mogen, ,men som sagt alla är olika och vissa är mer mogna för sig ålder och vissa inte. Så nej jag är imot folk som blir ihop med människor som är under 18 och dom själva är 30-40

Förlåt för att ni har fått vänta på detta inlägg men jag jobbade som sagt igår och var helt slut när jag kom hem, att ha så många fys pass på en kväll är verkligen jätte jobbigt, så jag somnade dirket på soffan och glömmde till och med ringa min pojkvän. Men som tur är så är jag ledig idag och har tid och ork att skriva.

 Åldersskillnad i ett förhållande är ett ganska stort och viktigt ämne som folk borde prata och skriva mer om, eftersom det alltid kommer finnas åldersskillnad, folk kommer alltid bli kär i en persson som är yngre eller äldre.  För mig så är ålder bara en dum jävla siffra, det kanske låter gammalt, men så är det för mig. Om jag blev kär i en man som är 50 och jag 20 så väljer jag ju inte bort han för att han är 30 år åldre än mig. Man kan vara 50 och bete sig som om man våre 20 och tvärtom, det beror helt enkelt på hur perssonen är i sättet.

Jag är 20 och min pojkvän är 6 äldre än mig, detta är inte alls en stor åldersskillnad enligt mig, för jag är väldigt mogen av mig och har alltid varit så det har alltid varit naturligt för mig att jag ska ha en äldre pojkvän.

Min kompis är ihop med en som är 25 år äldre än henne och först var dom skit rädda för vad folk skulle tycka och tänka, hon ser väldigt bra ut och han är väldigt mycket pengar så ni kan ju bara tänka er vad folk egentligen tyckte och tänkte, men vi som ståg dom nära och kännde dom bra, vi såg och kännde hur kära dom var i varandra. Det var många som tyckte det var jätte äckligt och dom gjorde slut ett tag för dom orkade inte med alla rykten och skit snack men dom kunnde ju inte vara ifrån varandra, så nu har dom varit ihop i 4 år och har 2 barn ihop, och nu skiter dom i vad folk tycker.

 Jag tycker folk som pratar och snackar skit om åldersskillnad kan dra någonstans, prata inte skit, sprid inte rykten prata med perssonerna ansikte mot ansikte istället. Man blir kär i personligheten och inte i åldern, för som sakt ålder är bara en siffra, och till alla er som är i ett förhållande där ni har åldersskillnad så vill jag bara beröma er, och skit i vad folk tycker!

Och till er som tycker ålderskillnad är äckligt så tänk om, skulle du verkligen inte bli ihop med en persson som är kanske 10-20 år äldre än dig om du verkligen verkligen var kär i h*n. Jag skulle aldrig kunna leva med att jag valde bort den kille för att han var äldre och veta att han kanske var min stora kärlek, jag skulle få både pannik och ångest för det.

 Jag är för ålderskillnad, ett förhållande kan faktist vara bättre om man är ihop med en persson som är äldre eller yngre än sig själv. Tillexempel, du kan vara väldigt löjlig av dig och vara i 50 års åldern, och killen eller tjejen du är ihop med kan vara väldigt mogen om h*n är 20-30 år åldern, och då matchar ni varandra väldigt bra, för då är ni tekniskt sätt i samma ålder. Det finns perssoner som bara tänder på folk som är äldre eller yngre, så lått det vara så! Och tveka aldrig för att gå in i ett förhållande där ni har en stort åldersskillnad!

Skriv gärna i en kommentar eller i ett mail: sannigen@hotmail.com

vad ni tycker om åldersskillnad, skulle vara väldigt kul att veta!